Deltagande media
TORSDAG 24 AUGUSTI 2017
Debatt
2015-02-03

Efter Rött Forum: Vänsterenhet måste utvecklas i ord och handling

Rött Forum, arrangerat av Socialistiska Partiet på ABF i Stockholm den gångna helgen, var en klar framgång på flera plan. Först och främst var uppslutningen bra. Forumet såg en bra uppslutning från flera vänstergrupper. Både den trotskistiska vänsterns olika grupper och aktivister från den autonoma rörelsen deltog aktivt. Många var också vänsterpartisterna, vilket Jonas Sjöstedts närvaro också säkert bidrog till. Ej ännu organiserade hördes också i diskussionerna. Under invigningsmötet trängdes omkring 400 personer och fyllde Z-salen till sista plats. Stämningen gick nästan att ta på när Antonis Ntavanelos från Syriza talade på Skype-länk.

Även under lördagens möten var uppslutningen god, med välbesökta möten och säkerligen ett par hundra deltagare som deltog under hela dagen.

Att det fanns ett sug efter diskussioner och att den inkluderande metoden med smågruppsdiskussioner upplevdes som positiv av många deltagare rådde det ingen tvekan om. Och de allra flesta jag pratade med talade om forumet som en succé. Under det avslutande mötet, där dom närvarande fyllde Katasalen till bredden (vilket snabbt ledde till syrebrist!) var stämningen också påtagligt entusiastisk.

Hur ser då förutsättningarna för fördjupat samarbete mellan olika delar av den radikala vänsternut? Att det egentligen inte finns någon större kontrovers i viktiga politiska strategiska frågor märktes i diskussionerna. Nu hade inte alla läst de texter som låg till grund för diskussionerna, men perspektiven i dessa kritiserades på sin höjd för att vara lite för allmänna, eller för viss ensidighet, med behov av kompletteringar. Helt klart verkar det finnas en relativt bred samsyn om de strategiskt viktiga frågorna, åtminstone på ett övergripande plan.

Elefanten i rummet och realiteterna
Samtidigt var det rätt tydligt att framförallt en diskussion saknades, nämligen den om hur radikala vänsterkrafter kan stärka samarbetet för fortsatt och fördjupat samarbete här och nu. Trots närvaron från flera framgångsrika partier i Europa vars framgångar understryker betydelsen av nya politiska samarbetsformer var det ingen av de organiserade krafterna på plats som lade fram några konkreta förslag för hur Rött Forum ska ta nästa steg. Ett möte för att åtminstone diskutera olika idéer och perspektiv på frågan hade säkert kunnat bli intressant.

Att diskussionen uteblev, eller kanske snarare inte fördes uttryckligt, har nog sina skäl. I diskussionens kärna finns den som rör frågan om ett nytt vänsterparti även i det här landet. Det är rätt givet att det inte går att rakt av översätta de strategier som tillämpats i länder som Grekland, Spanien eller Danmark utan hänsyn till den nuvarande situationen. Det är t.ex. ett faktum att klasskampen befinner sig på en fortsatt mycket låg nivå, och frånvaron av sociala rörelser som mobiliserar innebär en hämsko även på den svenska vänsterns utveckling.

Vänsterpartiet
Det är inte heller så att fältet ligger helt öppet för bildandet av t.ex. ett nytt radikalt vänsterparti. Det existerande Vänsterpartiet är en realitet, och många aktivister ser med rätta vikten av att arbeta för att radikalisera partiet. Hur gör man det på bästa sätt? Att bilda ett nytt parti utan att ta en strid om vänsterpartiets riktning kan resultera i onödig sekterism. Det vet många aktivister i de mindre vänstergrupperna, och det finns också en diskussion här och var som handlar om vikten av att arbeta mer aktivt närmare, eller t.o.m. inom vänsterpartiet för att åstadkomma detta.

Samtidigt finns en utbredd och ofta helt berättigad kritik mot vänsterpartiets ensidiga och snäva parlamentarism. Partiet anklagas av många för att ha en alldeles för svag oppositionspolitik, för att sakna strategi, för att agera alldeles för opportunistiskt. Partiet är, trots sina 18 000 medlemmar, långt ifrån så välförankrat och respekterat i de utomparlamentariska motståndet som ett radikalt vänsterparti borde vara. Att bildandet av ett radikalare parti kan vara ett sätt att ta sig an problemet visar också det danska exemplet, där Enhetslistan i Köpenhamn numera är större än både Socialistisk Folkeparti och Socialdemokraterna.

