Deltagande media
TISDAG 25 JULI 2017
Utrikes
2015-01-08

Ukraina 2014 - varför är media och politiker i Sverige så enögda?

Det som hänt i Ukraina under 2014 tillhör det mest dramatiska Europa upplevt sedan Sovjetunionens upplösning och Balkankrigen. Rapporteringen i Sverige i TV och tidningar har varit skandalöst dålig i sin utstuderade ensidighet. De politiska partierna sluter nästan unisont upp i hets mot Ryssland. Den här artikeln vänder sig främst till politiker som skulle behöva tänka en sväng till om hur de ska ställa sig till utvecklingen i Ukraina.

 

Bakgrund och kupp

För att förstå utvecklingen i Ukraina måste man inse hur splittrat landet varit sedan dess tillkomst. Sympatierna hos människor tenderar att vara för EU i de västra och norra delarna och för Ryssland i de östliga och södra delarna. Det framgår mycket tydligt av hur majoriteten i olika regioner röstat i de val som hållits sedan landet bildades.

I Kiev, som ligger i den västra delen, genomfördes en kupp med hjälp av fascistiska stormtrupper från Högra sektorn och Svoboda mot den demokratiskt valda presidenten dagen efter det att en överenskommelse träffats om nyval. Bland dem som protesterade på Maidantorget var många demokrater som tämligen väl representerade stämningarna i de västra och norra delarna av landet. Det finns däremot ingen anledning att tro att demonstranterna representerade en majoritetsuppfattning i de östra och södra delarna där en stor del hade röstat på sittande president.

Det som fick en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen är inslaget av högerextrema/nazister/fascister som utgjorde en minoritet bland Maidanaktivisterna, men som helt dominerade i de våldsamma delarna. Dessa grupper samlade i Svoboda och Högra sektorn har utnyttjats som stormtrupper av de protesterande. De stod för huvuddelen av våldet mot poliser med bl.a. molotovcocktails och skjutvapen som medförde flera polisers död. De deltog i ockupation av myndighetsbyggnader och misshandel av talmannen och tvingade president Viktor Janukowich att fly. Att inte kalla det en statskupp blir väldigt konstigt. Dessutom avsattes presidenten av parlamentet på ett sätt som inte finns upptaget i författningen.

I den nya regeringen som leds av Artseny Jatsenjuk från Julia Tymoshenkos parti har det ingått ett över tiden varierande antal ministrar från Svoboda och Högra sektorn som klart nazistiska eller fascistiska kopplingar. De kan också beskrivas som våldsbenägna högerextrema nationalister. De har bl.a. innehaft inrikesministerposten med ansvar för polis och domstolar. I hur många länder har en fascist ansvar för statens våldsapparat? Detta borde vara en varningsklocka för varje demokratiskt sinnad person. Det handlar om politiska organisationer som liknar Svenskarnas parti mer än Sverigedemokraterna.

Skotten som dödade runt hundra personer på Maidan har inte utretts, sannolikt pga att det finns mycket som strider mot den officiella bilden att det var polisen som var ansvarig för mördandet. Det finns bildbevis på att Högra sektorn hade tillgång till gevär med kikarsikte och dödande skott avlossades från den byggnad Högra sektorn kontrollerade.

 

Reaktionerna på kuppen

På Krim, som har en övervägande rysk befolkning och Rysslands enda flottbas i syd, lämnade ryska soldater sin bas och tog kontroll över halvön. Det hölls en folkomröstning som tydligt visade att en majoritet av dem som bor på Krim vill tillhöra Ryssland. Även tidigare har krav på självständighet i relation till Kiev framförts på Krim. Risken för att Natotrupp skulle stå utanför staketet till den ryska flottbasen i Sevastopol var med stor sannolikhet ett avgörande motiv för Ryssland att ingripa. Det ukrainska parlamentet beslutade i slutet av december, ungefär tio månader efter kuppen, att landet ska ansöka om medlemskap i Nato. Oron var således inte oberättigad.

