Deltagande media
TISDAG 25 JULI 2017
Debatt
2015-02-06

Finns det en global huvudmotsättning?

 

Debatten om strategi för vänstern har tagit fart efter Rött Forum i slutet av januari, särskilt här på synapze.se. Det har gällt möjligheten av ett brett samarbete och betydelsen av gräsrotsrörelser m.m. Sakfrågorna som diskuterats var övervägande nationella till sin karaktär. Internationella frågor som t.ex. krig och fred behandlades också. Det gällde vad som kan göras för att minska risken för ett storkrig.

Det pågår redan flera lokala konflikter med många dödsfall i världen. Dessa konflikter är dessutom kopplade till några av vår tids mest infekterade frågor, terrorism och migration. Utformandet av en internationell politik som grundas på en insiktsfull analys av hur världen faktiskt ser ut idag borde prioriteras mycket högre än vad som faktiskt sker inom vänstern.

Det finns ingen förutsättning att utforma en bra genomtänkt vänsterpolitik för internationella frågor om det inte klargjorts vad som är huvudmotsättning i dagens värld. En insikt om hur det förhåller sig i detta avseende saknas enligt min uppfattning hos många inom vänstern i Sverige. En av de få internationellt kopplade frågor där det råder stor enighet, tack och lov, är motståndet mot medlemskap i Nato en annan är motståndet till det frihandelsavtal, TTIP, som förhandlas mellan USA och EU. I det senare fallet är kritiken främst kopplad till rättvisa, arbetsrätt, demokrati och miljö vilket i sig är tillräckliga skäl att säga nej till TTIP. Den starkare hopkoppling av världens rikemansländer som sker genom såväl Nato som TTIP borde även finnas med som motiv till motståndet.

Det finns några alternativa motsättningar som skulle kunna vara den som är viktigast globalt och som indirekt påverkar flera andra. Här är några kandidater:

Terrorister mot övriga.

Miljövänner mot miljömarodörer.

Demokrati mot diktatur.

Fattiga länder mot rika.

Ryssland mot Västeuropa.

USA med allierade mot länder i opposition till USAs hegemoni.

 

Terrorister mot övriga

Terrorism är en metod, inte en politisk rörelse, och antalet terrordåd, främst självmordsbombare, är starkt relaterat till motstånd mot ockupation eller nationell frigörelsekamp. Antalet personer som dör av terroraktiviteter (utförda av andra än stater) är oerhört mycket mindre än de antal som dör av en rad andra orsaker, t.ex. krig och ”vanliga” mord - för att inte tala om fattigdom. Det finns en del med politisk makt som vill få oss att tro att kampen mot terrorism är det viktigaste idag och det förekommer sådana åsikter i media. Kandidaten ’Terror mot övriga’ kommer dock inte i närheten av att vara en huvudmotsättning i dagens värld. Den är en liten del av, och starkt påverkad av, det som faktiskt är huvudmotsättning.

 

Miljövänner mot miljömarodörer

Nästa kandidat, som handlar om hoten mot miljön, bl.a. avseende klimatförändring, är förvisso mycket viktig. Miljöfrågorna måste prioriteras högt, men det är inte en motsättning utan ett mycket stort antal problemområden som är säregna för typen av miljöproblem och vilka länder som berörs. Just klimatfrågan är viktigast och även en av de mest internationella till sin karaktär. Motsättningen går inte främst mellan länder utan mellan de individer och grupper som tjänar på att använda fossila bränslen och de som drabbas av de negativa effekterna. För eller mot miljö är inte den globala huvudmotsättningen, men man kan se att den i viss utsträckning överensstämmer med det som är huvudmotsättning.

