Deltagande media
LÖRDAG 18 NOVEMBER 2017
Kultur
2014-10-30

En laddad region på väg att explodera

När Carl Bildt kallade Saudiarabien för ett familjeföretag var det snarast att beteckna som en förskönande omskrivning av något mer unket medeltida. De sex monarkierna vid Persiska viken – Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten och Oman – har det gemensamt att de är historiska rester som överlevt moderniseringsprocessen genom sina tillgångar av olja och naturgas. Regimerna stod även pall för trycket från den arabiska våren 2011. Men kostnaden var hög och förmodligen lever de på lånad tid i sin nuvarande form.

Journalisten Bitte Hammargren har på närmare 500 sidor avhandlat inte bara ovanstående GCC-stater utan  ytterligare ett antal centrala länder i regionen. Tyvärr ger den ett ojämnt intryck, där den politiska analysen  fastnar i citeringar och kommentarer från ett ständigt flöde av personer. Det analytiska djup som Aron Lunds nyligen publicerade Syrien brinner uppvisar, infinner sig bara styckevis. Men det innebär inte att det finns en hel del matnyttigt, inte minst om länder man sällan kommer i kontakt med i nyhetsförmedlingen likt Oman.         

Regimerna håller sig vid liv genom att muta befolkningen 

Dessa rentierekonomier styrs av släkter och kan inte jämföras med moderna nationalstater: både britter, jänkare och företag skrev kontrakt och avtal med monarkerna – inte staterna. Därför är det heller ingen större skillnad på statens och de härskande klanernas egendom. Månggiftet innebär att antalet personer som vill ha sin del av kakan stadigt växer, antalet prinsar i Saudiarabien uppgår nu till tusentals personer som hungrigt inväntar att den nuvarande generationen ska trilla av pinn. Det vi skulle kalla korruption ses som en naturlig fickpeng till de inblandade parterna. Summor som kan bli enorma när det kommer till den omfattande vapenimport som regionen står för. Andrew Feinstein påpekar i sin The Shadow World: Inside the Global Arms Trade (2012) att vid det brittiska vapenföretaget BAE Systems rekordorder till Saudiarabien 1985 så gick över en miljard pund in på speciella mutkonton kontrollerade av den dåvarande USA-ambassadören prins Bandar. Undantaget är Kuwait där det finns en tydligare åtskillnad mellan statens och kungafamiljens egendomar: det har även resulterat i ett öppnare politiskt system.

Det är utifrån ägandeförhållandena man ska förstå dessa stater, genom att ge sina undersåtar fri utbildning och sjukvård, omfattande subventioner och skattebefrielse kan härskarkasten hålla sig kvar på toppen. Den dagen man börjar ta ut skatt kommer ekot från den amerikanska revolutionen göra sig hörd – ingen representation, ingen skatt. Man kontrade den arabiska våren med olika förmåner och fler anställningar i den offentliga sektorn för att lätta på trycket från en ung, allt mer välutbildad men arbetslös befolkning. Trots de enorma inkomsterna står man inför stora problem: statsbudgeten i Saudiarabien krävde år 2011 ett oljepris per fat på 95 dollar för att gå ihop. Med risken för en kommande fossilbubbla kan regimerna falla över en natt.    

Migrantarbetare fyller en central funktion 

Deras ekonomi bygger på ett utpräglat apartheidsystem med migrantarbetare. De tidigare arabiska migranterna har i stor utsträckning bytts ut mot asiater som är mer lättkontrollerade, utsugningen påminner om de slavkontrakt som många frivilliga och ofrivilliga utvandrare från Europa tvingades till i Nordamerika på 1600- och 1700-talen. Med prygel, dödsolyckor och sexuella övergrepp som allt för vanligt återkommande inslag, inte minst i Saudiarabien där slaveriet avskaffades först 1962. Rasismens roll (och skapande) i den globala arbetsdelningen konkretiseras mer än väl på de enorma byggarbetsplatserna längs den persiska vikens södra sida.

Att USA höll tyst när GCC-staterna krossade protesterna i Bahrain 2011 var inte så förvånande då landet har sin bas för sin femte flotta i önationen. Däremot ska man nog inte förstå det som att Barack Obama vacklar i sitt stöd till sina gamla allierade som Saudiarabien när man tvekar i Syrien och Egypten. Förenta Staterna är en stormakt på nedgång. Som Noam Chomsky har påpekat var Bill Clinton allt för medveten om det, men George Bush den yngre brände tvärtom på utför stupet genom sina kostsamma och destruktiva krig i Irak och Afghanistan. Obama ser om huset och drar sig för att bindas upp i långdragna konflikter och föredrar de långt billigare drönar- och kill/capture-operationerna. Det har istället öppnat upp för en tydligare egen agenda bland GCC-staterna, Qatars aktivistiska utrikespolitik har hamnat på kollisionskurs med Riyadhs där de förras stöd till Muslimska brödraskapet varit en vattendelare – inte minst i Egypten när brödraskapets president Mursi störtades. I det syriska inbördeskriget har Saudiarabien kunnat exportera militanta salafister som inte stödjer den egna regimen samtidigt som de kunnat öppna en front mot Iran och dess allierade (inte minst genom IS).  