De ryska insatserna på Krim är inte förenliga med internationell lag, men om det var OK i Kosovo blir det svårt att fördöma i detta fall. När övertagandet skedde fanns det ungefär lika många ukrainska som ryska soldater på Krim. Det utbröt i stort sett inga strider eftersom de allra flesta ukrainska soldaterna stannade på sina förläggningar. Lojaliteten med den nya regimen i Kiev var inte särskilt stark och officerarna kanske insåg att det kunde leda till myteri att beordra strid mot de ryska soldaterna. Ungefär hälften av de ukrainska soldaterna som var stationerade på Krim valde att fortsätta inom det ryska försvaret och mindre än 10 % valde att fortsätta inom det ukrainska. Det förhållandet gör att man inte bör vara förvånad när det i andra delar av Ukraina blir protester mot regeringen som tillkommit efter en kupp i de västra delarna av landet.

USA har varit mest pådrivande för ekonomiska sanktioner mot Ryssland med motivering att anslutningen av Krim strider mot internationell lag. Det är uttryck för en grov dubbelmoral eftersom USA mot internationell lag angripit, bombat eller invaderat ett flertal länder under de senaste decennierna, vilket är mycket grövre brott än det som skett på Krim under 2014. Det sammanlagda antalet dödsoffer i USAs insatser kan räknas i miljoner döda snarare än enskilda som på Krim.

Kuppen i Kiev medförde att landet splittrades än mer än tidigare. Förtroendet för Kiev och dess makthavare minskade dramatiskt i de östra delarna. Det medförde att det restes krav på federalisering av landet för att få ett relativt oberoende i de östra och södra delarna. Detta avvisades kategoriskt i Kiev. Då bildades grupper som ockuperade myndighetsbyggnader i bl.a. Slavjansk, Kramatorsk, Donetsk och Lugansk. Det arrangerades en folkomröstning om att bilda en egen stat i de regioner som kontrollerades av rebellerna med Donetsk och Lugansk som huvudorter. Resultatet var ett överväldigande stöd för förslaget att bilda en egen stat. Detta genomfördes inte i enlighet med ukrainsk lag, men det gjorde inte kuppen mot Janokovich heller.

Massakern i Odessa som genomfördes av fascistiska grupper mot människor som protesterade mot regeringen i Kiev skärpte ytterligare motsättningarna mellan olika grupper. Ett obehagligt inslag i denna massaker var att brandkår dröjde med att komma och att polis på platsen inte ingrep mot de fascistiska mördarna. Även andra massakrer har genomförts när Nationalgardets trupper tagit några mindre städer. Dylika brott har inte utretts och ansvariga har inte ställts inför domstol. I samband med massakern i Odessa arresterades däremot ett stort antal personer som sympatiserat med offren.

 

Militär utveckling - den tidiga fasen

Regeringen i Kiev definierade dem som tagit till vapen som terrorister, vilket måste se som ett totalt avståndstagande och ovilja till kompromisser. Lokalt hade olika milisgrupper bildats som till en början var mycket svagt koordinerade. När armén satte in en offensiv mot rebellerna hade den ett oerhört stort övertag i såväl manskap och organisation som material. Rebellerna hade i och för sig kommit över flera militära förråd i området, men de hade i alla fall inte tillnärmelsevis lika mycket eldkraft som armén och de var till en början dåligt organiserade. De lyckades skjuta ner några flygplan och helikoptrar vilket förvånade många observatörer som trodde att de bar hade tillgång till handeldvapen. Rebellerna tvingades lämna Slavjansk och Kramatorsk samt områdena runt om. Då hade Kievsidan attackerat tätorterna med artilleri och flyg i omgångar under några veckor. Huvuddelen av striderna skedde dock på gatorna mellan de två parterna.

Ett undantag när det gäller rebellernas underläge i den fasen var ett relativt stort område i de södra delarna som togs av rebellerna. Rebellerna har aldrig kontrollerat de västligaste delarna av det som var Donetsk Oblast eller de nordligaste delarna av Lugansk Oblast. Det framgår av kartor från båda sidor. Rebellsidan har sedan mitten av juni publicerat kartor som visar hur styrkeförhållandena utvecklats ibland veckovis ibland dag för dag. Jag känner inte till att deras kartor innehållit väsentliga felaktigheter.