 

Demokrati mot diktatur

I det politiska samtalet är det från borgerligt håll vanligt att lyfta fram demokrati mot diktatur som den viktigaste frågan. Den bilden används som ett argument för att de demokratiska länderna, ”de goda”, har rätt att militärt ge sig på diktaturerna, ”de onda”. Det är ett brott mot FN-stadgans våldsförbud som i stort sett samtliga länder i världen har ställt sig bakom. Det är tillräckligt skäl att hävda att det är en felaktig politik. Att det inte är en huvudmotsättning visas av att flera av de länder som av många uppfattas tillhöra gruppen demokratier faktiskt inte borde godkännas som väl fungerande demokratier. Israel är en apartheidstat där några miljoner personer som bor inom områden som sedan decennier behärskas av Israel saknar rösträtt. I USA saknar 25-30 procent av dem som borde vara röstberättigade den registrering som krävs för att få rösta. I EU-länderna Lettland och Estland saknar betydande delar av de ryskspråkiga minoriteterna rösträtt. Det märks också på hur många odemokratiska länder, t.ex. Saudiarabien, som har långvariga och nära relationer med länder som säger sig representera demokratin i världen. Dikotomin demokrati-diktatur är dessutom en dålig beskrivning av verkligheten. Det är bättre att beskriva länder utifrån en placering på skalor för olika faktorer som yttrandefrihet, organisationsfrihet, flerpartisystem, allmän rösträtt, rättssäkerhet m.m. Endast ett fåtal länder ligger nära extrempunkterna för demokrati eller diktatur. Att utnämna ’demokrati mot diktatur’ till huvudmotsättning är bedrägeri som syftar till att förvilla.

 

Fattiga länder mot rika

Motsättningen mellan fattiga människor och rika människor är viktig och skillnaderna ökar i flertalet länder. De superrika i världen ökar sina förmögenheter. Globalt har det skett en viss utjämning som en följd av ekonomisk tillväxt i Kina. Det finns mycket rika och fattiga människor i flertalet länder. Motsättningen ligger mer mellan individer och grupper och mellan multinationella företag och arbetare än mellan nationer. En liten grupp rika länder står i och för sig mot en stor grupp relativt fattiga länder i frågor som rör internationella spelregler. Det har visat sig i förhandlingar inom WTO och FN. Motsättningen mellan fattiga och rika är inte huvudmotsättningen i dagens värld, men den har en stor påverkan på det som är huvudmotsättning.

 

Ryssland mot Västeuropa 

Ryssland har pekats ut som det stora hotet mot fred i Europa. Finns det någon grund för sådana påståenden? Ryssland har inte varit en betydande aktör på den internationella arenan sedan Sovjetunionen upplöstes och det kalla kriget avslutades. Då avträdde Sovjetunionen mycket stora områden landet tagit som ett resultat av andra världskriget eller haft sedan tsartidens kolonisering. Löftet som då gavs om att Nato inte skulle expandera öster om Tyskland har brutits.

Ryssland har kärnvapen och kan därmed orsaka mycket stor skada i andra länder, men desamma kan sägas om övriga åtta kärnvapenländer. Det är i och för sig bara USA som ligger på samma höga kapacitetsnivå.

Ryssland har haft konflikter med sina grannländer. Ryssland har införlivat Krim, ett område med Rysslands enda flottbas i Svarta havet och med en övervägande rysk befolkning som vill tillhöra Ryssland. Krim har en landyta som motsvarar en halv procent av vad som frivilligt avträddes när Sovjetunionen upplöstes. Införlivandet skedde direkt efter en kupp i Ukraina där fascistiska stormtrupper hade en avgörande roll och det fanns en överhängande risk att Nato skulle få kontroll över Krim i en nära framtid. Ryssland har inte uttalat några militära hot mot sina grannländer. Det ligger inte i Rysslands intresse att starta ett storkrig mot Västeuropa eller USA/Nato.

I nuvarande läge har Ryssland nära och positiva relationer med Kina och flera andra länder. Samarbetet gäller i första hand ekonomi, gasleveranser m.m. Det påstås felaktigt att inbördeskriget i Ukraina är ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Det är möjligt att Ryssland i en nära framtid ingår en försvarsallians med Kina m.fl. länder men det har inte skett än. Det finns ingen grund att säga att Ryssland skulle vara ett militärt hot inom överskådlig tid. Att utmåla Ryssland som det stora hotet mot fred i Europa eller världen är nog att betrakta som ett utslag av hjärnsläpp.

