Deltagande media
ONSDAG 15 AUGUSTI 2018
Debatt
2014-09-21

Det politiska läget och behovet av en starkare vänsteropposition

Det allmänna läget i svensk politik så här en vecka efter riksdagsvalet ger inte anledning till entusiasm hos oss som är aktiva i vänstern och arbetarrörelsen. Stefan Löfven har ägnat den senaste veckan åt att söka ett blocköverskridande samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet. Det är oklart vad detta kommer att generera, men några besked har redan lämnats:

- Den tidigare uppgörelsen om friskolorna, som tjänar till att segmentera privata kapitalintressens fortsatta vinstuttag i skolväsendet, ska upprätthållas. I denna uppgörelse, som ska se över vissa skrivningar om långsiktighet för att blidka vinstkritikerna, har frågan om vinstuttaget trollats bort. Eller närmare bestämt har den förpassats till en annan utredning, ”Ägareprövningsutredningen” (som redan i sin föresats har slagit fast att inga ägandeformer ska diskrimineras när man utreder vad som är ett ”varaktigt ägande” av ett företag i välfärdssektorn).

- Löfven har också gått med på att inte göra ingrepp i borgarnas och miljöpartiets tidigare överenskommelser om arbetskraftsinvandring. Vad detta betyder för vallöftet att ”skapa ordning på arbetsmarknaden”, inklusive att riva upp Lex Laval och införa juridiskt bindande krav på arbetserbjudanden för att komma åt oseriösa företag som utnyttjar arbetare och dumpar löner och villkor, återstår att se.

- Beträffande arbetsrättsliga frågor ser det allt annat än ljust ut. Löfven och socialdemokraterna har talat mycket lite om arbetsrätt under valrörelsen. Det enda han talat om har handlat om att införa en klausul i LAS som förbjuder staplandet av olika tidsbegränsade anställningsformer. Andra socialdemokratiska krav, som t.ex. det som handlar om att föra in en paragraf som uttryckligen förbjuder företag att använda bemanningsföretag för ett stadigvarande behov av arbetskraft har inte drivits aktivt.

Med tanke på att Löfven redan långt tidigare lovat att inte riva upp något av de tidigare genomförda jobbskatteavdragen kan vi inte heller förvänta oss särskilt mycket omfördelningspolitik. Frågan är om han ens kan få majoritet för återinförandet av krogsmomsen, höjda arbetsgivaravgifter, eller för satsningar på finansierade praktikjobb för unga, vilket varit de frågor som dominerat den i övrigt rätt andefattiga debatten om att skapa fler jobb. I samtliga dessa frågor är det troligare att SD röstar med borgarna. Svåra budgetförhandlingar väntar.

Socialdemokratisk uppslutning bakom Löfvens förhandlingsstrategi
Många socialdemokrater gör i nuläget gemensam sak med LO-toppen och väljer att visa förtroende för Löfvens förhandlingsstrategi, som går ut på att bryta upp blockpolitiken och samarbeta med fler borgerliga partier. Det finns dock en tydlig skillnad i motiv.

Den socialdemokratiska högern tycker att det är positivt eftersom det säkrar att den sedan länge genomförde omställningen av den socialdemokratiska politiken i riktning mot liberalism fortsätter att försvaras och förvaltas, samtidigt som partiet blir mindre beroende av stödet från vänsterpartiet. Löfven, som själv formats i den antikommunistiska fackliga traditionen som varit förhärskande inom inte minst IF Metall där han tidigare var ordförande, torde själv kunna räknas till den strömningen. S-högern får i nuläget kraftigt stöd från stora delar av den samlade borgerligheten i bred mening. Både företrädare för Svenskt Näringsliv och ledarskribenter på de stora dagstidningarna hejar på, och uttrycker sig positivt om den så kompromissvänlige Löfven. DN:s redaktör Alexander Wolodarskijs söndagskrönika är det senaste i en rad exempel.

Den socialdemokratiska vänstern tycker också överlag att Löfvens manövrerande är positivt eftersom de när en förhoppning om att hans utestängande av vänsterpartiet i själva verket handlar om att stärka socialdemokratins möjligheter att samarbeta med vänstern där det räknas – i de kommande budgetförhandlingarna. Liksom delar av vänsterpartiet hoppas vänstersossarna att (v) på detta vis får en starkare ställning som vänsteropposition i förhållande till kommande svåra förhandlingar. Den socialdemokratiska vänsterns kanske starkaste argument handlar alltså om att vi måste acceptera realiteten, vilket är det nuvarande svaga utgångsläget för (s). Undantaget är Daniel Suhonen och dom övriga på tankesmedjan Katalys, som i en insiktsfull artikel på DN Debatt uppmanat Löfven att byta politik.