Därefter var maktbalansen mycket instabil. Smärre orter togs och övergavs flera gånger av båda sidor. Den ukrainska armén använde sitt övertag i tanks för att köra in kilar i de områden som hölls av rebellerna. Det såg först ut att vara en framgångsväg, men dessa stridsvagnskolonner blev avskurna och inringade av de mindre och mer lättrörliga rebellenheterna. När de väl var inringade utsattes de för kraftig eldgivning vilket ledde till stora förluster av manskap och material. I flera fall gav de inringade enheterna upp. I några fall fick rebellerna den vägen tillgång till stora mängder militär utrustning inklusive tanks. Hela enheter med befäl har dessutom bytt sida från armén till rebellerna. Jag känner inte till något fall där soldater i grupp bytt sida i den andra riktningen. Sammanlagt ca 600 personer från Kievsidan lämnade vit ett tillfälle sina vapen sökte skydd i Ryssland varav 150 har gick över till rebellsidan.

Storstäderna Donetsk och Lugansk har trots omfattande attacker från artilleri och flyg under lång tid förblivit under rebellernas kontroll. Det är inte bara rebellernas ställningar och civila områden, inklusive skolor och sjukhus, som bombats, även elverk och industrier har attackerats.

Ett ovanligt fenomen som bör uppmärksammas är förekomst av privatfinansierade arméer. I dem strider legosoldater, bl.a. från Högra sektorn i Ajdar-, Azov-, Djepr- och Donbassbataljonerna. Finansiärer är ofta oligarker, som den israelisk-ukrainske Igor Kolomoiski, som för övrigt tillsatts av regeringen i Kiev för att vara guvernör i Dnjepropetrovsk. Systemet med privatfinansierade enheter är sanktionerat politiskt genom inrättandet av Nationalgardet där de ingår. Den ukrainska statsledningen är därmed ansvarig för de grova brott som de begått enligt Amnesty International. Dessa ”fria” styrkor är samordnade med den reguljära armén. Det är i dessa bataljoner personer från bl.a. Svenskarnas parti strider (enligt SÄPO 5-10 stycken).

Beskyllningar om ryskt stöd har kommit tämligen regelbundet från regeringen i Kiev och USA/Nato. Det har tillbakavisats av ryska myndigheter och några klara bevis har inte presenterats. Ingen förnekar att bl.a. ryska och serbiska frivilliga har deltagit i striderna på rebellsidan. Det har även förekommit att några ryska medborgare haft ledande positioner i rebellernas administration. På Kievsidan har det funnits soldater och rådgivare från USA och Polen. Material har levererats från Kanada. Frivilliga från ett flertal länder har deltagit på Kievsidan.

 

Militär utveckling - den andra fasen

I mitten av augusti slog rebellerna tillbaka en omfattande offensiv på flera fronter och därefter har rebellerna tagit initiativet och armén retirerat. Armén har fått vidkännas omfattande förluster. Även under den senare fasen har arméenheter omringats och stora grupper kapitulerat.

Rebellområdet har expanderats norrut och västerut i områdena kring Lugansk. Därefter genomfördes en stor offensiv söderut ner mot Azovska bukten som ansluter till Svarta havet.

Det har varit möjligt att följa den militära utvecklingen genom rapporter från Donbass som det i stort sett aldrig refereras till i svensk press, trots att de håller en bättre kvalitét än de som kommer från Kiev. De som följt dessa rapporter vecka efter vecka var inte förvånade över skiftet i styrkeförhållandena eller offensiven i södra Ukraina ner mot Marioupol som genomfördes i början av september.

De bedömningar som upprepades under lång tid att rebellerna kommer att förlora helt inom några veckor var inte grundade på analys av faktiska förhållanden. De har grundats på optimistiska, eller medvetet vilseledande, uttalanden från regeringen i Kiev. Dessa uttalanden har svalts utan egen reflektion av de svenska journalisterna. De verkar inte ha bemödat sig om att ens försöka få information från andra sidan. Ett av många exempel är Bert Sundström som, från ett torg i Kiev långt från stridsområdet, i svensk TV säger ”Det ser ut som om separatisterna går mot ett nederlag” (SVT 15/8 2014). Det sker i ett läge där striderna redan vänt till fördel för rebellerna och flera större arméenheter var inringade. När inte nederlaget kom utan Novorossias väpnade styrkor avancerade snabbt tolkade han det, trots brist på bevis, som att Ryssland ”måste” ha skickat in vapen och soldater (1/9). Grundat på felaktig information tror han först något som visar sig felaktigt och då förklarar han det med nya påståenden och ger sig in på nya spekulationer. Bert Sundström är bara ett av många exempel på hur media har hanterat utvecklingen i Ukraina.