Vikten av den autonoma rörelsen
Vid sidan om de radikala vänsterkrafterna av ”partibyggarsort” är det rätt uppenbart att den autonoma vänstern på ett eller annat sätt också måste vara delaktig i förnyelsearbetet om en ny radikal vänster ska kunna nå framgång. Den autonoma rörelsen har mobiliseringsförmåga, och står för ett praktiskt basarbete som den övriga vänstern ofta saknar.

Att det var den mest politiskt dynamiska av de autonoma organisationerna, Förbundet Allt Åt Alla, som på Rött Forum tog initiativet till svensk delaktighet i den stora internationella mobilisering till Frankfurt 18 mars (där den tyska vänstern med stöd av bl.a. Syriza och Podemos planerar att försöka blockera invigningen av ECB:s nya huvudkontor) är inte heller en tillfällighet.

I FAÅA finns – det är åtminstone mitt intryck – en levande marxistisk diskussion som också ser vikten av en internationalistisk orientering. Också i denna organisation, som gått framåt starkt i medlemsutveckling det senaste året, tycks det för övrigt pågå en viktig debatt/diskussion om vilken roll rörelsen ska spela på ett strategiskt plan. På en nystartad blogg, Samtalat, har flera tänkvärda inlägg publicerats med tydliga beröringspunkter med frågan om hur radikala vänsterkrafter ska kunna arbeta mer framgångsrikt. Förslag om att utveckla ett arbete som är inriktat på en mycket högre grad av kommunikation inom rörelsen för att främja utvecklingen av strategiska och taktiska ställningstaganden är i det sammanhanget att betrakta som extremt positiva.

Nästa steg?
Förutom den goda andan på Rött Forum finns det alltså en del tecken på att förutsättningarna för en bredare radikal vänster där olika delar kan börja berika varandra sakta med säkert håller på att växa fram. Även om det är en diskussion som i nuläget förs i korridorerna och inom organisationerna snarare än i organiserad öppen form. Det krävs antagligen mer konkretion och utveckling av den nuvarande diskussionen också i olika organisationers interna forum innan något djärvare politiskt enhetsinitiativ kan tas. Samtidigt finns alltid en risk att utvecklingsprocesser riskerar att bromsas och progressiv korsbefruktning mellan vänsterns olika delar uteblir. Det krävs i slutändan konkreta förslag på hur ett sådant arbete kan utvecklas.

Så vad borde göras nu, för att bollen ska försättas rullning?

Aktivister från olika organisationer (och intresserade oorganiserade) borde fortsätta diskutera frågorna om hur den radikala vänstern ska kunna bli en mycket starkare kraft, och den diskussionen borde föras i gemensamma forum. Det kan göras genom initiativ till fler gemensamma möten och träffpunkter, liknande Rött Forum men även i mindre men kanske mer återkommande former för att skapa kontinuitet.

Vilken diskussion är det vi behöver ha? Diskussionen om vänsterförnyelse är i huvudsak en praktisk fråga, även om den måste utgå från strategiska och politiska överväganden. Vad behöver sägas i nuläget? Vad behöver göras? Vart vill vi någonstans? Och utifrån en diskussion om sådana frågor: Hur skapar vi gemensamma samarbetsprojekt där vi flyttar fram våra gemensamma positioner? Hur finner vi vägar och kanaler till att höja våra röster i olika frågor gemensamt? Hur ser vi till att kommunikationen mellan den radikala vänsterns olika delar ökar? Och, vid behov, hur arbetar vi för att skapa en kamratlig organisationsöverskridande kultur?

Vikten av praktiskt samarbete
Samtidigt är det lika viktigt att försök att stärka samarbetet mellan radikala vänsterkrafter går hand i hand med att gemensamt nå ut med våra idéer i handling. Och i gemensam praktik. Kan vi upprätta och använda fler gemensamma kanaler för att bättre bilda opinion? Kan vi dra nytta av varandras redan existerande kanaler/tidningar/hemsidor/twitterkonton etc? Och i vilka former kan vi upprätta ett mer långsiktigt praktiskt samarbete där vi kan ingripa mer i kampen? Kampanjer liknande Folkkampanjen för Gemensam Välfärd borde i ännu högre grad än idag kunna tjäna som samarbetsstrukturer för den radikala vänsterns olika delar. Genom gemensamma aktioner och interventioner kan vi börja slå tillsammans mer enat – och mer återkommande – mot den gemensamma fienden.

