Deltagande media
LÖRDAG 18 NOVEMBER 2017
Kultur
2014-12-05

Vems fel är Ukrainakrisen?

  • Foto: Bulent Kilic

Karneval förlag har tagit ett gott initiativ: på under 50 sidor har de sammanställt en färsk debatt i Foreign Affairs om ansvarat för den pågående krisen i Ukraina. Men den som förväntar sig en djupgående beskrivning av förloppet misstar sig. Det är en debatt där statsvetenskaplig teori och geopolitik står i centrum, förvisso utan att bli svårtillgängligt akademisk men ändå, där klassisk realism står mot idealism och liberalism.    

John J Mearsheimer lägger ansvaret på väst vars tredelade politik: EU-utvidgning, Natoanslutning och demokrati på export, har provocerat fram en reaktion från Ryssland. Han menar att Vladimir Putin agerat defensivt, både i Georgien 2008 och senast i Krim och östra Ukraina. Något annat kan man inte förvänta sig från en stormakt som kringskärs av en konkurrerande militärallians, av ett USA som enligt deras biträdande utrikesminister Victoria Nuland satsat 5 miljarder dollar på att Ukraina ska få uppnå "den framtid det förtjänar". Den västliga liberala idealismen krockar med den ryska realpolitiken, dessutom på ett oansvarigt vis då "Ukraina [saknar] ett centralt strategiskt intresse för [väst]. Det vore därför höjden av galenskap att anta en ny Natomedlem som övriga medlemmar inte har för avsikt att försvara". Statsvetaren föreslår istället en österrikisk lösning: neutralitet och suveränitet. På så vi skapas en buffertstat mellan Ryssland och Nato samtidigt som man kan genomföra gemensama stödprogram för Ukraina.    

Två tidigare medarbetare för demokratiska presidenter svarar på kritiken av det amerikanska agerandet och vill istället lägga skulden på Putin som driver "ohämmad, oberäknelig äventyrspolitik". Den tidigare ambassadören Stephen Sestanovich poängterar att det snarare beror på den inrikespolitiska dynamiken i efterspelet av de ryska valen och de protester som organiserades som en reaktion med dem. Det krävdes en yttre fiende att mobiliseras kring: Förenta Staterna, som dirigerat kuppen i Ukraina. En inte helt orimlig analys, men som för den sakens skulle inte nödvändigtvis måste stå i motsatsställning till en analys som pekar ut ett provokativt beteende från det västliga lägret. 

Något som slagit mig är att den amerikanska statsvetenskapliga litteraturen ofta är i sin ordning i de teoretiska avsnitten men direkt bedrövlig när det kom till empiri. Oavsett om det handlar om pamflettartade verk som Robert Kagans Om paradiset - USA och Europa i den nya världsordningen eller rena läroböcker som Mark R Amstutz International Etics är de så pass ensidiga, förfuskade i sin historiska beskrivningar att de knappt är användbara. Den tendensen återkommer hos de båda professorer som kritiserar Mearsheimer. När beväpnade oppositionella i praktiken ockuperar parlamentet den 22 februari och lägger ut när de misshandlar den statliga tevens chef så beskrivs det som i god laga ordning och inte mer än "byte av regering".

Tyvärr följer ingen djupare diskussion om de inre förhållandena i Ukraina, de konkurrerande kapitalintressena mellan väst- och östvänliga oligarker ignoreras helt och de fascistiska elementen nämns förbigående. På det hela taget är det ett amerikansk perspektiv och i botten är det en debatt mellan förhållningssätten realism kontra liberalism. Där man ibland undrar om drivkraften är övertygelse snarare än fakta på bordet.            

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    06 december 23:39

    Tycker reflektionerna runt ffa om hur Sestanovich, men även många andra skriver böcker och teoretiserar utifrån tunn empiri är oerhört intressant. Har observerat likanande fenomen i många böcker. Hög abstraktionsnivå är ju bra för teoribyggande, men förstår man inte de underliggande händelseförloppet och tendenserna och kan bedöma dess vikt kan ju slutsatserna bli hur galna som helst. Låter ganska svagt att förklara Ukrainakrisen med att Putin vill flytta fokus från inrikespolitiken. Undrar f ö om det stämmer, att Ukraina skulle sakna strategisk betydelse för Nato?

    • Abe Bergegårdh
      08 december 11:05

      Ja, det blir riktigt snurrigt. Att jag t ex hänvisade till Amstutz bok är att den har ett väldigt pedagogiskt upplägg med en mängd historiska fall, ofta hyfsat okända, som teoribildningen används på för att analysera. Problemet är att genom att ge en ensidig, direkt felaktig bild så hamnar man i galen tunna och landar i direkt motsatt slutsats/analys än om man hade haft en bättre bild av de historiska sammanhangen. Precis som du skriver.

      Att han spelar på och utnyttjar Ukrainakrisen av inrikespolitiska skäl är en sak, att förklara dess uppkomst är en annan sak. Som verkar mindre troligt.

      Mearsheimer hänvisar till att Nato inte vill riskera militär konfrontation med Ryssland i/om Ukraina som bevis för att det saknar tillräcklig betydelse. Som jag förstår det råder det delade meningar inom Nato om Ukraina är värt fajten, för att ha med i Nato. Tyskland har varit emot, USA för. USA har även använt Nato för att kapsla in franska/tyska försök att militarisera EU som ett eget block. Med en eventuell EU-utvidgning så antar jag att USA gärna fortsätter expansionen av sitt inflytande i Europa genom en utvidgning av Nato.