Även i den senare fasen har det kommit beskyllningar om ryskt stöd. Satellitbilder från ett privat företag, som saknar positions- och tidsangivelser och som har en så dålig upplösning att det inte går att se om det är kanoner eller skördetröskor på bilderna, har presenterats av Nato. Det finns bilder på kolonner med militära fordon, men det visar naturligtvis inte att de kommer från Ryssland. Det finns bilder på tanks av en version av modell T72 som påstås bara finnas i ryska armén. De indicier som presenterats tyder på att det kan förekomma mindre enheter av ryska förband i Ukraina. Om det hade förts in några mer betydande ryska militära enheter i Ukraina, som skulle kunna ha en avgörande inverkan på styrkeförhållandena, hade det inte varit svårt för Nato att framlägga ovedersägliga bevis, men det har inte gjorts.

OSCE:s observatörer som finns vid de ryska gränsstationerna har inte rapporterat om organiserad trupp eller vapen som förts över gränsen. Om så skett måste det vara i liten skala. Däremot har enskilda människor i uniformsliknande kläder korsat gränsen utan vapen i båda riktningarna. Ingen har förnekat att det finns ett antal frivilliga ryska medborgare som slåss på rebellsidan. Dessutom har flyktingar i stor mängd, gått över gränsen in i Ryssland. Antalet civila som korsat gränsen för att komma in i Ukraina har ökat under tidig höst vilket sammanfallit med rebellernas framgångar som medfört att risken för granatbeskjutning från armén har minskat.

En officer från Kievsidan, major Alexandr Taran, vittnade efter omfattande resor i slutet av november i Ukrainsk TV att det inte fanns reguljära ryska förband i Luganskområdet.

I den andra fasen hade 15 personer från Högra sektorn fängslats och anklagats för brott av polismyndigheten i Kiev. Ledaren för Högra sektorn, Dmitro Yarosh, hotade då (18/8) att hans grupper av stridande skulle marschera mot Kiev och rensa upp i Inrikesdepartementet. I vilket land i världen skulle ett sådant hot mot sittande regering inte leda till kraftfulla åtgärder mot den som uttalat hotet? Resultatet blev i stället att personerna från Högra sektorn släpptes ut fängelset och en polischef avsattes. Regeringen var alltför beroende av att fascisterna i Högra sektorn fortsatte att slåss mot rebellerna i östra delarna av landet.

 

Vapenvilan

En vapenvila förhandlades fram i Vitrysslands huvudstad Minsk den 5 augusti. Båda sidor har brutit mot vapenvilan, men framförallt har Kievsidan fortsatt att beskjuta civila områden i Donetsk med artilleri. I områdena runt Lugansk flyttades fronten så långt från staden innan vapenvilan ingicks att det inte är lika lätt att beskjuta den med artilleri som det är med Donetsk.

Den nya vapenvila som parterna kom överens om i november verkar ha fungerat något bättre. Förhandlingar i slutet av december ledde till fångutväxling, men ingen mer permanent lösning av konflikten.

 

Den humanitära situationen

Som vidarerapporterats i somras av FN:s flyktingorgan, UNHCR, hävdade Ryssland att 814 000 flytt ur Ukraina till Ryssland. Internt i Ukraina fanns det då enligt UNHCR 260 000 flyktingar. Det borde vara relevant att fråga varför så många flytt till Ryssland. De verkar lita mer på det landet och dess befolkning än på kuppregeringen och de fascistiska bataljonerna. Varför skulle de inte det? Tillåt mig nämna att jag är personligen bekant med en av de många ryssar som hjälpt flyktingarna från Ukraina. I det fallet gäller det Novosibirsk som ligger ungefär 300 mil från Ukraina, men de finns på många orter i Ryssland. Det sammanlagda antalet flyktingar från Ukraina i Ryssland. Om proportionellt lika många flyktingar skulle komma till Sverige skulle det på ett år bli mellan 60 000 och 70 000.