En brådskande uppgift
En sak borde stå klar för alla som vill se en betydligt starkare radikal vänster: Vi har inte all tid i världen. En snabb kontextbedömning visar hur akut frågan själva verket är. Samtidigt som världsordningen fortsätter att skakas av krig och klimatkriser växer högerreaktionen i många länder – så även här i form av SD. Samtidigt håller s- och mp-regeringen som bäst (!) på och förbereder en utförsäljning av välfärdskampen till förmån för samarbete med något av de borgerliga s.k. mittenpartierna. Den sittande regeringen kommer sannolikt att föra en allt annat än radikal politik, nu när Magdalena Andersson proklamerat att ”ladorna står tomma”. Fackföreningarna fortsätter att vara oroväckande passiva och Vänsterpartiet fortsätter att utgöra en på tok för svag opposition. Och så vidare. Vi måste alltså börja ta tjuren i hornen. Att den radikala vänstern samlar sig för att med mycket högre stämma tala med gemensam röst om vad den – vad vi – vill, är en fråga som alla aktivister i alla organisationer borde förhålla sig till. Så låt diskussionen fortsätta och spridas!

Dela artikeln

13 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Emil Eldebrink
    05 februari 12:18

    Lysande rapport från forumet, tack. Väldigt kul med såna hoppfulla tendenser.

  2. Jonas Karlsson
    07 februari 12:35

    Ja, nu måste diskussionen verkligen vidareutvecklas. Vilken väg ska vänstern i Sverige ta framöver?
    Det är sant att klasskampen i Sverige befinner sig på en fortsatt låg nivå, iaf i meningen den sammanlänkade och öppna kampen. Samtidigt pågår mindre kamper på många arbetsplatser runt om i landet. Vi vet av tidigare erfarenheter att strejkvågor kan bryta ut plötsligt och relativt oförutsägbart och sprida sig snabbt.
    Och de sociala rörelserna är svagare än vad man skulle önska sig. Folkkampanjen för gemensam välfärd mobiliserade väl inför valet och året dessförinnan. Nu tycks det på många håll, om än inte i Stockholm, vara mer stiltje. Samtidigt har både sd, F! och tidigare piratpartiet visat hur snabbt det kan gå att bygga rörelser. Liksom de antirasistiska mobiliseringarna efter Kärrtorp visat på potentialen för mobilisering.

    Jag är själv vänsterpartist, men skulle också vilja se en starkare opposition. Jag tror också det är en nödvändighet att fokusera mer på rörelsebyggandet. Det finns tveklöst ett stort behov av diskussioner om strategi i allmänhet inom vänstern. Jag tror också att samlade krafter kunna flytta fram positionerna även i Sverige men hur detta skulle gå till vet jag inte. Det finns ju dock positiva exempel från såväl Enhedslisten i Danmark, Syriza i Grekland och Podemos i Spanien.

    Något jag skulle vilja se är att vänsterns tidningar; Flamman, Internationalen, Arbetaren, Fria etc gemensamt avsätter resurser för en nyhetssajt online. T ex att varje tidning avsätter en halvtid för den gemensamma sajten. Sd:s, (men också F!:s och tidigare i viss mån Piratpartiets) framgångar beror till mycket stor del på nätnärvaron. För sd har avpixlat varit helt avgörande. Det behövs vänstersajter som dagligen lägger upp snabba nyheter runt aktuella ämnen. Papperstidningar en gång per vecka är bra för längre analyser, men blir helt överkörda i läsarantal av webben och kan inte konkurrera om vi ska mobilsera mot t ex sd. Om vänstetidningarna, kanske med stöd av Vänsterpartiet, kunde skapa en gemensam media vore det ett stort steg framåt.

    Ett gemensamt kalendarier är också en intressant möjlighet. Kommer dock krävas ansträngning för att lansera det, men vinsten av samordning lär göra det värt.

    Rött Forum hoppas jag kommer att fortsätta. Som en plats att diskutera strategi och kanske också gemensamma aktioner. Vi har allt att vinna av att samla krafterna i de frågor där så är möjligt. Erfarenheten från många länder verkar annars vara att mer formella samgående av vänsterkrafter brukar ske via valkoalitioner. Men det utesluter ju inte, utan tvärt om förutsätter säkert, samarbeten innan dess.

  3. Per F
    11 februari 02:59

    "Samtidigt har både sd, F! och tidigare piratpartiet visat hur snabbt det kan gå att bygga rörelser."

    Nej, dom har visat att det går att bygga valrörelser. Förutom SD, som stretat på i 25år.

    Men det handlar om resurser. Inget annat.

    Du pratar om en nyhetssajt. Jättebra ide. Men att redan fattiga organisationer ska betala nåt sånt är att leva i en drömvärld.

    Det är helt meningslöst att diskutera strategi om det inte finns några som helst pengar till att göra någonting. Vilket det idag inte finns.