 

USA med allierade mot länder i opposition till USAs hegemoni

USA har till skillnad mot Ryssland uttalat militära hot mot andra länder som t.ex. Iran. USA har bombat ett flertal länder och ockuperat några under de senaste 15 åren. Det är inget nytt, det har förekommit under hela perioden efter andra världskriget. USA har en uttalad strategi för att behålla sitt världsherravälde. USA agerar på egen hand, med några ”villiga” (ofta Storbritannien) eller genom Nato. Det är fråga om uppenbara brott mot FN-stadgans våldsförbud. Inget annat land har sedan andra världskrigets slut angripit så många andra länder som USA. Inget land i historien haft en så stor militär kapacitet. USA har bombat tre länder i Mellanöstern som ”råkar” vara sekulära, Irak, Libyen och Syrien och har i olika faser samarbetat med islamistiska extremister. USA har fängslat motståndareoch helt oskyldiga utan rättegång, använt sig av tortyr i stor skala, avrättat motståndare med bl.a. drönare. USA har inte bara som mål att bevara sin dominans över världen utan gör det på ett aggressivt sätt. USA och dess nära allierade kan liknas vid ett medborgargarde som idag är världens främsta mobbare.

USA var efter andra världskriget den ekonomiskt helt dominerande nationen. Därefter har andra länder tagit marknadsandelar, först Västeuropeiska länder, sedan Japan och Sydkorea och under senare år framförallt Kina. Dessa länder och några till är nu världens rikemansklubb. Idag är det framförallt BRICS-länderna som expanderar och får en större betydelse i den globala ekonomin. Frågan är hur de som idag dominerar svarar på denna utmaning.

Man skulle kunna tro att dagens huvudmotsättning går mellan USA med allierade och några länder i Mellanöstern eftersom det pågår krig där. Det är dock mer rimligt att säga att huvudmotsättningen går mellan USA med allierade och de länder som inte underordnar sig USA:s dominans, främst Kina och Ryssland. På den senare sidan återfinns bl.a. flera länder i Latinamerika som under de senaste decennierna frigjort sig från USAs dominans. Indien som ingår i BRICS-gruppen och är en av de stora ekonomiska uppstickarna har inte i samma utsträckning som Kina och Ryssland utmanat USAs överhöghet. Krigandet i Mellanöstern är ett sätt för USA m.fl. att kontrollera viktiga resurser. Kriget i Syrien är ett sätt att försvaga Iran som i sin tur medför att USA-blockets makt ökar på bekostnad av Kina m.fl.

Detta strategiska spel får följdeffekter på ett flertal andra skeenden och konflikter. De krig som USA m.fl. länder fört i relativt fattiga länder har inte bara inneburit dödande utan även förstörelse av produktionskapacitet och infrastruktur, vilket kräver stora resurser att återuppbygga. Det slår även mot institutioner i berörda länder som bromsar det svåra arbetet att bygga väl fungerande civilsamhällen. Terrorism har ökat som en följd av dessa krig.

Koppling till andra motsättningar

Det finns andra viktiga motsättningar som tenderar att överensstämma till en betydande del med det som här har utnämnts till huvudmotsättning. Som redan nämnts är USA-koalitionen en rikemansklubb vilket inte innebär att det saknas fattiga i USA, tvärtom, men flertalet fattiga finns på den andra sidan. Länderna i USA-koalitionen har stått för huvuddelen av den historiska miljöförstöringen och är huvudansvariga för klimatgasutsläppen. Räknat per producerad enhet bidrar de nya industriländerna med mer utsläpp. Räknat per capita och från konsumtionssidan är de fortfarande så att USA-koalitionen och andra rika länder bidrar med mest miljöbelastning eftersom mycket av det som produceras i de nya industriländerna konsumeras i dessa rika länder.