Risk för att situationen stärker SD
Argumentet från de vänstersocialdemokrater som sluter upp bakom Löfven kan ifrågasättas: Det baserar sig på förhoppningar om Löfven och socialdemokratins politiska förmåga som sannolikt kommer att komma på skam. Om Löfven lyckas med målet att bilda en regering med miljöpartiet som baserar sig på stöd från borgerliga partier så kommer det med största sannolikt att resultera en ministär som gör relativt lite för att på allvar vända utvecklingen mot ökade klassklyftor och växande ojämlikhet. Och som så många gånger förr kommer det att vara arbetarklassen och den fackliga rörelsen som får se sina krav stå tillbaka.

Om man lyckas stänga ute SD från inflytande, så finns också risken för att motsatt effekt. Problemet är att partier som SD tjänar på att politikens centrala krafter söker sig till mittfältet. Om priset för att stänga ute SD i fyra år till är att partiet får 20% i nästa val, och att socialdemokratin kollapsar i väljarstöd, är det då värt det? Det finns liten anledning att tro att samma utveckling som vi sett i flera andra europeiska länder där socialdemokratin sökt blocköverskridande samarbete för att stoppa fascism/högerpopulism inte skulle kunna inträffa här. Att stödet bland LO:s medlemmar för en s+mp-regering är mycket lågt redan i utgångsläget talar inte heller för att det blocköverskridande receptet kommer att funka.

Vänsterpartiets misslyckande och uppgift
Ett stort ansvar för att bygga en opposition ligger på vänstern. Dessvärre är det uppenbart att mitt eget parti i valrörelsen misslyckats ordentligt med att bli den starka vänsteropposition vi såväl behöver. Bara 5,7% av väljarstödet visar att den strategi som partiet slagit in på inför valrörelsen, som tydligen varit en av de bästa partiet genomfört på länge i fråga om aktivitet, inte fungerat. Att SD åtnjuter ett större förtroende än vänsterpartiet bland LO-medlemmar (11-13%, att jämföra med 10% för vänsterpartiet) är också ett tecken på detta.

Vad är det då som är fel i strategin? Det finns nog flera svar på detta. Själv tror jag att mycket går tillbaka till den politiska fråga som på förra kongressen överskuggades av den debatt som raserade mellan dem som ville fokusera på en huvudfråga (vinster i välfärden) och dem som ville att vänsterpartiet skulle driva flera frågor i valrörelsen (6 timmars arbetsdag mm). I slutändan har linjen att välja en central fråga där man lägger merparten av krutet antagligen inte varit fel: Partiet har spelat en viktig roll i debatten om vinsterna i välfärden. Felet har snarare varit den underliggande strategin, som kan sammanfattas med att Sjöstedt – med undantag för frågan om vinsterna i välfärden – tämligen systematiskt begränsat sig till att driva frågor som inte öppnar upp en konfliktyta i förhållande till Löfven.

Detta tror jag har varit strategiskt fel: Det är tydligt att SD delvis gått fram så starkt för att de utgör en rätt aggressiv och väl profilerad opposition mot vad som uppfattas ett politiskt etablissemang där de interna skillnaderna inom detta block i verkligheten framstår som små. Grunden för att SD:s oppositionsroll vinner i stöd utgörs bl.a. av den känsla av frustration som många känner inför den allt otryggare samhällsutvecklingen. Jag tror att (v) kunde ha vunnit en hel del på att utgöra en självständigare och mer aggressiv opposition genom att tydligare konkurrera på den planhalvan, som SD nu ofta fick ha för sig själv.