Uppgifter om antalet döda och sårade varierar beroende på vilken källa man förlitar sig till. Enligt FN har minst 4700 dödats. Uppgifter från Donbassidan tyder på väsentligt fler dödade. Sådant borde ge stora rubriker och helsidesartiklar i ansvarsfulla tidningar, inte bara notiser som baseras på korta rapporter från TT.

Många av dödsoffren är civila i Östra Ukraina som en följd av Ukrainska militärens granater m.m. från flyg, artilleri och granatkastare och rena massakrer på civila utförda av främst Högra sektorn och frivilligbataljonerna i Nationalgardet. Bostadsområden, skolor, sjukhus och kyrkor har beskjutits vilket naturligtvis är krigsbrott. Den ukrainska armén har använt såväl klusterbomber som kemiska stridsmedel i form av vit fosfor vilket i sig är krigsbrott. På regeringssidan är det i stor sett bara stridande som dött eller skadats. Rebellerna har inte skjutit en enda missil eller granat mot Kiev eller någon annan stad utanför de två regionerna Donetsk och Lugansk. De folkrättsbrott den ukrainska militären inklusive Nationalgardet gjort sig skyldiga till är väl dokumenterade, men nämns mycket sparsamt i svensk press. Rebellerna har också haft betydande förluster. Fördelningen av döda på olika kategorier kan förklaras av att rebellerna slåss mot soldater, tanks och flygplan som trängt in på de områden som de anser tillhöra den nya staten, Novorossia.

Lidandet kan inte bara mätas i antalet döda och sårade. Bombningarna av civila områden har medfört att många människor har tvingats bo i källare och skyddsrum under flera månader. Det är begränsningar i tillgången på el, värme, kläder och livsmedel.

Det är, genom bl.a. rapporter från Amnesty International, allmänt känt att de privatfinansierade bataljonerna och andra grupper inom Högra sektorn har kidnappat och misshandlat folk. Även den officiella säkerhetstjänsten har kidnappat och misshandlat människor utan att registrera dem. En arméofficer har i samband med en fångutväxling då han haft möjlighet att vistas en tid i Luganskområdet vittnat i Ukrainsk TV. Han sa det som länge varit klart för de välinformerade: rebellsidan behandlar sina fångar bättre är Kievsidan

Symptomatiskt nog beskriver Bert Sundström den Ukrainska arméns folkrättsbrott i och med bombning av civila områden på följande sätt i en bildtext till sitt reportage: ”Ett av de bostadshus som skadades allvarligt under den ukrainska arméns försök att återta Donetsk från speratisterna” (SVT 3/9, inkl felstavning), dvs inget om folkrättsbrott. Om de är ute efter rebellerna borde de skjuta på dem och inte terrorbomba civila områden. Ett annat citat från samma artikel av Sundström, ”Men redan i slutet av juni, när jag var här senast, var det uppenbart att staden höll på att tömmas på folk, och då hade ingen beskjutning påbörjats.”, antyder att det skulle vara annat än rädsla för bombningar (han skriver innan att det är en del av förklaringen). Det han inte nämner är att Slavjansk som ligger mindre än tio mil norr om Donetsk bombades redan i april och att kunskapen om det måste ha spridit sig till Donetsk. Ett annat förhållande som talar mot Sundströms antydningar är att de allra flesta flydde till Ryssland, inte i riktning mot Kiev.

Det vore intressant att veta hur liten andel av dem som bor i Sverige som faktiskt vet att Ryssland har skickat nio hjälpkonvojer med sammanlagt 11 000 ton förnödenheter samtidigt som Kievsidan skickat bomber till Novorossia. Den första hjälpkonvojen fick mycket uppmärksamhet. Inte för att den bidrog till att lindra nöden utan för att Kievregeringen och USA hävdade att den var en invasion. Ett barockt påstående eftersom lasten kontrollerats av Ukrainska gränsvakter.

 

Den ekonomiska situationen

Utvecklingen efter självständigheten 1991 har dominerats av stor ojämlikhet med oligarker och utbredd fattigdom. Korruptionen har varit omfattande och många har politiker har avlönats av olika oligarker. Den ekonomiska utvecklingen har varit sämre än i Ryssland Vitryssland och de länder som gått med i EU även om situationen varit besvärlig i Bulgarien, Rumänien, Lettland och Litauen.