Det handlar inte om att en part alltid har fel och andra alltid har rätt. Det finns starka grupper i de flesta länder som missbrukar sin makt. Det finns mycket att kritisera ledningarna för BRICS-länderna och andra länder för. Det handlar om att förstå var de djupaste globala intressemotsättningarna finns, vilken motsättning som i störst utsträckning påverkar andra motsättningar och vilken motsättning som kan leda till storkrig. Om allt sköttes fredligt skulle USAs och EUs relativa ekonomiska tillbakagång fortsätta och BRICS-länderna m.fl. öka sin relativa kapacitet, trots att de förra i stor utsträckning definierat spelreglerna. Motsättningen i intressen leder dock till mer än en ekonomisk tävling. Den avspeglas i storskalig avlysning, propagandakrig, politisk kamp, regimskiften, militär konflikt och utomrättsliga avrättningar m.m. Den makt som idag dominerar globalt, USA, arbetar på alla plan för att behålla sin dominans och hindra andra från att verka fritt.

 

Vänsterns val

Om man inte förstår vad som globalt är huvudmotsättning kan man inte orientera sig och hamna rätt i övriga konflikter heller. Utvecklingen består inte av ett antal isolerade processer. Tragedierna som ISIS har skapat kan förklaras av de stora aktörernas insatser. Huvudmotsättningen går mellan USA med allierade och de länder som inte underordnar sig USA:s dominans. USA, med stöd av några allierade nationer, agerar med våld för att behålla sina privilegier och utgör därmed det största hotet mot fred och en utveckling i folkflertalets intressen. Vänstern i Sverige måste basera sin utrikes- och försvarspolitik på den insikten. Det gäller inte att ta ställning för något land, som t.ex. Kina eller Ryssland, utan att avstå från att delta i USAs ekonomiska, politiska eller militära aggressioner mot andra länder.

Dela artikeln

11 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Pierre Stjernfeldt
    06 februari 18:34

    Den här artikeln var viktig. Jag är inte säker på att jag håller med till 100% men. Det är någonting med att se klassmässigt på världspolitiken som spökar lite i bakhuvudet. Däremot tycker jag att detta är ett mycket viktig debattinlägg. Att ta avstånd från USAs ekonomiska, politiska och militära aggressioner är bland det viktigaste som finns nu.

  2. Lars Drake
    06 februari 21:50

    Pierre tack för synpunkten. Jag är tveksam själv till några formuleringar och är beredd att modifiera en del. Jag ville få ut det nu för att få igång en process av tänkande på det här området. Det behövs egentligen en bok snarare en artikel för att bena ut det här.

  3. Lars Drake
    06 februari 21:50

    Pierre tack för synpunkten. Jag är tveksam själv till några formuleringar och är beredd att modifiera en del. Jag ville få ut det nu för att få igång en process av tänkande på det här området. Det behövs egentligen en bok snarare en artikel för att bena ut det här.

  4. Jonas Karlsson
    07 februari 13:12

    Bra inlägg. För dagens globala konflikter ligger motsättningarna nånstans där du drar dem, även fast ekonomierna idag är mycket mer sammanflätade än någonsin tidigare. De stora staterna står i mångt och mycket också på samma sida, iom att deras ekonomier är beroende av varandra. USA vill inte och klarar inte av en stor konflikt med Kina. Samtidigt finns det konkurrens och motsättningar, ekonomiska och geopolitiska. Under allt detta ligger givetvis motsättnignen mellan arbete och kapital. Det är kapitalisemens egna inneboende makanismer av konkurrens som driver fram den ständiga jakten på profit och billiga råvaror, som ligger till grund för imperialistiska erövringskrig. Tips på temat är Andreas Malms utmärkta bok "När kapitalet tar till vapen - om imperialism i vår tid" där han går på djupet med detta. Han behandlar där olika imperialismteorier och mekaniserna som ligger bakom. Lenin, Luxemburg, Mandel mfl avhandlas.

    • Lars Drake
      07 februari 14:44

      Ja världen är så komplex att det finns invändningar mot varje försök till att finna enkla och klara strukturer. Det finns i alla fall viktiga förhållanden och spänningar mellan stora intressen intressegrupper som påverkar andra konflikter och spänningsfält. Om man inte ser var dessa finns kommer man att reagera på ytliga fenomen och faktiskt gynna dem som är de stora bovarna.