Hur kom då detta till uttryck? Ta arbetsrättsliga frågor t.ex. I ingen av de centrala valdebatterna jag tittade på valde Sjöstedt att driva vänsterpartiets krav på förstärkt arbetsrätt. Undantaget var kravet på att stoppa arbetsgivarnas möjlighet att stapla olika tidsbegränsade anställningsformer på varandra, för övrigt det enda arbetsrättsliga krav Löfven velat yttra sig om. Jag såg honom t.ex. aldrig föra fram eller presentera de krav på facklig vetorätt mot bemanningsföretag, på en begränsning av övertidstaket, på avskaffandet av ”mertidsbegreppet” i lagstiftningen om övertid, på stärkandet av dygnsvilan i arbetstidslagstiftningen eller ett antal andra krav som partiet står bakom. Dessa borde drivas aktivt och populariseras för att stärka partiets ställning i den fackliga rörelsen, för att pressa Löfven från vänster och för att öka stödet inom arbetarklassen. Ytterligare ett exempel på den passiva roll partiet intagit i debatten om arbetsförhållanden är frågan om 6 timmars-dagen. Den ville Sjöstedt uppenbarligen inte prata om - trots att kongressen beslutade att detta skulle vara en profilfråga. Inte ens när Jan Björklund angrep partiets ställningstagande för arbetstidsförkortning i den avslutande partiledardebatten tog han chansen.

I frågan om kollektivavtalen borde Sjöstedt ha varit betydligt konkretare: Han borde ha argumenterat för den socialdemokratiska politik Löfven själv struntade att prata om: om vänsterpartiets stöd för att riva upp Lex Laval (vilket borde ha gjorts till en prioriterad åtgärd), och om stödet för att skapa juridiska förutsättningar för att kräva ut ansvar från oseriösa företag som importerar arbetskraft. Vänsterpartiet borde också ha pressat Löfven från vänster och drivit frågan om att införa krav på kollektivavtal vid upphandlingar.

Vänsterpartiet misslyckades därför att påverka den oerhört utslätade debatten om jobben. Nu kom den istället att handla om ett ensidigt fokus på att skapa flera jobb, och då främst i frågor som den om arbetsgivaravgifter och behovet av fler praktikplatser (s.k. trainee-jobb, i sig ingen dålig idé). Den stora frågan om arbetsförhållanden, arbetsmiljö och om våra möjligheter att påverka vår arbetssituation, eller för den delen den akuta frågan om växande otrygghet, och om löne- och villkorsdumpning, om allt detta var det i princip väldigt tyst. Och detta i en situation när otrygghet och utslitning på jobbet är en explosiv och central fråga som beror stora arbetargrupper (inte bara de inom LO). Även här var SD inte sena att ta plats och utnyttja avsaknaden av diskussion.

Apropå de frågor som SD profilerar sig i så tror jag också att v hade tjänat på att ha tydligare integrationspolitisk profil. Det hade t.ex. varit bra om Sjöstedt och partiet drivit partiets krav om att även borgerliga kommuner som Vellinge och Danderyd måste ta ansvar när det kommer till flyktingmottagande hårdare. Det hade kunnat vara effektivt inte minst i förhållande till SD, som säger sig vilja driva en mer ”ansvarsfylld invandringspolitik”, men som givetvis försvarar överklasskommuners möjlighet att vägra ta ansvar i en situation där andra kommuner (likt Södertälje) tar på sig ett mycket stort sådant.

Vilken väg framöver?
Många vänsterpartister jag pratat med är i nuläget inte alls så missnöjda som Jonas Sjöstedt ger intryck av att vara med att partiet stängts ute från regeringen. Vi vet vad som hänt i andra länder där systerpartierna tagit regeringsansvar, och vi vet att även en rödgrön regeringskonstellation skulle riskera att inte kunna få igenom särskilt mycket av progressiv vänsterpolitik.

Problemet är att vänsterpartiet inte blir en trovärdig opposition per automatik. Och bara för att vi har drivit frågan om vinststopp i välfärden med kraft, och sagt nej till att sätta oss i en regering med borgerliga partier, betyder det inte att vi per automatik har ett starkt förhandlingsläge mot Löfven. Om vänsterpartiet ska bli den opposition vi behöver krävs det nog att vi samlar oss och tar ett seriöst grepp om frågan hur ska vi kunna bygga en verklig vänsteropposition med stark förankring i arbetarklassen och det som återstår av arbetarrörelsen i det här landet. I det arbetet tror jag att partiet har mycket att vinna på att börja öppna upp sina diskussioner och bjuda in den radikala vänstern i bredare bemärkelse för att berika debatten om vad vi behöver för strategi för att kunna få till stånd ett verkligt systemskifte.

