Deltagande media
TORSDAG 24 AUGUSTI 2017
Miljö
2014-07-31

Baikalsjön - världens öga

En sjö som innehåller 20 % av världens ytfärskvatten, och 70 % av dess drickbara, samt har ca 2000 endemiska arter måste vara något alldeles särskilt. Baikalsjön finns naturligt nog med på UNESCOs världsarvslista för naturområden.

Baikalsjön, som är världens äldsta sjö, tillkom för ca 25 miljoner år sedan genom att en spricka bildades i den Asiatiska kontinenten (jfr Tanganjikasjön i Afrika). Dess största djup är 1637 meter, vilket gör den till världens djupaste. Under botten finns flera kilometer sediment som samlats under sjöns livstid. Baikalsjön är 636 kilometer lång med en största bredd på 79 kilometer. Som jämförelse kan nämnas att Vättern är ca 130 km lång, drygt 20 km bred och 140 m djup. Baikalsjöns vattenvolym är 31 500 km3 eller mer än i de stora amerikanska sjöarna sammantaget. Den enda sjön som innehåller mer färskvatten är Victoriasjön i Afrika. Det lär ta 400 år att tömma Baikalsjön med normala flöden. Den enorma vattenvolymen gör att isen lägger sig sent trots att sjön ligger i Sibirien. Isen blir normalt ca 1,5 meter och ligger långt in på våren. Baikalsjöns yta ligger 455 m över havsytan och omges av berg på upp till 2 600 meter. Det finns många ställen med imponerande vyer, bara att åka med Transsibiriska järnvägen utefter sjöns södra del är en upplevelse.

Flertalet av sjöns ca 2000 endemiska arter är mikroorganismer, men det finns även några mycket speciella växter som filtrerar vattnet så att siktdjupet blivit svårslagbart för insjöar (58 meter). Endast Saragassohavet i mitten av Atlanten har ett större siktdjup (60 meter). Bland de endemiska fiskarterna tillhör Umulen (uttalas omol) de mest populära. Umulen är en god forelliknande fisk som kan köpas nyrökt i de flesta orter längs sjön.

De små, nästan genomskinliga, Gulmunka utgör den unika sälen Nerpas (uttalas njerpa) huvudföda. Denna endemiska sötvattensäl blir ca 130 kg och lär äta 3-5 kg fisk per dygn. De ca 80 000 individerna sätter i sig i runda tal 1 miljon kg per år. Lokala experter hävdar att den kan dyka mycket djupt och vara under ytan i ca 1 timme.

Till sjön flödar hundratals åar och bäckar. Floden Selenga, som rinner upp i Mongoliet, står för en stor del av tillflödet. Den har ett stort delta på sjöns östra sida, som för övrigt drabbades av ett ras på 30-talet då en hel by slukades av sjön. Övre Angara och Bargusin är två älvar som ger icke föraktliga bidrag till sjön. Den vackra Bargusindalen består till stor del av våtmarker. Det finns bara ett utflöde, Angarafloden, som rinner västerut via Irkutsk och vidare ut i Jenesej. Huvuddelen av den västra sidan sluttar brant och den östra består till största delen av sten- eller sandstränder. Sjön omges av, tillsynes, oändliga skogar med mycket vilt, t.ex. björn, varg, älg, sobel och hjort, med små inslag av jordbruk. Norr om sjön förekommer renskötsel.

Hoten mot sjön är många. Det finns ett pappersbruk i Baikalsk som bleker papper med klor och ytterligare en anläggning för tillverkning av pappers/massa i Selenginsk vid Selengafloden. Dessa pappersindustrier har en för ryska förhållanden avancerad vattenrening. En del tung industri som bidrar med luftburna föroreningar, t ex från aluminiumtillverkning med en inte helt modern tillverkningsprocess, och tätorter utan högklassig rening av kloakvatten är andra viktiga föroreningskällor.

Ryssland centralt, och i än högre grad lokala politiker, prioriterar bevarande av biodiversitet och vattenkvalitet i Baikalsjön, men det är ändå mycket som förblir ogjort. Många människor i Buryatiska Republiken betraktar i Schamanistisk tradition sjön som helig. Sjöns vatten är ännu i ett förvånansvärt gott skick, och kan på de flesta håll användas som dricksvatten. På längre sikt måste naturligtvis föroreningstrycket minska om biodiversitet och vattenkvalitet skall kunna bevaras. De ledningar som planeras for gastransport till Kina ska dras långt norr om Baikalsjön.

Det finns en spänning mellan Irkutsk Oblast och Buryatiska Republiken eftersom kraftverksdammen i Irkutsk medfört en höjning av vattenytan som har lett till erosion av stränder, framförallt på den östra sidan. Energin från vattenturbinerna säljs billigare till användare i Irkutsk Oblast än i Buryatiska republiken på andra sidan sjön.

Sjön kan nås från två huvudorter med relativt bra flygförbindelser, Irkutsk på västra sidan och Ulan-Ude på den östra. Hela området tillhör Ryska federationen men den östra sidan utgörs av den delvis självständiga Buryatiska republiken. De bästa områdena, t ex Nationalparken Zabaikalsks inklusive öarna med sälar, nås från östra sidan (6 timmars guppig bilresa från Ulan-Ude) men även området runt ön Olchon på västra sidan har mycket att visa upp. För att kunna se sälarna måste man hyra en båt med besättning och turen tar nästan en hel dag. Man får landa på ena sidan av en liten ö och smyga för att komma riktigt nära utan att störa sälarna. Det går att hyra in sig på ett litet spartanskt flytande hotell i nationalparken. I närheten kan man dessutom bada i en källa av varmt svavelhaltigt vatten. Detta finns på en halvö som bildats av en spricka som gjort att ett landområde ”fallit” ut i sjön”. Denna formation bildades för flera miljoner år sedan och kallas för ”den heliga näsan”

Den unika Baikalsjön och området där omkring är väl värt ett besök. Mat, husrum och lokala transporter är billiga. Den stora kostnaden är att ta sig till Ulan-Ude eller Irkutsk i Södra Sibirien.

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.