Förhandlingarna med EU innehöll bl.a. ett lån om 827 miljoner dollar. Det var så dåliga villkor i EUs erbjudande att president Janukovich valde att inte skriva på. Senare har IMF gett löften om tiotals miljarder dollar vilket inte ens det verkar räcka. EU har bidragit till att betala Ukrainas skuld till Ryssland för tidigare gasleveranser. Guldreserven som byggdes upp under Janukovich är snart ett minne blott. Valutan har på ett år gått från 11 till 19 hryvni för en euro.

Allt detta går att hantera om ekonomin skulle kunna fås att fungera bra från och med nu, men det finns inga tecken på att så skulle ske. Förödelsen som följt av krigshandlingar och svårigheter att producera under krigstillstånd har allvarligt förvärrat tillståndet i ekonomin och möjligheterna till en sund utveckling.

 

Varför blev det så här

Det är inte normalt att ett land slits sönder av inbördeskrig. Något måste ligga bakom – det måste finnas en eller flera förklaringar. För det första är det ett land som är ungt, bara 23 år, dessförinnan var det en republik inom Sovjetunionen. De delar som ingår i Ukraina har olika historia. En del har hört till Polen och huvuddelen har ingått i det stora ryska riket sedan 16- eller 1700-talen och Ukraina har därefter varit en delrepublik i Sovjetunionen. Krim fördes över till republiken Ukraina av Nikita Chrusjtjov så sent som 1954. I Ukraina finns stora grupper som har varierande härstamning. Landet har varit djupt splittrat där vissa partier har fått starkt stöd i de östra och södra delarna där det finns många etniska ryssar och andra partier har haft sin huvudsakliga bas i de västra delarna. Detta avspeglas i alla val och opinionsundersökningar som genomförts sedan självständigheten. Boende på Krim har tidigare begärt att få hålla en folkomröstning om självständighet. Det skulle ha varit mycket konstigt om det inte blev starka reaktioner när en ryssfientlig kupp genomförs med hjälp av fascistiska stormtrupper i huvudstaden som ligger i den västra delen av landet. Kort efter det att kuppen genomförts skrev jag på Facebook att det kan leda till inbördeskrig. Tyvärr fick jag rätt, motsättningarna borde ha lösts genom förhandlingar.

Protesterna på Maidantorget i Kiev höll på väldigt länge och det hade inte kunnat ske utan finansiering från inhemska oligarker och USA. USA har sedan Ukrainas tillkomst som eget land pumpat in 5 miljarder USD i olika rörelser som arbetar med ”demokratistöd” – i klartext stöd till den politiska oppositionen. Jag har själv i Kiev träffat personer från USA som arbetade i en NGO som hade nära kontakter med inhemska oppositionella. De som protesterade på torget var en mycket brokig samling. Det är mycket troligt att en majoritet var demokratiskt sinnade personer som ville att Ukraina skulle närma sig Väst. De representerade inte människor från de södra och östra delarna av landet där en majoritet röstat för Janukowich. På torget fanns även företrädare till partier som var i opposition till landets valde president. Några mindre grupper, men som betytt mycket för händelseutvecklingen, är extrema högernationella såsom Svoboda och Högra sektorn, i dessa grupper har Stepan Bandera hyllats. Bandera var ledare för de ukrainska nationalister som samarbetade med nazisterna och mördade människor under andra världskriget, främst ryssar, judar och kommunister. De har nazistiska symboler och har gjort uttalanden som kan klassas som rasistiska, nazistiska eller fascistiska. Det var dessa krafter som stod för det avgörande våldsamma ”inslaget” i kuppen. De demokratiska västvänliga grupperna använde de facto dem som stormtrupper.

Det faktum att Victoria Nuland, representant för USA:s utrikesdepartement, och USA:s ambassadör i Kiev, per telefon diskuterade vilka som borde ingå i den nya regeringen säger ett och annat om USA:s inblandning, för att inte säga styrning av processen. Det var hon som i samma samtal sa ”fuck EU”, vilket kan tolkas som att EU inte ska styra - det ska USA göra.