  5. Anders Fraurud
    07 februari 15:47

    Att damma av detta gamla begrepp: ”huvudmotsättningen i världen” tror jag inte alls har något att tillföra varken teoretiskt eller praktiskt. Det användes på ett mycket olyckligt sätt på 1970-talet av den del av den svenska vänstern som då lät sig styras från Peking. Det motiverade en mängd felaktiga stöd till olika reaktionära regimer eller projekt. Jag tycker inte heller att Lars lyckas visa på någon nytta med begreppet i den här artikeln. Däremot kan jag hålla med om artikelns avslutning:
    ”Det gäller inte att ta ställning för något land, som t.ex. Kina eller Ryssland, utan att avstå från att delta i USAs ekonomiska, politiska eller militära aggressioner mot andra länder.”
    Men inte ens detta är en speciellt handfast vägledning då varje konflikt måste analyseras konkret. Ta regimen i Iran t.ex. Vi måste gå emot hyckleriet som ställer andra krav på Iran än på andra länder (t.ex. Israel) och inte delta i USA:s aggression. Men vi får aldrig – enligt min mening – på grund av detta svikta i stödet till den iranska arbetarrörelsen och oppositionen mot prästväldet.

  6. Clemens Lilliesköld
    07 februari 16:41

    En vänster som fortsätter undvika frågan om huvudmotsättningen (såväl globalt som nationellt för den delen) kommer också fortsätta i nuvarande tillstånd där frågor som huruvida alla bör pinka sittande ses som lika viktiga som frågor om finansmonopolkapitalets makt. Så , visst bör iransk arbetarrörelse stödjas men inte den opposition som vill införa ett USA-vänligt styre. Kan man inte enas om att försöka urskilja huvudmotsättningen och därmed huvudmotståndaren så är man dömda att fortsatt splittra upp sig och slåss mer eller mindre slumpmässigt i varje orättvisa man snubblar över-till glädje för makten.

    • Lars Drake
      07 februari 17:46

      Instämmer.

  7. Lars Drake
    07 februari 17:44

    Anders, jag instämmer i att det finns en fara i att peka ut en huvudmotsättning och den part som är den största faran för att driva världen mot ett storkrig i och med att det kan missbrukas. Just det du pekar på, att man skulle kunna ledas till att ta ställning för en vidrig regim i något land för att de står i motsättning till den utpekade ”parten” i det här fallet USA, vore en dålig effekt. Om man har klarat ut vilken grupp eller nation som är det största hotet mot världsfred innebär det inte att man slipper göra en konkret analys. Det var det jag menade med att skriva ”Det handlar inte om att en part alltid har fel och andra alltid har rätt. Det finns starka grupper i de flesta länder som missbrukar sin makt.” Jag kan däremot inte acceptera argumentet att det användes fel på 70-talet och då ska vi inte använda tankesättet idag.


    USA har tillämpat den negativa versionen av detta med huvudmotsättning när de har samarbetat med islamistiska extremister i Afghanistan, Libyen, Syrien m.fl. länder, trots att sådana grupper i andra sammanhang utpekas som terrorister och fiender till USA. ”Min fiendes fiende är min vän” (i just den här konflikten) är det som styr deras taktik. Det ska vi undvika.


    Om man ser på Iran är den stora frågan på den internationella arenan spelet kring Irans kapacitet inom kärnenergi som kan leda till en kärnvapenkapacitet. Israels Benjamin Netanyahu hävdade så tidigt som 1992 att Iran var tre till fem år från att ha en bomb. USA har förutom att genomföra en kupp mot en vald president, Mossadegh, fört ett ekonomiskt krig mot Iran sedan Shahen föll. Dylikt måste man ta avstånd från.