    • Jonas Karlsson
      11 februari 22:30

      Resurserna till en sådan nyhetssajt vore det minsta problemet. Presstödet håller dessutom på att förändras som det verkar på ett sånt sätt att artiklar på webben också kan räknas in. Sen får man kanske man får konstruera det på något smart vis så varje tidning lägger upp på sin egna, men att en gemensam sajt länkar in dem.
      Eller om varje redaktion lägger två timmar per dag på kortfattade artiklar särskilt för webben.

      Nja, skulle nog säga att både fi och pp byggt rörelser. Men definitionen är inte det viktiga. Båda dessa har mobiliserat mycket folk, men självfallet gäller det att konsolidera rörelsen ordentligt också.

      Gällande pengar så håller jag med dig att detta är en vänsterns viktigaste strategiska uppgifter. Vi måste hitta sätt att skaffa oss större resurser. Podemos har ju varit crowd-fundade vilket är intressant.

  4. Per F
    12 februari 00:58

    Skrev detta påp ett annat ställe. Men jag kan skriva det här också. eftersom ingen kommenterade det där.

    Och om du kan trolla fram pengar till mer tjänster på olika tidningar, så säg hur det ska gå till? Skulle gissa att en heltidstjänst kostar typ 650 000 per år.

    Och jag är inte det minsta intresserad av att betala för att läsa trams från Proletären, Riktpunkt eller Offensiv. Så kommer nån medlemsavgift eller prenumeration jag betalar gå till nåt sånt, så slutar jag att betala.

    Dom har mobiliserat folk i valkampanjer. Och i profilfrågor. Det kan vi göra också. Speciellt om vi får samma resurser som åtminstone F! haft. Är det fortfarande Studio Total som ligger bakom delar av deras PR?
    Då kan man undra vad det kostar att anlita en reklambyrå i samma klass. Som dessutom gör sitt bästa, trots att vi är socialister.

    Spanien har 47miljoner invånare och en facklig anslutningsgrad på typ 20%. Sverige har 9 miljoner invånare och typ 75% av den arbetande befolkningen betalar redan några hundra i månaden till fack och akassa. Antar att det är billigare att anställa folk i Spanien också. Samt att infrastruktur är mycket billigare, bla för att hus inte behöver värmas upp och det är en betydligt högre befolkningstäthet, vilket gör reskostnader lägre.
    Man kan även ha möten utomhus i högre grad, för det blir inte -20 och snö.

    Så släpp tanken på att tigga(Crowfunding) ihop miljontals kronor nu. Eller tigg ihop några miljoner och visa att det går.

    Mitt förslag kommer i texten.



    Utan resurser ingen framtid.

    Först så måste man analysera den politiska kartan.
    Vs stora problem är att man haft en extremt underlig syn på övriga vänstern. Man har sett alla andra vänster om SAP som konkurrenter, oavsett om de varit partier eller nåt annat. Och man har ensidigt sett sossarna som den naturliga samarbetsparten.
    Detta förhållande har passat socialdemokratin utmärkt. Då det gjort hela den icke-socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen mer eller mindre impotent. Pga brist på resurser.
    Och detta förhållande har man eftersträvat. Istället för att som förr hetsa mot kommunister, syndikalister, osv genom uteslutningar, individuella lojalitetsförklaringar osv. Så har man materiellt och organisatoriskt beskuret våra möjligheter. Centralisering av arbetarrörelsen och arbetsmarknaden har varit det främsta men även en uppenbar ovilja att rädda sina "egna" tidningar mm. Systematiskt har vårt materiella rörelseutrymme inom arbetarrörelsen beskurits.
    Hur ser det då ut i andra länder som tex Danmark. Där har man hela tiden haft en större mångfald av aktörer på arbetsmarknaden och inom arbetarrörelsen(Finns en kristen facklig landsorganisation bla). 1995 så avslutades bla LOs ekonomiska stöd till sossarna. Det var därför jag undrade över Enhedslistans finansiering. Danmark har även haft en betydligt vildare utomparlamentarisk vänster med en husockupantsrörelse, Christiania mm. I kolonin Grönland så har de partier som lutat åt vänster dominerat.
    Norge har en lite annan relation mellan LO och sossarna som i Sverige och Danmark. Den fackliga organisationsgraden är också mycket lägre typ 50% mot 70%. Där har det heller inte funnits nåt miljöparti att räkna med, samt att SV grundar sig i en utbrytning ur Arbetarpartiet på 60-talet, dvs ingen långt gående Kominterntradtion, trots att kommunistpartier anslutit sig längs vägen. Mindre centralisering(Gäller hela det norska samhället. Kommunal företagsskatt bla) av LO gör att det finns resurser lokalt att fördela efter eget huvud.
    Sen finns även YS som är ett oberoende fack med typ 200 000 medlemmar.
    Dagstidningen Klassekampen har funnits i över 40år.
    Så det jag menar är att vi måste öka vår självständighet. Och få ett större materiellt oberoende. Och att detta skulle gynna alla vänster om(Möjligen inte sekterna som RS,KP och SKP, men det är skitsamma) SAP.
    Ett annat förhållningssätt till Rörelsen( http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6relsen ) är det jag främst tror på.
    De stora mängderna pengar som försvinner från oss och rakt in i sossarna är fackföreningsavgifter. Dom går från medlemmarna in i en centralstyrd politisk apparat. Om dessa stannade lokalt, så skulle vi kunna finansiera massor med saker. Vår brist på infrastruktur skulle kunna minskas betydligt. Och vi skulle kunna erbjuda ett materiellt stöd till verksamheter som vi idag bara erbjuder politiskt stöd. Kvinnojourer, flyktinggömmare, vilda strejker, husockupationer, idrottsföreningar osv.
    Idag så är det mer sannolikt att dom får pengar av företag eller religiösa organisationer. Vilket gör att dessa organisationers inflytande över civilsamhället ökar och vår minskar.
    V har idag typ 18 000 medlemmar. Avgiften är 300kr per år. 5,2 miljoner kronor.
    Det finns 290 kommuner och över 100 städer i Sverige.
    Det finns nu en socialistisk dagstidning efter ett uppehåll på typ 30år(eller när var Ny dag och Flamman dagliga?) osv.

