Deltagande media
TISDAG 18 DECEMBER 2018
Utrikes
2014-09-06

Gilbert Achcar: Vad händer med den arabiska våren?

Länk till föredrag på ABF-huset den 3 november 2014.

Marxisten och Mellanöstern-kännaren Gilbert Achcar besökte under den gångna veckan Sverige och gjorde en serie föreläsningar. I onsdags var turen kommen till Stockholm. Achcar satte i sin inledning situationen i Mellanöstern i en större kontext. Achcar betraktar upproren i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika, som började med Mohamed Bouazizi's självbränning i Tunisien den 17 december 2010, som sammanhängandes med den våg av demokratiska revolutioner under senkapitalismen som tidigare svept genom Sydeuropa (1970-talet), Sydamerika (1980-talet) och Östeuropa (1980- och 90-talen). Det vi sett i och med den arabiska våren är, enligt Achcar, bara början på den här kampens historiska utveckling i Arabvärlden, och han hänvisade till att många historiska revolutionära processer har varit utdragna (pågått under decennier) och komplexa, och knappast präglats av en linjär progressiv utveckling.

Achcar underströk arabvärldens specifika och varierande postkoloniala strukturer, vilka gett upproren i de respektive länderna särskilda förutsättningar. I länder som Syrien och Libyen har befolkningen ställts inför regimer där styrande klaner tidigare omvandlat statens väpnade krafter till den styrande familjens egna skyddsstyrkor, eller "pretorianska garden". Revolutionens beväpning och blodiga inbördeskrig har därför blivit en ofrånkomlig del i kampen, och imperialismens roll och ingripande i situationen har också haft en avgörande betydelse för utvecklingen. I länder som Egypten och Tunisien har regimstrukturen dock varit en annan: Där var de tidigare diktatorerna verktyg för militären, och inte helt maktfullkomliga. Militären har därför kunnat ta sin hand från tyrannen, och en fullskalig inbördeskrigssituation har kunnat undvikas. Ett betydande mått av demokratiskt utrymme har sedan tidigare funnits, vilket inneburit möjlighet för organisering och förberedelser, något som varit till fördel och banat vägen för revolutionerna.

Achcar påtalade också betydelsen av den arbetarrörelse som växt fram i de två sistnämnda länderna: Det var alltså ingen tillfällighet att upproren startade i Tunisien och Egypten. Achcar talade också om vikten av den politiska kampen: Vänsterns uppgift består i att - snarare än att anpassa sig till och alliera sig med olika reaktionära sidor i kampen om makten - "triangulera" de olika fraktionerna och skapa en självständig kraft förmögen att förkroppsliga massornas strävan efter frihet från förtryck, diktatur - och för sociala och ekonomiska framsteg. Gilbert Achcars föredrag var enormt stimulerande, och med tanke på det rådande tillståndet i flera av länderna i Mellanöstern/Nordafrika, en behövlig injektion av realistisk revolutionär optimism. 

Dela artikeln

3 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Mårten Fjällström
    06 september 20:49

    Intressant. Diskuterade han Arabiska halvön också? Saudiarabien sände ju trupp för att slå ner uppror i mindre länder runt om, och vad jag förstår är det också i hög grad med finansiellt stöd av Saudiarabien som den egyptiska militärregeringen kunnat stabilisera ekonomin medan de fängslar och skjuter meningsmotståndare.

  2. Jonas Karlsson
    08 september 00:33

    Måste erkänna att jag inte har någon detaljerad kunskap om läget. Vore intressant om någon kan ge en bild av vänsterns position i dessa länder. De förefaller vara ordentligt marginaliserade. Skulle också gärna höra mer om "trianguleringen" och om Achecar utvecklade strategin på mer konkret nivå.

  3. Gunnar Westin
    09 september 21:55

    Mårten: Nej, jag minns inte att han uppehöll sig särskilt mycket vid Saudiarabiens roll. (Han nämnde Saudiarabien apropå deras roll tillsammans med Turkiet i förhållande till inbördeskriget i Syrien, det minns jag). Jonas: Det är frågor jag också skulle vilja veta mer om. Man kan väl säga att Achcars styrka, åtminstone i det här föredragandet, var det stora perspektivet, den stora historiska kontexten, och det positiva bejakandet av politisk kamp för att förändra nuvarande styrkeförhållanden, vilket var en röd tråd i hans budskap. Han sa inte så mycket om vänsterns roll och ställning, mer än att han talade lite om dess roll i Egypten. Där, menade han, var vänsternasseristiska strömningar verksamma och påverkade den politiska linjen inom den fortfarande relativt unga arbetarrörelsen i landet. Oklart för mig i vilken omfattning, men bl.a. bildades ett på den nya fackföreningsfederationen baserat arbetarparti som ställde upp en oberoende kandidat i presidentvalet 2012. Achcars kritik av den egyptiska vänstern, om jag förstod det rätt, är att den ofta tenderat att alltför okritiskt (eller osjälvständigt) alliera sig med reaktionära motståndare till sittande regim, med förhoppningar om att en allians med sådana krafter skulle ge positiva följder. I Egypten ledde det till att delar av de sekulära vänsterkrafterna, då man såg militärens kontrarevolution som den stora faran, först gjorde gemensam sak med Muslimska Brödraskapet för att sedan, när denna allierade fick makt och började visa sina reaktionära drag, byta fot och alliera sig med militären. Ett exempel på detta jag själv kan dra mig till minnes var den förvisso lilla men inte betydelselösa trotskistiska vänstergruppen, Revolutionära Socialister, som hyllade Muslimska Brödraskapets och Mursis valseger 2012 som en framgång för revolutionen. Achcar beskrev vidare konflikten mellan militärregimen och Muslimska Brödraskapet som en konflikt som ger uttryck för såväl pendelrörelsen mellan revolution och kontrarevolution, som problemet med avsaknaden av ett politiskt ledarskap som kan förkroppsliga revolutionens demokratiska, sociala och ekonomiska intressen. Krafter som Musliska Brödraskapet har inga svar på de sociala och ekonomiska problemen, och deras "revolution" är mest ytlig och ideologisk (med förödande konsekvenser för kvinnorna, vilket denna falska opposition har gemensamt med militärregimen). I sammanhanget Egypten lyfte Achcar fram ett exempel, apropå ett av de tidigare valen där vänstern tillsammans med fackföreningar förde fram en självständig kandidat i presidentvalet (tror det var samma arbetarparti som jag syftar på ovan, rätte mig den som vet). Denne kandidat konkurrerade åtminstone vid ett tillfälle med både militärens egen kandidat och med Muslimska Brödraskapets, och trots mycket små resurser sett i relation till sina motståndare fick kandidaten en ansenlig mängd röster och framstod som en verklig utmanare. I synnerhet bland arbetarbefolkningen var stödet tydligen mycket stort. Detta lyfte Achcar fram som ett viktigt exempel på att hur vänstern, om den, med hans terminologi, kan "triangulera pendelrörelsen" borde kunna spela en mycket större roll än vad den hittills förmått. Med triangulering tolkar jag Achcar som syftandes på ett politisk projekt som dels tar ställning mot den besuttna regimen, och samtidigt förekommer den kontrarevolutionära oppositionen genom formulerandet av en sorts tredje position, som för att vara framgångsrikt måste bygga på övertagandet och förkroppsligandet av den strävan efter frigörelse som driver massvis av fattiga och förtryckta att lägga sina röster på en kraft som Muslimska Brödraskapet...