Ett kanske inte avgörande, men talande, förhållande är att en av de som satsat mycket pengar på kuppen och kriget i östra Ukraina, den ovan nämnde oligarken Kolomoiski, är israelisk medborgare. I den georgiska regeringen som leddes av Natoentusiasten Mikheil Saakashvili ingick f.d. israeliska medborgare. Israel sålde vapen och bidrog med utbildning av soldater till Georgien. Det var Saakashvili som startade kriget i Georgien. Nu är det Ukrainas tur att få ”hjälp” från USA och Israel. De som blivit bombade eller mördade tackar inte.

Den nya finansministern är en person som jobbat för USAs utrikesdepartement. Hon fick snabbt Ukrainskt medborgarskap, Detsamma gällde två andra utländska personer som också utsågs till ministrar. En från Georgien och en från Litauen.

 

Behandling av krisen i svensk press

Konflikten är ett komplicerat förlopp med många aktörer. Propaganda och desinformation har varit en viktig del av konflikten. De som beskriver den som ett krig mellan Ukraina och Ryssland har missförstått det mesta eller är ute efter att medvetet sprida en falsk bild.

Uppgifterna som lämnas i svensk press tas i stort sett bara från USA, EU, regeringen i Kiev, och i viss utsträckning från Ryssland och ”folk på gatan” (oftast inom områden som behärskas av Kiev där de som är kritiska sannolikt är försiktiga att uttala sig). Uppgifter som lämnas av rebellerna lyser i stort sett helt med sin frånvaro, därav de grova felbedömningar som gjorts.

I svensk press framförs ofta kritik mot rysk inblandning, men ytterst sällan om den uppenbara inblandningen från USA, Nato och EU. Fakta visar att inblandning i konflikten i Ukraina har skett från båda sidorna.

Ett förhållande som faktiskt presenterats i svensk press som ett slags nyhet eller avslöjande är att Hunter Biden, USA:s vicepresidents son, har fått en styrelsepost i Ukrainas största privata gasföretag. Det borde ha presenterats som ett uttryck för de motiv USA har haft för att satsa 5 miljarder USD på ”demokratiutveckling” m.m. i Ukraina, nämligen intresset för Ukrainas stora naturresurser. USA/Natos önskan om att inringa och försvaga Ryssland är nog trots det den viktigaste förklaringen till USA:s engagemang.

Avvikande uppfattningar som framförts av flera före detta ledande politiker i Väst mot den politik som idag bedrivs mot Ryssland har nämnts i svensk press, men knappast getts det utrymme det förtjänar. Henry Kissinger, Gerhard Schröder tillhör de mest kända kritikerna. Även den tidigare överbefälhavaren i Finland har framfört skarp kritik. De svenska politikerna uppträder däremot som en flock som inte så gärna utmanar höken Carl Bildt.

 

Valen i väst

I realiteten har det införts ett förbud eller kraftiga hinder mot tre etablerade partier i Ukraina, Regionernas parti med störst förankring i de östra delarna, Kommunistpartiet och vänsterpartiet Borotba. Det finns inget formellt beslut om förbud, men attacker mot partiexpeditioner och delegater mot dessa partier av fascistiska grupper, som inte följs upp ordentligt av polis, har gjort det mycket svårt för dessa partier att verka. Borotbas pertiledare, Sergej Kiritjuk, har tvingats gå i landsflykt. Det demokratiska värdet av det parlamentsval som genomfördes i november kan därför ifrågasättas.

Makthavarna i Kiev har beslutat att avbryta samhällsservice, utbetalning av pensioner och uppmanat banker att upphöra med sin verksamhet i de delar av landet som kontrolleras av rebellerna. Leveranser av gas och el har stängts av eller ska stängas av. Detta kan uppfattas som en signal om att Kiev har gett upp, men det kan också vara en del i en utsvältningspolitik som är ett led i en fortsatt politik med bombning av civila områden i de östra delarna.

 

Några frågor till svenska politiker

Hur kan de svenska riksdagspartierna, och då särskilt Vänsterpartiet som jag förväntar mig mest av, så ensidigt ta ställning mot Ryssland och vara så ovilliga att ta avstånd från folkrättsbrott som begåtts av den ukrainska armén? Att den notoriske russofoben Carl Bildt har tagit ställning mot Ryssland bör inte förvåna någon, men varför är det så lite insikt inom de vettiga partier som inte ingår i den Natovänliga Alliansen? Hur kan Margot Wallström ha mage att berömma Carl Bildt under sin resa till Ukraina i slutet av november?