När det geopolitiska spelet hårdnar med ständiga inblandningar i v arandras förehavanden ökar trycket underifrån. Gulfens undertitel: en krutdurk gör skäl för sitt namn. Vi kan förvänta oss mer omvälvande förändringar i regionen, det står utom allt rimligt tvivel.  

                            

 

Dela artikeln

7 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Mårten Fjällström
    30 oktober 11:15

    Bra artikel och viktigt ämne.

    Jag noterade hur Bahrain och övriga länder på arabiska halvön föll bort från nyhetsbevakningen när kriget i Libyen drog igång, trots att de långsiktigt är minst lika viktiga. Tar boken upp vad som hände med de olika proteströrelserna? Hur är relationen mellan proteströrelserna och migrantarbetarna?

    • Abe Bergegårdh
      30 oktober 12:37

      Tack, ja Saudis intåget i Bahrain sammanföll även lägligt med Fukushima-katastrofen och försvann från mediabevakningen. (jämför: Sovjet passade på att gå in i Ungern under Suezkrisen 1956) framgår dock inte om det var en medveten strategi eller ren slump. Saudiarabien m fl länder betalde även Omans regim så att de kunde motverka de gryende proteströrelserna. Nej, det verkar inte alls ha funnits någon koppling mellan migrantarbetarna och protesterna, dock var man rädd för det i Bahrain där regimen spred ut rykten och falska artiklar från migrantarbetare som påstod att de blivit angripna av de shiadominerade proteströrelserna.



  2. Jonas Karlsson
    30 oktober 14:31

    Intressant och välskriven recension! Mycket destruktivitet i området verkar onekligen komma från Saudiarabien (det land, en av världens mest repressiva diktaturer där Sverige för några år sedan ville bygga en vapenfabrik..). Du skriver att Saudiarabien kunnat exportera militanta salafister som inte stödjer den egna regimen samtidigt som de kunnat öppna en front mot Iran och dess allierade (inte minst genom IS). En intressant fråga är vad som driver Saudiarabien? De verkar exportera olika typer av den mest reaktionära sorten av islamistisk fundamentalism. Men hur mycket i dess agerande är ideologi och hur mycket är ekonomi? Varför hetsar de så mycket mot Iran? Är också nyfiken på om Bitte Hammargren skriver någonting om arbetarklassens styrka och organisering? Måste erkänna att jag knappt har den blekaste aning om hur läget ser ut inne i Saudiarabien.

    • Abe Bergegårdh
      03 november 21:28

      Alliansen mellan Saudi-släkten och det muslimska prästerskapet har funnits sedan 1700-talet. Det är en självförstärkande beroenderelation som samtidigt göder interna renläriga fiender. Det är en omöjlig ekvation, och därför var först Irak och nu Syrien bra ställen att dumpa den salafistiska oppositionen. Iran är den stora regionala konkurrenten, efter att både talibanerna och Saddam Hussien föll hade Iran möjlighet att flytta fram sina positioner. Då reagerade Saudiarabien med att stödja sunni-sekteristiskt våld riktat mot shia och andra grupper.

      En fråga som inte diskuteras i Sverige är hur mycket pengar som Saudiarabien ger till Moskébyggen och dyl här. Med tanke på hur reaktionär den delen av islam är kanske man borde ta sig en funderare över vad det innebär och får för konsekvenser.

      • Jonas Karlsson
        04 november 10:10

        Så som vanigt mycket högst realpolitiska förklaringar i grunden. Gällande Saudifinansierade moskébyggen i Sverige så har ju iaf Göteborgs moskeé betalats av Saudiarabien. Detta är upplagt för problem, wahibbismen är den mest reaktionära grenen av islam. Behöver knappast heller påpeka att finns reaktionära tolkningar och utövare av alla religioiner, men det gör inte saken bättre.
        http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=GY10187
        http://www.svt.se/ug/diktaturstaten-saudiarabien-betalar-goteborgs-nya-moske

        • Abe Bergegårdh
          04 november 12:25

          Ja, och det blir verkligen inte bättre av att lämna över den frågan/kritiken till SD! :P

        • Abe Bergegårdh
          05 november 14:58

          Mehmet Kaplan tar BTW upp de krav som kommer med moskébyggarpengar utifrån i P1:s Konflikt. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1300

          Konflikt ett program som förr i tiden var riktigt bra har tyvärr blivit allt mindre intressant och tappar ofta den opartiskhet de var rätt unika om inom public service.