Deltagande media
MÅNDAG 18 DECEMBER 2017
Utrikes
2014-10-05

Att förstå kriget i Syrien

I Syrien har mer än 100 000 människor dödats sedan 2011. Nio miljoner är på flykt och av dessa befinner sig 2,5 miljoner utanför landet.

Att förstå det inbördeskrig och de oerhörda mänskliga katastrofer och tragedier som utspelat och utspelar sig i Syrien sedan flera år är inte lätt, framförallt inte när det kommer till vad vi kan göra.

På en rent humanitär nivå har det funnits ett engagemang för Syriern. Det har till exempel samlats in en hel del pengar bland annat genom Röda korset. Visserligen som en droppe i hjälpbehovets hav, men ändå.

Bland ledande politiska företrädare i Sverige har det däremot varit märkligt tyst när det gäller analyser, synpunkter eller förslag. Det är ganska få personer som engagerat sig för eller kring Syrien på ett mer politiskt plan. Bland dessa har å andra sidan analyserna varit mycket olika, inte minst på vänstersidan. Redan detta med att vara överens om vad som faktiskt händer eller har hänt har varit svårt. Författaren och journalisten Aron Lund är kanske den främste bland dem som följt utvecklingen i Syrien sedan länge, utan att ha någon uttalad egen politisk agenda om än med en liberal hemvist. I augusti år kom han ut med sin tredje bok om Syrien: Syrien brinner på det liberala förlaget SILC.

Syrien brinner” är i sina beskrivningar och analyser en mycket gedigen och trovärdig källa för att försöka förstå. Men som ledarskribenten på UNT Håkan Holmberg skrev i en ledare:

- Man blir inte glad när man läser hans skildring av det syriska inbördeskrigets olika faser, men man blir betydligt bättre informerad och kanske mindre benägen till önsketänkande.

Till det kan man tillägga att i längden blir man sällan gladare av att leva på illusioner.

I boken ges en kort men viktig historisk bakgrund. Lund berättar om de olika folkgrupperna, klasserna, ledarna och de olika politiska eller religiösa rörelserna, men också om det internationella sammanhanget. Vi får veta hur Bath-partiet och familjen Assad tog makten och hur alawiternas ställning förändrades i samhället. Lund beskriver ett mycket korrumperat samhälle med starkt utvecklad nepotism och fruktansvärt hårt förtryck av alla som uttryckte den minsta opposition mot regimen.

I boken beskrivs hur upproret började i mars 2011 och i början stöddes av några hundratusen människor. Sen spreds protesterna på några veckor från provinshuvudstaden Deraa till att bli ett uppror i hela landet. Regimen använde från första början ett extremt brutalt våld mot dem som protesterade. Genom detta drevs enligt Lund hundratusentals människor över till den regimkritiska sidan. De folkliga protesterna var till att börja med och i huvudsak fredliga. Men redan i april började delar av de oppositionella också ta till våld vid sidan av de fortsatt fredliga massprotesterna. Lund menar att det är sannolikt att åtminstone en del av detta militära motstånd redan då hade stöd av utländska underrättelsetjänster.

Lund beskriver hur landets och regimens sociala karaktär förändrats innan upproret från att under Bashar el-Assads far ha varit någon sorts ”landsbygdsfokuserad statssocialism” till den nuvarande regimen som han beskriver som en ”auktoritär oligarki med stöd i städernas medelklass och näringsliv” och där landets ekonomiska resurser ”omfördelades från den partikontrollerade offentliga sektorn, till några tiotal familjer i maktens omkrets” . Samtidigt fick ”landsbygdens folk och fattiga stadsbor se sin del av kakan krympa”. Det är ju en beskrivning som till sitt innehåll om än inte till sin lokala form går igen i större delen av världen under nyliberalismens era. Men Lund beskriver i en mängd detaljer och mycket konkret hur det yttrade sig i Syrien och hur det är en nödvändig del av förståelsen av det som händer. Det blir i hans beskrivning begripligt och naturligt att det är de socialt missgynnade: ”unga män från dessa landbygdens avkrokar och utkanter som har fyllt leden i de stora demonstrationerna och som har utgjort de första och de flesta rekryterna till Syriens rebellgrupper.”

Den 7 maj 2012, under brinnande inbördeskrig, hölls val till parlamentet som en sorts försök till eftergift från regimen, men i en form som motsvarade regimens sanna natur. Enligt regimen deltog 51 procent i valet av 21 olika partier som samtliga stödde Assad och där Baathpartiet erövrade 133 av 244 platser. Det var fler antal mandat än man någonsin tidigare tilldelat sig själv. Trots denna typ av farsartade falsarier så fanns och finns ett stöd för regimen bland många grupper. Så är det ju ofta. Det är sällan diktatorerna är helt ensamma och isolerade utom just innan de faller. Lund beskriver hur miljontals syrier visserligen sympatiserade med oppositionella mål om demokrati men samtidigt inte var beredda att riskera sina liv för ”oklara frihetslöften och en rörelse utan klara ledare”:

”Rädslan för politiskt och ekonomiskt kaos, för islamism och hämndaktioner var regimens viktigaste rekryteringsmedel. Det gällde särskilt bland de religiösa minoriteterna. De flesta av Syriens alawiter och de flesta kristna och druser verkade vid början av 2012 stödja den syriska regimen.”

