Deltagande media
LÖRDAG 18 NOVEMBER 2017
Debatt
2014-11-16

Regeringen borde trotsa utstationeringsdirektivet!

Ett av socialdemokraternas löften inför valet var att Lex Laval skulle rivas upp. Lex Laval kallas ett domslut från 2007 som tillkom i EG-domstolen efter Vaxholmskonflikten. Där dömde domstolen till det lettiska byggföretaget L&P Baltic Bygg AB:s fördel, och det betydde ett prejudikat mot fackföreningars möjlighet att tvinga utländska företag att sluta svenska kollektivavtal. Domen betydde också grönt ljus för byggkoncerner att mer systematiskt pressa kostnader genom anlitandet av underentreprenörer vars anställda arbetar för löner långt under de svenska kollektivavtalens nivåer. 

Kravet att Lex Laval ska rivas upp kommer från fackföreningsrörelsen. Särskilt pådrivande har Byggnads varit. I byggsektorn har lönedumpningen slagit hårt mot arbetarna, och situationen på många arbetsplatser uttrycktes väl av en grupp Byggnadsarbetare från Kommunistiska Partiet i en debattartikel i Byggarbetaren:

"Splittrade arbetslag, uppstyckade arbeten och arbetare som jobbar för slavlöner finns överallt. Utförsäljningar och uppstyckning av jobben gäller. Säkerhet och sammanhållning är ett minne blott. Dödsfallen på arbetsplatsen är det mest konkreta och tydliga resultatet av denna politik. Två döda den 4 november, totalt 44 döda på svenska arbetsplatser än så länge år 2014."

När den nya arbetsmarknadsministern Ylva Johansson i en intervju i Arbetet förra veckan gick ut och förklarade att det inte går att riva upp Lex Laval kom därför en hel del kritik. Johansson förklarade att det istället kan vara möjligt att kräva bekräftelseavtal, en åtgärd som ska ge facket möjlighet att kontrollera att kollektivavtal som gäller för utländska arbetare i deras hemland också gäller på svenska arbetsplatser.

Detta ligger dock rätt långt ifrån kravet på avtalsenliga löner i Sverige, och stoppar inte lönedumpningen. Överhuvudtaget var Johanssons ton mycket defensiv, och hon lät också förstå att det fortfarande kommer att finnas kvar "skillnader mellan svenska och utländska arbetare".

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson mullrade till och förklarade att vallöftet måste infrias. Byggnads ordförande Johan Lindholm och Fastighets Hans Öhlund stämde in i kritiken.

Ylva Johansson gjorde sedan en halv reträtt: I en kommentar på Twitter förklarade hon att "[r]egeringen har för avsikt att riva upp Lex Laval och ersätta med ny lagstiftning". Denna tweet följdes sedan ytterligare två: en där Johansson också försäkrade att regeringen ska arbeta för att EU:s utstationeringsdirektiv förändras, och en där arbetsmarknadsministern till sist underströk att regeringen inte kan utlova vad som blir resultatet av detta arbete.

Det är den sistnämnda tweeten som alla vi som vill se ett stopp för löne- och villkorsdumpningen bör ta fasta på. Risken för att den nya regeringen misslyckas med att ändra på utstationeringsdirektivets innehåll är stor. Visst kan man försöka (Jean Claude Junker ska tydligen ha sagt sig vara för att förhindra lönedumpning, detta enligt en artikel i Arbetet), men de senaste årens EU-politik har inte inneburit många steg av betydelse för att begränsa kapitalets fria rörlighet.

Risken är alltså överhängande att Ylva Johanssons mer "pragmatiska" inställning i slutändan blir den som gäller. Då kommer fler arbetare att dö p.g.a. arbetsplatser med slavliknande förhållanden utan facklig närvaro.

För att föregripa att frågan avgörs på det sättet borde fackföreningarna komplettera kraven på regeringen: den måste våga ta steget och trotsa utstationeringsdirektivet. Det finns ingen anledning att en progressiv regering ska underkasta sig direktiv som beskär arbetarklassens möjlighet till organisering, och som åsidosätter förenings- och förhandlingsfriheten. Att vägra att finna sig i sådana ramar kommer sannolikt att vara helt avgörande för att den "ordning och reda" som Löfven säger sig vilja skapa på arbetsmarknaden ska kunna förverkligas.

Dela artikeln

6 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Lars Drake
    16 november 22:45

    Absolut, den domen är helt oacceptabel. Regeringen måste stå upp för en ändring.

  2. Mårten Fjällström
    17 november 13:30

    För att sätta saker och ting i sammanhang, så tycker regeringen uppenbarligen att den massövervakning datalagringsdirektivet ger är så pass viktig att man är beredd att vägra följa EU-domstolens underkännande av direktivet. Så om man känner sig tvungen att lyda Bryssel när det gäller utstationeringsdirektivet, fast man inte gör det när det gäller datalagringen, så beror det rimligen på att det är viktigare att övervaka alla än att följa vallöften när det gäller arbetsrätt.

    • Jonas Karlsson
      17 november 20:00

      Bra poäng. Det är så förbannat lätt att bara säga att det inte går, men oftast är det vilijan som saknas.

  3. Jonas Karlsson
    17 november 20:01

    Rent konkret, har du några tankar om hur facket borde sätta press på regeringen i frågan?

  4. Gunnar Westin
    17 november 21:59

    Fackföreningarna och dess ledare skulle behöva trappa upp och skapa betydligt större tryck tror jag, nu gäller det att inte vara "lojal opposition", utan snarare "obekväm". Det kan säkert göras på flera sätt. LO skulle kunna göra något så "osvenskt" som att organisera demonstrationer och göra mediala utspel där argumentet för öppen trots mot utstationeringsdirektivet kunde föras upp i debatten. Mobiliseringspotentialen torde vara stor, inte minst bland transport- och byggnadsarbetare. Men också i den bredare antirasistiska opinion som tilltalas av kampen för lika villkor oavsett härkomst. (Viktigt därför att frågan behandlas på ett internationalistiskt sätt, och inte får nationalistiska undertoner, det får inte formuleras som en kamp för att "svenska jobb ska gå till svenska arbetare" eller dylikt dravel, det vore mycket olyckligt).

    Vidare tror jag att den typ av jämförande argument som Mårten för fram, som framhåller att det handlar om politisk vilja (eller avsaknad av sådan), skulle kunna användas på ett effektivt sätt för att radikalisera opinionen. För att skapa ytterligare press på regeringen, och som en del av mobiliseringen, skulle Ylva Johansson med fördel kunna bjudas in till stora möten/demonstrationer och ställas till svars inför arbetare: Fackföreningsledarna borde tvinga henne att ge raka svar på frågor av typen "Kommer den rödgröna regeringen att respektera om EU förhindrar lagstiftning som förbjuder fackföreningarna att skydda arbetarna mot villkorsdumpning?".

    • Jonas Karlsson
      20 november 00:03

      Allt det du skriver låter bra. Frågan är hur facket ska komma in i matchen. För full effekt måste ju i slutändan fackföreningsledarna föra fram kraven och frågan är hur vi når dit. Upprop bland fackklubbar och aktiva på lägre nivåer? Finns det någon annan aktör som kan samla till denna typ av demonstrationer? Att få ut arbetarklassen på gatorna i dessa frågor vore ett gigantiskt steg framåt i rätt riktning.