    Mer läsning
    http://www.polkagris.nu/wiki/J%C3%A4rhult,_Ragnar:_Hamnarbetarstrejkerna_1969,_1974_och_1980

    • Jonas Karlsson
      13 februari 19:17

      Gällande möjlig finansiering av en gemensam tidning presenterades ju ett förslag ovan. Lär inte ske närmaste tiden men är övertygad att det vore möjligt om dessa redaktioner så skulle önska. Alltså avsätta cirka två timmar om dagen för att publicera en artikel var, dvs fyra om dagen, till en gemensam sajt.
      Jag känner inte till om fi Har fortsatt att samarbeta med Studio Total, men vet att fi:s digitalansvarige jobbade gratis under ett år som en donation till partiet. En sådan heltid kan åstadkomma mycket. Och de har säkert haft en del pro bono-sammarbeten med diverse reklambyråer också. Men det krävs ju en resurs från början som syr ihop såna samarbeten. Men mycket som de gjort har fi kunnat göra själva. Och mycket av det skulle t ex Vänsterpartiet också kunna göra.

      Podemos har mig veterligen inte haft en massa folk anställda, utan i princip allt har varit på frivillig basis. (Säkert några få undantag på partiet centralt dock.) Och tror inte det är speciellt bra att jämföra vad en rörelse med tusentalsmedlemmar kan åstadkomma med att jag eller du i detta läga ska ”tigga ihop några miljoner för att visa att det går”. Men självklart går det att få in pengar, folk betalar för allt möjligt. Små välgörenhetsorganisationer har tiotusentals månadsgivare som ger ett par hundra i månaden t ex. Handlar mycket om hur nyttan med det kommuniceras. Men krävs givetvis resurser för att sätta igång sådana projekt.

      Trots det jag skrivit ovan så håller jag håller med dig att frågan hur vänstern skapar större ekonomiska resurser är en av de allra viktigaste.

      Intressant redogörelse för centraliseringen av resurser runt SAP och läget i Danmark och Norge. Frågan är dock om lokala fackföreningar är den enklaste/bästa vägen framåt? SAP:s grepp om LO-förbunden börjar mjukna betydligt så kan komma att ske förändringar. Har ju redan knorrats i en del förbund om stödet till sossarna. Är ju ingen snabb eller enkel väg att få folk att byta fackförbund. Eller hur tänker du dig processen framåt kan/bör se ut?

  5. Per F
    14 februari 18:11

    Exakt. F! får in resurser från håll som V inte får. För V är socialister. Det är så enkelt.

    Jag förklarade ju varför infrastruktur inte är lika viktigt i varmare och mer tätbefolkade länder.

    Det har inte mjuknat. Och det har knorrats i 100år typ.
    Oppositiopnen inom LO-TCO har inte åstakommit en enda bestånde positiv förändring av nåt förbund eller arbetsmarknadslagstiftningen, någonsin. Lite berorende på hur man ser på MBL och avtalslöst tillstånd. Som kom resp försvann sent 70-tal. Den största framgången de senaste 40åren är Skogsstrejken 75 och där var SAC en minst lika viktig aktör. Den ledde sen fram till MBL och att avtalslöst tillstånd försvann i stor utrsträckning. Avtalslöst tillstånd är det som inträffar då avtalstiden gått ut. Det var en tid då fredsplikt inte gällde och då kunde man gå ut i strejk lite semi-vilt. Efter skogsstrejken så började LO-TCO och arbetsgivarna göra så att man genom att förlänga avtalen medan förhandlingar pågår, undviker att det blir avtalslöst tillstånd utan att LO-TCO eller arbetsgivarna vill det. Så det blir inte nån gråzon som kan användas av oppositionen inom LO-TCO.
    Sån skit som ska begränsa möjligheterna för oppositionen inom LO-TCO har införts hela tiden och kommer fortfarande. Det mest handlar om centralisering, men även skit som borttaget tak på strejkböter osv.
    Samförståndet ska helt enkelt inte kunna utmanas via LO-TCO.

    Jag tänker mig att man får ihop typ minst 20 000 fackföreningsmedlemmar i fack utanför LO-TCO. Då har man en bas. Då kommer det in typ 4miljoner kronor i månaden. Och då är man även så stor så blir det lättare att komma fram i media osv. Och då finns det resurser som kan användas till infrastruktur i rätt stor grad. Tänker mig att man nog får börja med en typ av nätverks struktur eller liknande koordinerimng av lokala fackföreningar. Finns kanske 10 000 redan som går att få med om man får med sig SAC och Hamnarbetarförbundet och en del små lokala fack.
    Det är även därför jag tänker mig nån typ av nätverk eller lösare koordinering då SAC och Hamnarbetarförbundet inte kommer att vilja ge upp sina befintliga fack.. Eller vilja ha med partipolitiskt och parlamentariskt arbete att göra. Och tyvärr så tror jag många socialister inte vill gå med i SAC av diverse underliga anledningar.

    En av de sakerna som jag tror verkligen skulle göra nytta och även gagna opposition inom LO-TCO och parlamentariskt arbete, är kursverksamhet. Öppen sådan. Där folk från alla fack och organisationer är välkomna.
    Men sånt kräver att man kan betala reseersättning, övernattning(Och vi är vuxna, vi vill ha minst vandrarhemsstandard), ersättning för förlorad arbetsinkomst, mat, ersättning till föredragshållare osv och lokalhyror.
    Antar att inte heller ni har brist på ideer om kurser :)



  6. Gunnar Westin
    16 februari 21:44

    Intressanta kommentarer.

    Jag kan i grova drag hålla med om analysen av LO/TCO beträffande centraliseringen och den hämsko detta medför för att skapa en kämpande arbetarrörelse. Den svenska fackföreningsrörelsen sticker ut även i internationell jämförelse, med en nästan tillintetgjord lokalt strejkrätt mm.

    Samtidigt tror jag inte man kommer runt frågan om vikten av att bygga en opposition inom dagens massorganisationer. Att bygga nya fackliga organisationer som förmår att utmana dagens stela byråkratiska strukturer är en enorm uppgift, och jag har svårt att se hur det kan ske utan dels en högre nivå av klasskamp, dels av att en opposition först tar striden om ledarskapet i de existerande massorganisationerna.

    Att tidigare oppositionell verksamhet inte lyckats är förvisso ett argument, så även att verkliga framsteg ofta varit ett resultat av kamp utanför traditionella fackliga strukturer. Gruvarbetarstrejken 1969 är ett annat viktigt exempel, den ägde i mångt och mycket rum i direkt motsättning till LO. Det vittnar om vikten av att understödja och förhålla sig positivt till olika initiativ i klasskampen, även sådana som väljer nya, och från den fackliga byråkratin oberoende, vägar.

    Samtidigt finns det säkerligen mycket att lära från tidigare oppositionella krafters misslyckanden. Det är inte givet för mig att t.ex. det kommunistiska oppositionella inflytandet i LO på 1920- och 30-talen var dömt av misslyckas, enbart med hänvisning till att man inte jobbade med metoden att bryta sig ur och bilda nya fack. Om man nu vill hävda det. Stalinismens politiska konsekvenser för vänstern gjorde den också dåligt rustad att utnyttja sin starka ställning.

    Följande är dessutom en realitet: Den stora massan av arbetare är fortfarande organiserade i LO/TCO. Dom organisationerna kommer att spela en roll, och vara ett slagfält för olika strategier, konfliktutvecklingar etc. Precis som SEKO:s strejk på tågsidan förra sommaren visade, finns det också tendenser där delar av den fackliga apparaten kan driva på och agera konfliktbejakande. I alla sådana strider måste vi arbeta för att driva på och understödja sådana konflikttendenser, och samtidigt ha beredskap för att kunna kritisera dåliga uppgörelser och peka på alternativa framkomliga vägar. Om splittring och bildandet av nya fackliga organisationer är en väg framåt blir i första hand en konkret fråga, beroende på styrkeförhållanden. Det kan inte uteslutas, och i ett givet läge bli en nödvändig följd av försök att stävja och undertrycka krav på demokratisering och medlemsmakt från byråkratin. Men man kan inte hoppa över alla de uppgifter och steg som måste föregå en sådan hållning, om denna ska bli framgångsrik. Det gamla kravet på att avtal ska ut på medlemsomröstning kommer säkerligen att spela en viktig roll även i framtiden. Och kravet på att bryta med samförståndsandan kan i ett givet läge, om det backas upp av mobiliserade medlemmar som kan ta konflikt, bli en kraft för förändring och utmaning av de rådande normerna och förhållningssätten också inom LO-förbund. Det tycker jag åtminstone inte att man kan utesluta.

    Jag är dock helt med på vikten av nätverkande och samordnande, både tvärfackligt, utomfackligt, t.ex. inom ramen för gemensamma studieinsatser mm. Alla sådana steg, som kan skapa en starkare beredskap, bättre initiativförmåga och bidra till att stärka alternativa maktcentra inom arbetarklassen borde understödjas. Och det borde vara en inriktning som vi alla, oavsett om vi är aktiva i ett LO-förbund, i SAC eller på annat håll, borde kunna arbeta för tillsammans inom ramen för olika projekt.

  7. Gunnar Westin
    16 februari 21:47

    (Apropå det ovan skrivna, jag skrev om SEKO:s tågstrejk i ett annat inlägg på en gammal blogg: https://fackligtpolitiskt.wordpress.com/2014/06/20/115/)

  8. Per F
    17 februari 23:50

    det är fel att tala om massorganisationer. Dom sätter inga massor i rörelse, just för att dom är extremt centraliserade och hierarkiska. Bättre att tala om majoritetsfackförbund.
    Och en massorganisation eller majoritetsorganisation i sig, är inget viktigt i sig.

    Gruvstrejken är intressant, även om den inte är lika intressant som hamnstrejken 69, där den 20åriga strejkvågen inleddes eller peaken som är skogsarbetarstrejken 75, som gör att MBL osv kommer 2år senare.
    En intressant sak med dessa tre är också den höga andelen organiserade i SAC. Ungefär 10% i Hamnstrejken och mellan 20 och 40% i de andra två. I vissa delar av skogstrejken var SAC dominerande.

    Det viktigaste oppositionella inflytandet i LO på 30-talet kom från SP inte SKP. SKPs stora stunder är gruvstrejken 28 och metallstrejken 45. Metallstrejken var sista gången som oppositionen lyckades med nåt större. 70år sen alltså.

    SEKOs agerande förra sommaren berodde även på folk organiserade på annat håll. Du tror väl inte att utomfackliga saker sker hur som helst? Kolla Öresundstågsbloggen, den var väldigt viktig.

    Och du undviker helt den mest viktiga saken, pengarna. Allt det andra är bara tomma ord om det inte finns pengar i en betydligt större grad än vad den samlade vänstern utan för sossarnas organisationer förfogar över idag. Om du presenterar en lösning på hur vi ska få lös pengar som motsvarar fackavgifter för runt 20 000 medlemmar per månad, då kan vi börja prata allvar. Innan dess så är det bara idealism helt utan materialistisk grund. Då kan man lika gärna vara med i F! eller Mp.

  9. Gunnar Westin
    21 februari 12:34

    Problemet jag har med ditt argument är att jag har svårt att se hur man kan hoppa över en kamp inom LO-förbunden. Jag håller nog med mycket om din kritik av hur dessa fungerar, och visst har du helt rätt i att organisationernas medlemsantal inte gör dem till "automatiskt mobiliserande". Om man med massorganisationer menar "organisationer som mobiliserar massor av människor" så blir det begreppet missvisande.

    När jag talar om LO-förbunden som massorganisationer så har jag främst i åtanke att det är i dessa förbund den stora merparten av fackligt engagemang i arbetarklassen utförs. Det är där de allra allra flesta som fått förtroende att företräda från sina arbetskamrater arbetar. Det är där de flesta som är medlemmar i en fackföreningar deltar, i kurser, på arbetsplatsmöten, på årsmöten. Det är i dessa organisationers publikationer de flesta fackliga medlemmar får sin information etc. Ibland, om än sällan, är det också inom ramen för dessa organisationers engagemang som medlemmar mobiliseras till konkreta kamper. I ett hårdare läge, med mer arbetsmarknadskonflikter är jag övertygad om att det kommer att öppnas upp situationer där delar av LO-förbunden blir mer konfliktbejakande och mobiliserande.

