Deltagande media
LÖRDAG 22 SEPTEMBER 2018
Debatt
2014-11-13

Debatten om Vänsterpartiets utrikespolitik fortsätter

Vänsterpartiet har stort behov av att utveckla en utrikespolitik som baseras på en analys av världsläget. Annars kommer partiet att trampa snett igen.

 

Inlägget "Vänsterpartistisk utrikespolitik?" (här) som publicerades på Synapze den 28 oktober utgick ifrån uttalanden av Jonas Sjöstedt i Agenda den 26/10. Artikeln har lästs av många, gett upphov till några intressanta kommentarer på Synapze och det har också varit en livlig diskussion på Facebook. Läs gärna den tillsammans med denna artikel. Jag la ut länken på Jonas’ Facebooksida i en tråd som handlade om just det programmet. I den tråden ställde jag dessutom en fråga till Jonas. Det blev ingen reaktion. Jonas har däremot skrivit ett inlägg (5/11) som finns på Flammans hemsida (citaten nedan är från det inlägget. Där upprepar han argumenten som framfördes i Agenda om Rysslands ”aggression” och landets ”auktoritära” styre. Jonas inlägg innehåller en bra diskussion om Nato och svensk försvarspolitik, men de övriga delarna är dåligt underbyggda eller dåligt genomtänkta.

”Däremot för Ryssland en aggressiv politik mot grannländer som Georgien, Ukraina och Moldavien. Aggressionen innefattar även ockupation av andras länders territorium direkt, som på Krim, eller indirekt som i Abchazien eller Transnistrien. Det är en medveten politik för att destabilisera grannländer. Ryssland har också i flera fall kränkt grannländers luftrum med militära plan. Kombinerat med Putins aggressiva retorik och grannländernas historiska erfarenheter är det inte märkligt att Rysslands agerande sprider oro. Denna ryska politik förtjänar tydlig kritik. Att vara kritisk mot Rysslands agerande behöver inte innebära att man stöder Natos expansion eller reaktionära krafter som utnyttjar rysshat och nationalism.”

Flertalet av dessa påståenden berörde jag i inlägget ”Vänsterpartistisk utrikespolitik?”. Uttalandet visar en stor brist på historisk förståelse och insikt om att det rör sig om människor som bor i aktuella områden som faktiskt inte känner sig delaktiga i respektive länder. Det som förvånar mig mest är att Jonas inte inser att hans underblåsande av hetsen mot Ryssland faktiskt ger stöd åt dem som vill att vi ska gå med i Nato.

Jonas tar även upp interna ryska förhållanden:

”Putins styre i Ryssland är auktoritärt och nationalistiskt. Putin är nära lierad med mäktiga kapitalintressen och hans politik vädjar ofta till reaktionära värderingar. Det är vår politiska motsats.”

Det är skulle vara dräpande argument om någon funderade på att rösta på Putins politik i ett svenskt val, men det är inte det diskussionen handlar om. Det skulle även kunna användas som argument för att inte ha partiet Enade Ryssland som systerparti. Vår syn på Rysslands utrikespolitik bör inte grundas på sådana saker. Den bör heller inte grundas på spekulation om vad Vladimir Putin tros ha för avsikter utan på den utrikespolitik Ryssland faktiskt bedriver, en insikt om vilka intressen Ryssland faktiskt har och på en bedömning av den globala politiska situationen.

Inte ska vi väl ta avstånd från USAs illegala krig i Irak för att det landet har fler, och större andel av befolkningen, i sina fängelser än något annat land. Vår uppfattning om USAs utrikespolitik bör heller inte blandas ihop med att landet har ett demokratiskt underskott i och med att 28 % av dem som borde ha rösträtt inte var registrerade så att de kunde rösta (uppgiften från valet 2008). Sådant finns det anledning att vara kritisk till, men Irakkriget var felaktigt främst för att det var ett gravt brott mot FN-stadgan, ledde till hundratusentals döda, innebar en förödelse av landets skol- och sjukvårdssystem, medförde en dramatisk ökning av global terrorism samt gav grogrund för det som idag är IS.