Lund beskriver hur den religiösa faktorn redan från början är avgörande: ”Protesterna spreds först och var starkast i sunnimuslimska områden. Sociala och politiska protester fick en islamisk form”. Efterhand som våldet trappades upp ökade sedan polariseringen enligt etniska och religiösa tillhörigheter bara mer och mer.

En stor del av boken ägnas åt att beskriva oppositionen och dess olika delar. Både den tidigare (gamla oppositionen) av sekulära demokrater, liberaler eller socialister och den nya unga rörelse som växte fram utan varken stöd eller kontroll från den självutnämnda oppositionsledningen i utlandet. Lund beskriver upproret som ett ”ledarlöst uppror” och berättar samtidigt om hur människor längst ner i samhället varit tvungna att börja bygga upp alternativa institutioner för att ta hand om sådant som sjukvård eller utbildning. Han berättar om de olika motsättningarna inom den officiella oppositionens olika delar och om skillnader i synen på våld, förhandlingar med regimen eller militärt ingripande från väst. Till exempel ansåg enligt Lund ”gamla vänsterdissidenter” att en militarisering av revolutionen skulle leda till religiösa konflikter. I detta verkar de ju ha fått rätt.

Lund beskriver också framväxten av FSA (Fria Syriska Armén) som knappast var en enhetlig armé trots påståenden från olika ”ledare” som befann sig i Turkiet. De allra flesta enheter var självständigt och helt lokalt organiserade. Dessa ”bataljoner inom FSA” präglades enligt Lund också efterhand ”alltmer av fundamentalistiska och sunni-sekteristiska drag”. De fick också militärt och ekonomiskt stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet och islamistiska predikanter och politiker runt om i världen. Lund beskriver också tillströmningen av utländska frivilliga och bakgrunden med de rörelser och personer som lett fram till den s.k. Islamiska Staten (IS).

Kurdernas speciella situation som folk i Syrien och deras olika organisationer och roll i politiken beskrivs också. Enligt Lund blev efterhand den syriska grenen av PKK: Demokratiska enhetspartiet (PYD) och dess milis YPG, den dominerande organisationen bland kurderna. PYD skilde sig från den övriga syriska oppositionen bland i att deras propaganda i stort sett var fri från religiös retorik och i sin feminism (!). Dessutom hade de en lång erfarenhet av militär kamp.

Lund är själv mycket sparsam med politiska slutsatser eller förslag. Han beskriver situationen så mörk och komplicerad som den är.

På slutet av boken ställer han rakt ut frågan om det finns något hopp utan att egentligen riktigt besvara den. Han talar om en fredslösning som han tror att miljontals syrier skulle stödja ”om de stridande sidorna och deras utländska sponsorer bara kunde enas”. Ett stort problem är naturligtvis diktaturen. Som han skriver:

Det är svårt att se hur en förhandling skulle kunna utmynna i att Bashar el-Assad lämnar makten, om han inte kan tvingas till det, utan att Syrien går under. Det är lika svårt att föreställa sig en lösning där han finns kvar som president.

Ja, vad kan man då tänka?

Att fortsätta försvara diktaturen bakom tal om folkrätten, är ohållbart och oförsvarligt. Men att hitta en opposition att stödja, som står för ett genuint demokratiskt alternativ, tycks inte heller lätt. Dessa grupper är alltför små, svaga och förbisprungna av utvecklingen. De förtjänar förvisso vårt stöd, men de kommer inte på ens medellång sikt att kunna bidra till en förändring. De starkaste och bäst beväpnade strävar uppenbarligen inte efter att ersätta Assad-diktaturen med någon ens begränsad form av demokrati. Att tala om stöd till oppositionen utan att precisera vilka grupper det gäller eller vad man tror sig uppnå med det, håller alltså inte heller.

Att få slut på striderna framstår som oerhört viktigt, för att få slut på lidandet och för att ge demokratikämparna en större chans. Alla sätt för att strypa vapenmånglandet och införseln av vapen måste välkomnas. Utan dessa vapen kan inte kriget fortgå. Men när det gäller att tjäna pengar på vapen, vet vi att inte ens liberaler eller socialdemokrater här i Sverige är beredda att avstå. Så inte heller här finns stor anledning till hopp.