    Det innebär absolut inte att man ska ta ställning för sittande regim, de har en hel del på sitt samvete. USA och Israel har hotat att bomba Iran vilket i stort sett inte har något stöd bland regimkritiker (som tur är).
    Att göra klart för sig att det finns en huvudmotsättning globalt innebär att man i samband med analys av andra konflikter är uppmärksam på hur den motsättningen påverkar konflikterna man analyserar. Vilka intressen har USA i detta sammanhang? Varför agerar USA på det här sättet i det här sammanhanget? På vilket sätt bör man agera för att inte påverka utvecklingen i rätt riktning? En sund misstänksamhet bör man ha. Det innebär inte att man bara ska ta hänsyn till vilka intressen USA har, men man ska inte analysera varje konflikt avskilt från helheten.


    Nationer bör behandlas av andra nationer utifrån hur de agerar i sin relation till andra nationer. Det är inte Sveriges roll att ha synpunkter på andra länders interna förhållanden om det inte gäller grova brott mot humanitär rätt. En organisation i ett land kan naturligtvis uttala sig mot förhållanden i andra länder och ha vänskapliga förbindelser med organisationer i andra länder, men folk i dessa länder ska avgöra om de vill byta regering eller inte, och vilka metoder de ska använda.


    Någonting har gått riktigt fel när det som idag unisont från partier och press hetsas mot Ryssland. USA har i flera år verkat för att byta regering i Ukraina, vilket med fula metoder lyckades. Inbördeskriget har provocerats fram av Väst. När Sovjetunionen upplöstes gavs ett löfte om att Nato inte skulle utvidgas öster om Tyskland. Det löftet bröts och Ryssland känner sig med rätta inringat. När kuppen i Ukraina genomfördes fanns det en påtaglig risk att Natotrupp snart skulle stå utanför Rysslands enda flottbas i Syd. Agerandet på Krim är inte i enlighet med internationell lag, men vilket val hade Ryssland. Jag anser att det var USA/Nato som drev Ryssland att agera. Befolkningen på Krim vill uppenbarligen tillhöra Ryssland. Om man inte tar med USAs agerande i sin analys hamnar man fel i konflikten i Ukraina. USA/Natos agerande kan leda till ett storkrig och det vore helt fel att inte klara ut var huvudansvaret är. Att delta i hetsen mot Ryssland, ibland med hänvisning till HBTQ-frågor (!), innebär att man bidrar till att ”mjuka upp” opinionen för att acceptera en kommande konflikt och att få acceptans för en svensk anslutning till Nato.

  8. Lars Drake
    08 februari 17:15

    Leif Törnqvist har lämnat följande kommentar: Det är mycket bra att Lars tar upp frågan om huvudmotsättningen i världen. Jag har länge tänkt att skiljelinjen inom debatten i Sverige just går mellan dem som anser att huvudmotsättningen går mellan demokratier och diktaturer och dem som anser att den går mellan USA-imperialismen och dess motståndare. Vilken åsikt man har i den frågan påverkar ens ställningstagande i de flesta utrikespolitiska frågor, t ex Syrien, Ukraina, Nato. Så en huvuduppgift för vänstern måste enligt min mening vara att vinna stöd för uppfattningen att det främst är USA- imperialismen och inte av USA utpekade mer eller mindre diktatoriska regimer som måste bekämpas. Och då får vi förstås försöka undvika att tillämpa teorin på det mekaniska sätt som ibland gjordes på sjuttiotalet när en del t ex hävdade att man inte fick kritisera Pinochet, eftersom han var motståndare till en av supermakterna.

  9. Anders Fraurud
    08 februari 19:15

    Lars, du instämmer i att begreppet ”huvudmotsättning i världen” kan missbrukas. Du verkar också medveten om att det skedde då det användes av det kinesiska kommunistpartiet och dess följeslagare i världen. Men du tycker inte det räcker som argument. Det gör det naturligtvis inte. Men som du också säger så slipper man inte göra en konkret analys. Men det är just precis det jag ser som risken med en sådan färdig dogm. Den var ett bidrag från Mao som jag inte tror bidrog varken till marxismens utveckling eller till vettig praktik. