Deltagande media
TISDAG 16 OKTOBER 2018
Utrikes
2014-11-08

Till 25-års-jubileet av Berlinmurens fall

Jag lyckades få exklusiv ensamrätt till en intervju med mig själv.

Vad är din koppling till Berlin?

Jag föddes i Västberlin 1972. Även efter flytten till Sverige 1976 var jag regelbundet på besök hos mor- och farföräldrar i staden. Man kan säga att jag är uppväxt på transitvägarna mellan Sassnitz och Berlin.

Hur var ditt politiska åttiotal?

Jag var extremt lillgammal, även politiskt. Jag minns att jag fördömde Breznjev på mellanstadiet, och gjorde världsförbättrar-uttalanden om att Sovjetunionen gjorde orätt i Afganistan såsom USA gjorde i Nicaragua. Föräldrarna gick med i VPK i mitten av 80-talet. Det, plus faktumet att jag åkte runt i en röd Lada, gjorde att jag blev kommunistunge i Enköping. 1988 tog jag ett sabbatsår, och åkte till Brasilien. Där arbetade jag i metallurgi och tjänade en och en halv minimi-lön, d.v.s. två kronor i timmen. En trettonåring tvättade metalldetaljer i thinner i ett rum utan ventilation och fönster. Han fick lite extra mjölk på rasterna av nådig patron för att rensa andningsvägarna. På lunchrasterna spelade jag jatzy med arbetskamraterna. Samtidigt var jag välkommen på middagar hos Rotary på helgerna, då man fick höra fryntligheter om vad man hade gjort om man hade fått fackföreningsfolk på kornet. Jag minns att jag kallade mig kommunist mellan skål och vägg vid den tiden.

Hur påverkade murens fall ditt politiska tänk?

Jag åkte ned och knackade mur den vintern, det krävdes övertalning på gymnasiet för att få klasskompisarna att gå med på att jag kom hem med äkta vara. Mentalt gick jag ändå med på antikommunisternas synsätt att jag var på den förlorande sidan. Så här i efterhand så ser jag att det var inledningen på en politisk ökenvandring. Jag läste Arthur Koestlers Natt Klockan Tolv På Dagen, som var en uppgörelse med stalinismen, och Slavenca Draculics Hur Vi Överlevde Kommunismen Med Ett Leende. Jag berättade för omgivningen tills folks öron blödde om att jag hittat rockcitatet “There’s a feeling I get when I look to the west and my spirit is crying for leaving” i meterhöga bokstäver på Berlinmuren. Jag gick på några Laboremus-möten (socialdemokraternas studentförening i Uppsala) och någon gång hittade jag även till ett föredrag på Vänsterpartiets bokcafé i Uppsala. Men jag kände mig aldrig hemma i tanken på att organisera mig politiskt då. På första maj gick jag med syndikalisterna utan att riktigt känna mig hemma där heller. Men upptäckten av Noam Chomsky i slutet av 90-talet påbörjade slutet av denna ökenvandring. Numera ser jag honom mest som vår tids mest briljante gnällare, men då var det en befrielse att  läsa hans socialistiska kritik av diktaturerna i öst. Ändå dröjde det ett halvt liv efter 1989 innan jag bet huvudet av skam och gick med i Vänsterpartiet, och då var det på inrådan av en liberal. Han tyckte visst att det behövdes mer resonerande vänsterfolk i politiken.

Har du varit i Berlin på sistone?

Jag forskade två år i ett laboratorium i gamla östdelen, samtidigt som jag bodde på jogging-avstånd från Benjamin Franklin-Krankenhaus där jag föddes. Jag har faktiskt en svensk, Carl-Johan Vallgren, att tacka för många av mina upptäckter i Östberlin. Framförallt Stasi-museet är spektakulärt i all enkelhet, läs gärna förslaget på promenad i DDR-Berlin på länken nedan. Min mormor dog i somras, så nu kommer det dröja många år innan jag åker ned med familjen igen. Därför är jag själaglad att jag lyckades få till en promenad med sonen genom Brandenburger Tor i våras.

http://florre.blogspot.se/2008_05_01_archive.html

 

Dela artikeln

3 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    09 november 12:19

    Trevlig text. Vore roligt att höra mer om både upplevelserna i Brasilien och om din politiksa utveckling. Kanske i krönikeform? Även om du var ung, hur såg du på Östtyskland när du var t ex i 16-årsåldern?

    • Florian Burmeister
      09 november 22:53

      DDR kände jag som sagt rent konkret p.g.a. resorna på transitvägarna. Jag var med i VW-bussen en snöig julresa i slutet av sjuttiotalet då en Vopo (Volkspolizist) stannade bilen och sade till pappa att "Herr Burmeister, Ni bör köra försiktigt" utan att titta i några papper. En subtil hälsning att de hade koll på oss, alltså. En annan gång fånade jag mig vid en checkpoint och frågade gränsvakten om han hade hört talas om Hemlunda utanför Enköping. Farmor blev alldeles stel, och förklarade efteråt sammanbitet att man aldrig aldrig aldrig fick provocera eller vara dryg i dessa sammanhang. Det kunde gå lite hursom då.

      DDR eller östblocket sågs aldrig som något alternativ överhuvudtaget. Kvällen idag för tjugofem år sedan minns jag att vi spontant sade att detta är årtiondets glada nyhet. (En underdrift naturligtvis, såhär med perspektiv.)

  2. Jonas Karlsson
    10 november 23:30

    Fina anekdoter och belysande av förtrycket där. Länderna i östblocket var ju reaktionära mot den egna befolkningen, medan deras hållning i utrikespolitiken ofta var mer progressiv övriga Europas, när det t ex gällde koloniernas befrielser. Men socialism och demokrati där folket har makten måste såklart gå hand i hand.