Dela artikeln

4 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    22 september 23:53

    Kunde inte instämma mer. Bra text! Att konfliktytorna slätas ut är livsfarligt och skapar guldläge för rasisterna. Jag tror också du har helt rätt i att Vänsterpartiet mycket mer strategiskt måste pressa Socialdemokraterna från vänster. Först då kommer socialdemokraternas ledning verkligen vara tvungen att bekänna färg, eller under press ta konkreta steg åt vänster och börja föra en politik som gynnar arbetarklassen. Tycker inte heller per definition det är fel att välja en fokkusfråga, och i syfte att flytta debatten, lyckades verkligen vänsterpartiet med vinster i välfärden. Men arbetsrättsfrågorna måste få mer utrymme. Vänsterpartiet är också mycket mer beroende av sina medlemmar än de andra partierna som har mångdubbla valbudgetar att köpa annonser för. Många medlemmar har sin hjärtefråga som de brinner extra för. Det talar också för en bredare agenda. Vid nästa val hoppas jag dessutom innerligt att Vänsterpartiet väljer att driva sin kampanj FÖR någonting. "Inte till salu" och "mot vinster i välfärden" var inga klockrena paroller. Dels finns ingen egentlig diskussion om privatiseringar (även om parollen också kan avse vinsterna som sådana) och "nej till vinster i välfärden" är trots att det är ett konkret krav, abstrakt på ett känslomässigt plan.

  2. Emil Eldebrink
    29 september 12:11

    I stort hade jag inte kunnat säga det bättre själv. Håller verkligen med om behovet av starkare förankring i arbetarklassen/-rörelsen, och politisk prioritering av LO-kollektivets behov här och nu. Några frågor/kommentarer: 1. Fler exempel på hur V kan "ha tydligare integrationspolitisk profil"? 2. Många vänsterpartister, inklusive inte minst Jonas Sjöstedt, verkar tro på övervägande fördelar med deltagande i regering. Det främsta argument jag hört för det, är att V belönas av väljarna, uppfattas som realistiska och handlingskraftiga (tidigare akilleshäl), i de kommuner där man är med och styr aktivt. Men det kanske är en kvalitativ skillnad mellan att styra kommuner och stat? Vad säger du om detta argument? 3. Några tankar om diskussion-/debattformer för hur V ska "bjuda in den radikala vänstern"? 4. Jag ser hellre att V är en "självständigare och mer _offensiv_ opposition" än en "självständigare och mer _aggressiv_ opposition". En detaljanmärkning, men min åsikt är att en viktig historisk process för vänstern är att fortsätta frigöra sig från en bitter, reaktiv känslo-/energiatmosfär av hat- och våldsbejakande. Vrede, och inslag av hat, är nog oundvikligt och väldigt förståeligt i ett eländigt klassamhälle, men för att gå i spetsen för en ny sorts samhälle med ett annat tänkande/kännande, tror jag vi behöver anstränga oss för att rikta om de känslomässiga energierna i mer konstruktiv riktning. Annars är vi till stor del en annan sida av det borgerliga konkurrenssamhällets mynt. Kan det ligga något i det :) ?

  3. Gunnar Westin
    29 september 21:36

    Kommentarerna uppskattas! Jag håller med Jonas, Vänsterpartiet skulle säkert tjäna på positiva paroller. Och även paroller om vad man motsätter sig kan kopplas bättre till vad man är för. T.ex. kunde parollen om nej till vinster i välfärden mer offensivt kopplas till positiva krav t.ex. rörande behovet av mer demokrati på arbetsplatsen för den anställda personalen, rätten till heltid, anställningstrygghet, rätten och skyldigheten att slå larm vid alla allvarligare kvalitetsbrister etc. Nu spånar jag lite fritt, men tror helt klart att det behövs även positiva visioner om hur en offentlig välfärd kan fungera, om inte annat så för att kunna bemöta de borgare som sätter likhetstecken mellan offentligt ägande och byråkrati/toppstyre/stela organisationer/vanvård etc. Apropå Emils första fråga: en helt centralt grej tycker jag är frågan om vikten av att få igång byggandet av hyresrätter, vilket antagligen kräver någon sorts program för offentliga investeringar i bostadsbyggande. I rika kommuner bygger man idag nästan inga hyresrätter alls, vilket motverkar integration. Men det går säkert att säga mycket mer om integrationspolitiska frågor. Andra frågan: Intressant fråga. Det är intressant att förtroendet för v ökar lokalt på en del ställen där man sitter vid makten. Förhoppningsvis beror det på att man upplever att v har haft positiva följder, att dess medverkan flyttar fram positionerna/leder till ett bättre samhälle. Jag tror hur som helst att det helt avgörande är vilken politik en regering där ett vänsterparti ingår faktiskt bedriver, och det kan säkert vara svårare i regeringsställning än lokalt. Om väljare upplever att en regering med v faktiskt genomför åtgärder och tar beslut som stärker välfärden, fackföreningarna etc, så borde ju detta kunna få positiva följder i fråga om stöd. Och omvänt, upplever inte väljarna att det blir någon förändring så följer besvikelse. I dagsläget tror jag i allmänhet att "stilleståndpolitik" är något som vänstern förlorar på om den är med och tar ansvar. Det finns helt enkelt mycket som behöver göras, och för det krävs en offensiv omfördelningspolitik. Att sätta sig i en regering som inte vågar höja skatterna (sossarnas relation till tidigare genomförda jobbskatteavdrag har ju varit på tapeten, liksom rädslan för att rucka på överskottsmålet) tror jag att v antagligen skulle förlora på. Det går helt enkelt inte att på allvar, eller i tillräcklig utsträckning, skapa ökad trygghet eller "en välfärd att lita på" utan en faktisk - offensiv - omfördelningspolitik. På fråga tre: kanske ett öppet möte på temat "vänstern efter valet", med företrädare för v, säg någon från Folkkampanjen för gemensam välfärd, någon profil, typ Göran Greider eller Daniel Suhonen, med mycket utrymme för öppen diskussion och debatt? Det skulle också kunna vara i en fråga som "hur kan vi stoppa SD?" Eller vad sägs om mötestiteln "Efter socialdemokratins flört med centern och folkpartiet - hur bygger vi en starkare vänster?". Borde kunna dra till sig kämpande och radikala krafter. Skulle vara grymt intressant att se vad det blev för dynamik. Formen kan man så klart diskutera. Apropå fjärde frågan: absolut jag håller med fullständigt, det är en bra och mycket progressiv attityd till politik.

  4. Jonas Karlsson
    30 september 22:31

    Ja, nej till vinster i välfärden borde absolut kunnat ha kopplats till krav som rätten till heltid, rätt till tillsvidareanställningar. Och allra viktigast i denna historiska kapitalistiska ekonomiska kris, vore att adressera arbetslösheten. Varför ska 400 000 personer i landet vara utan jobb? En politik med ambitionen att minska arbetslösheten kraftigt vore en politik som skulle ha starkt folkligt stöd och även säkert utmana kapitalismen. Och den måste vi bli av med om vi ska bygga ett samhälle med jämlikhet, som ställer de ekologiska kriserna till rätta, som ger rättvisa och fred istället för fattigdom och krig. Talade förresten med en man igår som jobbat i arbetslag runt 8 personer (utan chefer) inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Alla var nöjda, sa han. De anställda, vårdtagare, anhöriga osv. Ang din fråga om deltagande i regering så delar jag Gunnars åsikt att det såklart hänger ihop med vilken politik som förs. Men deltagande i en regering som inte förändrar utan bara förvaltar, tror jag är direkt livsfarligt. Vi MÅSTE gå på offensiven. De stora problemen för vänstern är i slutändan dock att den ännu inte har någon klar bild av vilken ekonomisk politik den kan föra. Det är visserligen inte så konstigt. Efter keynesianismens internationella nederlag på 70-talet då sedan nyliberalismen (monterismen) tog över som paradigm har vänstern saknat en ekonomisk teori den tror på. Antagligen för att det inte finns några ens ekonomiskt hållbara inomkapitalistiska lösningar. Det krävs en smula mod för att inse detta. Och för att utmana det kapitalistiska systemet krävs en offensiv politik som i sin tur kommer stöta på motstånd. Och för att då fortsätta framåt krävs att denna politiska kraft mobiliserar massorna, t ex på arbetsplatserna. Hur vänstern i bred bemärkelse kan bli starkare är också en synnerligen relevant fråga. Jag skulle väldigt gärna se att vänsterpartiet på alla nivåer samarbetade betydligt mer med olika sociala organisationer och med den utomparlamentariska vänstern där så är möjligt.