Deltagande media
FREDAG 19 JANUARI 2018
Nyhetsdiskussion
2014-09-02

”Vad ska man tro då alla ljuger”

En klargörande artikel

En artikel som gör upp med Västs delvis förvrängda syn på konflikterna i Ukraina och EU:s roll har skrivits av Peter Saramo.

Författaren arbetar som sekreterare för den finska riksdagens stora utskott. Uppsatsen är baserad på medierapportering och författarens personliga bedömning. Artikeln är mycket kritisk till den bild av konflikten media i väst gett.Min bedömning är att författaren är EU-vänlig och mycket kritisk mot Ryssland, men ärlig, insatt och sansad. Det är ovanligt att en så balanserad genomgång av händelseutvecklingen i Ukraina skrivs av en person som sitter så högt inom det politiska systemet i ett EU-land. Jag instämmer inte i alla hans kommentarer, men de bör tas på allvar.

Angående avtalet med EU som det förhandlats om i flera år och som president Janukowich slutligen valde att inte skriva under skriver Peter Saramo:

”Associationsavtalet öppnar Ukrainas marknader för konkurrerande import från EU. Enligt avtalet ska Ukraina anpassa sin lagstiftning till EU:s konkurrens- och andra regler. Som i alla f.d. socialistländer förväntas Ukrainas omställning till marknadsekonomi bli smärtsam, med företagsnedläggningar och arbetslöshet. Ukraina bedömde att de behövde flera miljarder i EU-stöd för att klara omställningen. EU erbjöd 600 miljoner.”

Men efter kuppen i Kiev blev det annat ljud i skällan:

”Europakommissionen publicerade 5.3.2014, efter maktskiftet i Kiev, ett nytt biståndsprogram för Ukraina. Dess sammanlagda värde, inklusive bidrag från IMF och andra källor, ligger på 10 miljarder euro.”

Peter Saramos åsikt om EU:s roll sammanfattas på följande sätt:

”För mig är det en ofrånkomlig slutsats att EU och väst har bidragit mera till att skapa än till att lösa krisen i Ukraina. Med detta vill jag inte lägga hela eller ens huvudskulden på väst. Grundorsaken finns inom Ukraina. Rysslands aktion på Krim och stöd till separatisterna i Donbass har självfallet försvårat krisen. Detta till trots bör vi inse att den akuta krisen blev möjlig för att EU skötte förhandlingarna om associationsavtalet inkompetent. Under förhandlingarna överskattade man avtalets attraktivitet för Janukovytj och lät förhandlingarna stranda på dels de ekonomiska villkoren och dels på personen Julia Tymosjenko. Samtidigt frångick man all normal handelspolitisk praxis genom att inte beakta avtalets relation till Ukrainas tidigare avtal och handelsrelationer, i synnerhet med Ryssland. Till slut gjorde EU ändå ett avtal med den nya regimen på de ekonomiska villkor man inte ville ge den gamla. Om man ser till facit måste EU bära ett stort medansvar för att en instabil stat störtades till randen av ett inbördeskrig.”

Efter det att artikeln skrivits har det gått så långt att man måste definiera konflikten som ett inbördeskrig.

Kuppen (Peter Saramo använder inte den beteckningen, men han tar avstånd från att det var en ”revolution” vilket är det ofta förekommande alternativet) innebar att det just överenskomna parlamentsvalet inhiberades. Det innebar att många i den politiska eliten inte behövde avgå. Kuppen har snarare medfört ett byte av oligarker vid makten.

Saramo beskriver Rysslands agerande på Krim som folkrättsbrott, men han uppfattar inte agerandet som ett uttryck för expansionism som är så vanligt i västlig retorik. Rysslands vitala intressen skulle hotas om flottbasen i Sevastopol inte längre kunde disponeras av ryska flottan. Det är mer rimligt att se det som en defensiv insats.

Det fanns ungefär lika många ryska som ukrainska soldater på Krim när Ryssland tog kontrollen över halvön. Det utbröt i stort sett inga strider eftersom de ukrainska soldaterna stannade på sina förläggningar. Lojaliteten med den nya regimen i Kiev var inte särskilt stark. Saramo nämner att ungefär hälften av de ukrainska soldaterna som var stationerade på Krim valde att fortsätta inom det ryska försvaret och mindre än 10% valde at fortsätta inom det ukrainska.

Den ukrainska armén fungerar inte som den ska och då införs ett separat nationalgarde med privatfinansierade enheter av frivilliga varav en betydande del är från Högra sektorn. Saramo igen:

”Nationalgardet grundas. Ukrainska parlamentet besluter 13.3.2014 att grunda ett nationalgarde som ska försvara landet vid sidan av armén. Beslutet sammanhänger sannolikt med arméns totala misslyckande – och möjligen tvivelaktiga lojalitet – under Krim-episoden. Av betydelse är också att regeringens beslut om mobilisering av armén blev resultatlöst då nästan inga reservister anmälde sig till tjänstgöring. Nationalgardet består av frivilliga. Kärnan bildade de självförsvarsgarden som hade uppträtt på Maidan och på olika orter i västra Ukraina. Många av dessa är kopplade till Högra Sektorns och Svoboda-partiets kampgrupper. Det är denna koppling som åberopas, då Ryssland beskyller den nya ukrainska regimen för fascism.”

 Hur mycket av detta har klargjorts i svensk press?

 

Artikeln har publicerats av webbtidskriften Simeon ja Hanna 8/7 2014. Titeln är: ”Mitä uskoa kun kaikki valehtelevat” (”Vad ska man tro då alla ljuger”). Peter Saroma har gjort vissa uppdateringar i den version som länkas.

 

Dela artikeln

1 Kommentar



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    03 september 00:49

    Tack! Intressant läsning. Instämmer att EU har en stor del av skulden. Ryssland förvärrade krisen även om dynamiken och dess agerande var lätt att förstå är det inte försvarbart heller. EU:s och Bildts allianser med nazister har dock varit allt annat än vacker.