Varför kan inte experter inom UD förklara för Margot Wallström att det finns fascister i ledande ställning i Ukraina, att fascistiska bataljoner som samarbetar med armén terroriserar folk, att denna armé bombar civila områden i öst med bl.a. klusterbomber och fosforbomber? Att Carl Bildt inte skulle lyssna står helt klart. Hans enmans-twitter-utrikespolitik är ökänd, men efter Margot Wallströms uttalanden undrar jag om det över huvud taget finns adekvat kunskap inom UD när det gäller Ukraina.

Jag och många andra kommer att fortsätta att dra fram obehagliga fakta som motsäger den ensidiga bild som presenteras i svenska medier och som svenska politiker tycks ha svalt med hull och hår.

Dela artikeln

8 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Agneta Norberg
    09 januari 19:31

    Lars Drake lyfter fram viktiga fakta om händelserna i Ukraina. Mycket skrämmande att dessa fakta inte tillåts komma fram i massmedia eller att det inte finns några ledande politiker som vill eller vågar tala om vad som faktiskt pågår. Det mest alarmerande är att utrikesminister Margot Wallström berömde Carl Bildts agerande vid sin resa till Ukraina.
    Vi måste börja sätta press på S-MP-V politikerna så att de tvingas förändra sin ödesdigra Rysslandspolitik. Agneta Norberg, Vice ordförande Sveriges Fredsråd.

    • Tamara Sushko
      09 januari 20:47

      Den som äger rum i Frankrike, måste vända medvetandet hos många europeiska ledare i deras nuvarande inställning mot Ryssland.
      FN räknat mer än 4.700 dödade i Donbass, Novorossia. Ingen reagerade.
      https://twitter.com/UnitedNations…/status/552281656724574210

      • Lars Drake
        09 januari 20:59

        Tamara, hyckleriet vet inga gränser. Det är självklart att folk blir upprörda när terrorn drabbar närmare än vanligt och vi måste ta avstånd från all form av terrorism, men vi måste också ta avstånd från fascism som den kommer till uttryck i Ukraina. När civila områden bombas i Donbass är det också en form av terrorism. Massakern i Odessa är ett uppenbart fall av terrorism, syftet var inte bara att döda utan att tvinga folk till passivitet och underkastelse. Läs gärna min andra artikel (om terrorism) som jag la ut idag.

        • Tamara Sushko
          09 januari 21:32

          Tack för ditt jobb!

  2. Lars Drake
    09 januari 20:49

    Bra Agneta, ja syftet är att ta upp de här frågorna inom S-MP-V. Du som har så mycket intressanta kunskaper och sunda tankar kan väl skriva om fredsfrågor, Nato, rustning i rymden ..... och lägga ut det på Synapze.

  3. lars-gunnar hultin
    11 januari 22:35

    Ett viktigt inlägg i att öka förståelsen kring Ukrainas situation! LG

  4. Agneta Norberg
    12 januari 07:20

    Tack, Lars för uppmuntran. Ja, jag ska samla ihop mig till ett inlägg. Förbereder mig just nu för att åka upp till Jokkmokk för att sprida lite ljus på Jokkmokks marknad,om vad NATO/USA gör i norr och utbyggnaden av Esrange (världens största nedladdningsstation från satelliter), och berätta om drönaren nEUROn, som tränas just nu på NEAT-North European Aerospspace Testrange- stort som Blekinge. nEUROn (kan inte upptäckas på radar) ska förmodligen användas mot Ryssland. På NEAT pågår även träning och finslipning av AMRAAM det rymdstyrda raketvapnet som USA använde bl.a. i Irakkriget. Jag återkommer. Hälsningar Agneta (som sitter i styrelsen för Global Network Against Weapons and Nuclear Power in Space se www.space4peace.org)

  5. Lars Drake
    13 januari 10:44

    Bra Agneta, det är bl.a. sådant du kan beskriva på Synapze. (.... men ALLA vet ju att det är det stora landet i öster som är aggressivt ..... utom möjligen den lilla minoriteten som kollar fakta.)