Sedan när har det blivit svenska partiers uppgift att i utrikespolitiska sammanhang lyfta fram hur ett land styrs? Om vi ska vara kritiska mot andra länders utrikespolitik för att de politiska ledningarna är auktoritära eller nationalistiska får vi troligtvis en hel del att klaga på för dylika länder finns det gott om.

Motsvarande gäller för länder där ledande politiker är nära lierade med kapitalintressen. I det senare fallet är det så många att det blir svårare att hitta länder där sådana kopplingar saknas. Då handlar det snarare om en allmän systemkritik som kan riktas mot flertalet länder. Vi kan inte ha det som grund för svensk utrikespolitik eller försvarspolitik. Varför ska vi lyfta fram denna typ av kritik mot just Ryssland som underbygger den russofobi som borgarna använder som ett medel för att få stöd för en formell anslutning till Nato.

Jonas fortsätter:

”Men även i Ryssland finns progressiva krafter som vi i vänstern bör fördjupa kontakten med. Dit hör alla de som demonstrerar mot kriget i Ukraina, för fred och nära samarbete mellan länderna.”

En överväldigande majoritet av befolkningen i Ryssland är för fred och nära samarbete mellan länderna (Ryssland och Ukraina) och folk stöder Putin som de uppfattar vara för just en sådan politik. De som demonstrerar mot Putins politik vis á vi Ukraina är väldigt få. Ryssland har skickat omfattande humanitär hjälp till dem som drabbats av konflikten i östra Ukraina. Ryssland har bidragit till att få eld upphör mellan Kievsidan och Donbassidan i pågående inbördeskrig. Enligt de värsta varianterna av västpropaganda är inbördeskriget i Ukraina ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Om det hade varit sant skulle kriget ha varit avgjort till Rysslands fördel på några veckor.

Svenska partier och andra organisationer kan naturligtvis ha kontakt med organisationer i andra länder, men de ska undvika att själva direkt blanda sig i politiken i dessa länder. Det ska människor i respektive land hantera. Det kan inte vara många i Sverige som vill att organisationer från t.ex. USA blandar sig i svensk politik? Det gör ju CIA m.fl., men det är väl inget vi uppskattar?

En hel del kunniga vänstersinnade människor, som delar Vänsterpartiets syn i många andra frågor, avstår från att rösta på partiet just med hänvisning till den här typen av uttalanden på det utrikespolitiska området. Stödet för att JAS-plan skulle spana för Natos räkning i Libyen 2011 ligger som en stinkande trasa över möjligheterna att få dessa människors röster.

För att undvika sådana fatala felsteg krävs en mer genomtänkt utrikespolitisk analys. Om insikt saknas om att det är USA och allierade som dominerar dagens värld, ekonomiskt, politiskt och militärt (om än på nedgång) finns det inget hopp om en förbättring. Ryssland visar musklerna för att det är trängt snarare än aggressivt. Ryssland känner sig inte mindre trängt av dagens svenska diskussion.

Blir det något svar den här gången, Jonas Sjöstedt?

 

 

 

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    14 november 11:59

    Det här borde kunna bli en intressant diskussion. Libyen var ett kraftigt felsteg. Gällande Ukraina och Ryssland så håller jag med dig; Rysslands inre styre är mindre intressant när diskuterar dess utrikespolitiska agerande. Eller rättare sagt, det är inte ointressant, men graden av demokrati är måttstock som i princip aldrig används på andra länder när deras utrikespolitiska agerande diskuteras.

  2. Lars Drake
    15 november 10:01

    1. USA och dess allierade dominerar världen ekonomiskt, politiskt, propagandamässigt och militärt. Vi har idag en unipolär värld. 2. Kina, Ryssland och flera andra stora länder ökar sin kapacitet på olika områden. Det kan leda till en multipolär värld. Vår politik i enskilda internationella konflikter måste ta hänsyn till detta så att vi inte gynnar USAs fortsatta dominans i världen. Ett militärt starkt men ekonomiskt trängt USA kan pressas till ett mycket farligt agerande. Detta måste förhindras. Vi måste verka för att FN-stadgans våldsförbud upprätthålls. Det parti som inte fattar det är inte värt min röst!