Den enda kraft som har en militär styrka och står mot både de reaktionära och sekteristiska sunni-muslimska grupperna och Assadregimen tycks vara kurdernas miliser. Mycket olika sorts kritik kan riktas mot PKK-PYD för vad de gjort och för vad de gör eller är. Men i den situation där vi har att välja mellan två olika monster: Assad eller IS, borde valet vara lätt. Kurderna i Syrien slåss för sin existens, för sin rätt som folk. De slåss både mot religiös extremism och mot diktaturen Assad. Deras alternativa samhälle framstår jämfört med IS skräckvälde som en dröm. Om några i denna situation borde få militärt understöd och hjälp från dem i väst som kallar sig demokrater, så är det kurderna.

Dela artikeln

10 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Lars Drake
    06 oktober 08:04

    Jag köper inte din bild som i stort sett är Lunds bild. Det finns andra experter, bl.a. i Sverige, som man bör lyssna på. Den utländska inblandningen måste lyftas fram mer. Jag uppfattar att den inte bara gett stöd utan varit pådrivande. Hur har de ekonomiska villkoren för människor varit? Rätt bra, och det förklarar en del av stödet för Assad. I valet mellan två dåliga altenativ föredrar en majoritet honom framför islamisterna.

  2. Lars Drake
    06 oktober 08:59

    Et av de senaste utspelen:. USAs vicepresident Joe Biden har börjat tala klartext om varför IS är där de är nu: "“Our allies in the region were our largest problem in Syria,” he said, explaining that Turkey, Saudi Arabia and the UAE were “so determined to take down Assad,” that in a sense they started a “proxy Sunni-Shia war” by pouring “hundreds of millions of dollars and tens of thousands of tons of weapons” towards anyone who would fight against Assad." Det är knappast nytt i sig eftersom kritiken redan har framförts i några år. Nu kanske det till och med kommer i svensk press (jag har väl alltid varit lite naiv).

  3. Jonas Karlsson
    06 oktober 17:25

    Intressant och mycket givande artikel. Det finns faktiskt märkligt nog ganska få analyser av läget i Syrien från vänstern. Det är säkert så att perspektiven behöver breddas. Men ändå givande. Att det varit så tyst från vänsterhåll hänger med stor sannolikhet ihop att alternativen båda är dåliga. Vore intressant att höra mer om hur stora de olika rebellgrupperna är. Situationen med IS har också gjort diskussionen principiellt ännu svårare för vänstern, då många nu ändå verkar tycka det som rimligt att de bekämpas av en USA-ledd koalition - något som normalt sett är närmast helt otänkbart för socialister att stödja. Samtidigt är det amerikanernas lek med elden och bevping av "fiendens fiender" som har lett fram till där vi är idag. Jag har ingen kortsiktig lösning, men hårdare press på de starter som på olika sätt understödjer IS vore välkommet. Beväpning av kurderna antagligen likaså.

  4. Anders Fraurud
    06 oktober 19:22

    Först måste jag korrigera siffrorna i inledningen av min artikel. Siffrorna om det mänskliga lidandet hämtade jag från efterordet till Aron Lunds bok. Det är skrivet i januari. Sedan dess har mycket hänt och blivit ännu värre. Idag är det mer än 200 000 människor som dödats och 11 miljoner som är på flykt, varav 3,5 miljoner utanför landet. Sen till Lars: Lustigt att du använder uttrycket om att ”köpa” en bild ett av moderna exempel på hur marknadens tänk kommer in alltmer även i språket. Men bortsett från det. Jag har läst så mycket jag orkat av olika källor och tänkare och tyckare. Tyvärr tycker jag att det ofta varit för mycket av just tyckande, på det viset att man väljer de fakta som passar ens världsbild, förutfattade mening eller förhoppningar. Jag tycker att liberalen Lund känns både hederlig och kunnig. För att vara liberal analyserar han också förvånansvärt ofta i klasstermer. Han underbygger det han skriver och det låter för mig rimligt. En hel del engelskspråkiga experter finns det ju men vilka andra svenska experter är det som du vill hänvisa till? Har du läst Aron Lunds bok förresten? Lund ”lyfter fram” den utländska inblandningen, ja han beskriver den faktiskt ingående. Vad är det som behöver betonas mer? Hur de ekonomiska villkoren utvecklats för olika grupper i samhället beskrivs ingående i boken. Vad ”en majoritet” idag skulle föredra är ju svårt att veta eftersom ingen får chansen att uttrycka det i demokratiska val. Kanske föredrar fler Assad framför IS men det gör ju knappast Assad den yngre till en mer behaglig person. Huvudproblemet är väl just att valet ser ut på detta vis just nu när det är vapnen som härskar.