    Ofta är lojaliteten som arbetare har till sina fackföreningar bunden till lojalitet med sina lokala företrädare. Lika ofta som det finns erfarenhet av att facket svikit, minst lika finns ofta erfarenheter av medlemmar som har fått hjälp av fackliga företrädare. Den typen av tillit som byggs upp mellan medlemmar och förtroendevalda som försöker tillvarata folks intressen är ofta stark, och betyder att många inte är beredda att byta medlemskap och gå över till något annat. SAC:s egen utveckling, som trots att det är ett radikalt fackförbund som arbetar mycket med att framhålla sina exempel på framgångar, visar hur svårt det kan vara. Att det inte nödvändigtvis innebär en genväg att bygga alternativa organisationer. Jag tänker inte minst på hur det utvecklats på Posten i Stockholm, där syndikalister gjort ganska seriösa försök att utmana SEKO:s ställning.

    Du skrev: "SEKOs agerande förra sommaren berodde även på folk organiserade på annat håll. Du tror väl inte att utomfackliga saker sker hur som helst? Kolla Öresundstågsbloggen, den var väldigt viktig."

    Jag diskuterar även den roll som Öresundsbloggen spelade i SEKO-strejken i artikeln jag länkade. Min analys kan kokas ihop till att detta exempel visar på både vikten av självständiga initiativ och att krafter verkar inom den fackliga organisationen för att tillvarata potentialen och använda den kraften mot arbetsgivaren. Det räcker ofta inte med att enbart fokusera på det ena, och det hade antagligen inte gjort det i konflikten med Veolia (åtminstone enligt mina kontakter på tågsidan).

    Jag undvek inte medvetet att tala om det som du tycker är viktigast, ekonomiska resurser. Jag valde att fokusera på frågan om facklig strategi, eftersom det engagerar mig mer. Men det är bra att du lyfter fram den frågan. Jag håller med om att det är viktigt med ekonomiska resurser.

  10. Per F
    25 februari 08:11

    Som du säger så är lojaliteten lokal. Och det är viktigt, och det är därför som man ska bryta med LO-TCO. Nästan allt bra görs lokalt och nästan alla rygghugg och idiotiska saker kommer från centralt håll. Och resurserna samlas centralt.
    Så därför kan och bör man dumpa centralorganisationen. Om man gör det kollektivt så är det givetvis bäst, men även individuellt bör man göra det. Om man har en arbetsplats med bra sammanhållning osv, så funkar det utmärkt att samarbeta oavsett fackligt medlemskap.

    Utan SAC så hade inte SEKO tvingats till att ta strid. Detta är också en del av strategin med minoritetsfack. Att pressa andra fack att ta strider. Att vara en extern opposition. Kolla även hur det fungerar i hamnarna med Hamnarbetarförbundet. Man ska vara helt hjärndöd om man tror att hamnarbetare hade haft så förhållandevis bra löner och villkor utan Hamnarbetarförbundets närvaro.

    En facklig strategi kan vara hur bra som helst, men den faller helt utan ekonomiska resurser. Det är även därför som de lokalt radikala och bra fackklubbarna inom LO-TCO aldrig blir mer än lokala fenomen. Det finns inte resurser till att växa. Organisationen är byggd så. Och oftast så krossas dom effektivt när dom tar strid. Lagena är ett bra exempel på detta. Dom tar strid, mobiliserar osv. Sen kommer Handels och skriver på ett avtal bakom ryggen på dom. Sen mobiliserar dom igen inför avtalsrörelsen, då berättar Handels att dom inte omfattas av den, för dom har redan ett avtal. Sen köper man ut avdelningsordföranden(I detta fall en medlem av en liten vänsterorganisation) och allt är lugnt och fint igen.
    Och det där är den normala proceduren. Oftast så går det dock inte så långt att det kommer upp i media.

    Ibland så blir det lite större saker som vårdupproret eller Dalaupproret.
    Här är en av förlorarna från dalaupproret på 80-talet. Givetvis vänsterpartist.
    http://www.dn.se/arkiv/nyheter/lovord-for-stark-andersson

    Men dom dör alltid ut pga bristen på resurser.

  11. Per F
    25 februari 11:14

    När vi är inne på ämnet.

    http://mobil.svd.se/kultur/journalistiken-chanslos-mot-kattungarna_svd-4359163