  5. Lars Drake
    06 oktober 19:26

    IS uppfattades som ett stort problem när de fick militära genombrott i IRAK och började mörda västerlänningar. Den Syriska armén har slagits mot dessa typer i några år. Då sågs de som en knappt rumsren del av det motstånd som var värda "vårt" stöd. Saudierna, som är en av USA:s främsta bundsförvanter i Mellanöstern, har gett stöd åt IS. Jag har sååå svårt att se USA:s senaste krigsinsatser som något positivt. I stort sett allt USA gjort i regionen har varit destruktivt. En del av IS framgångar i Irak kan förklaras av de motsättningar som utvecklats pga USA:s invasion 2003. Varför ska USA bomba i Syrien, varför ska de bomba oljefält? Syftet verkar vara att försvaga sittande regering. Det vore enklare att EU-länder slutade köpa den olja som gör att IS får inkomster.

  6. Lars Drake
    06 oktober 22:02

    Anders, ditt inlägg fanns inte när jag skrev mitt förra inlägg. Jag polemiserade mot din text som huvudsakligen baseras på Lund. Jag har inte läst hans bok. Om det står saker i den som du inte skrev i ditt inlägg kan jag inte ha någon uppfattning om. Du nämnde utländsk inblandning "Lund menar att det är sannolikt att åtminstone en del av detta militära motstånd redan då hade stöd av utländska underrättelsetjänster." Jag menade att det var mer än stöd, det var en inblandning som hade pågått under lång tid innan och var pådrivande. Jag hävdar inte att Assad är en behaglig person men att det är Syrierna som borde göra upp om vem som ska leda landet inte Saudiarabien eller dess betalda krigare.. Jag syftade på en person som jag uppfattar som oerhört insatt. Jag har mailat och bett honom skriva en artikel men jag har inte fått svar än.

    • Mårten Fjällström
      07 oktober 16:23

      Intressant artikel och intressant diskussion. Jag hoppas Lars kontakt skriver en till artikel så att vi för diskussionen framåt. Ett allmänt tips: Klicka svara på respektive kommentar när ni svarar på något specifikt så hänger svaret på precis som den här kommentaren hänger på Lars. Det gör diskussionen lättare att följa speciellt om den blir lång.

    • Anders Fraurud
      08 oktober 21:04

      Till Lars: Naturligtvis står det ”saker i den”(artikeln) som (jag) ”inte skrev i (mitt) inlägg”. Massor av saker. Jag försökte återge det viktigaste av utvecklingen i Syrien genom en mycket kunnig person, kanske den kunnigaste i Sverige. Jag tycker att det är den beskrivning han ger som känts mest trovärdig av de jag läst. Därför återgav jag den och tillförde några egna tankar på slutet, t.ex. den om stödet till kurderna (PYD egentligen). Om jag förstår dig rätt så är din huvudinvändning mot det som jag återgav av Lunds mycket omfattande beskrivning att den utländska inblandningen bör betonas än mer. Ja, kanske det. Men det får inte förhindra att vi ser att det fanns berättigade och begripliga skäl till uppror, liksom att upproret initialt inte BARA kan förklaras genom utländskt inflytande. Det är en ”teori” som dessutom är lika idealistisk (i filosofisk mening) som försöken att förklara sociala och koloniala uppror med utländskt (kommunistiskt) inflytande. Självklart är det en sak för det syriska folkets att avgöra vilka som ska styra i Syrien. Men om diverse reaktionärer (som vi vet) blandar sig landets utveckling så betyder ju inte det att socialister inte kan stödja folks berättigade krav på demokrati och social rättvisa eller t.ex. nu kurdernas nationella och demokratiska rättigheter i Syrien. Till sist: är namnet på ”din expert” hemligt?

      • Jonas Karlsson
        10 oktober 22:48

        Är en rätt intressant fråga vilka som ska stödjas när utsikterna ser lönlösa ut eller alternativen lika dåliga. Självklart är det rätt (en rättighet och skyldighet) att göra uppror, inte minst i politiska diktaturer. Och som tur är, är ju världen inte heller statisk, utan maktbalanser kan snabbt förändras och alternativ uppstå. Men har ju varit några revolutioner och uppror med dålig utgång t ex Egypten och Syrien. Vilka grupper finns det i Syrien, om några, (förutom kurderna) som är värda att stödja? Skulle gärna vilja veta det. Vad tror ni USA:s nästa steg blir? Hur rädda är de för IS? Verkar föga troligt att de kommer svänga och stödja Assad, men vilka alternativ ser ni?

  7. Lars Drake
    09 oktober 22:21

    Jag vill inte ett ögonblick förneka att det fanns demokratiska krafter som hade berättigade skäl att protestera i Syrien. Jag vill att personen jag ser som mycket kunnig ska avgöra ev. deltagande själv. Jag har inte fått svar än.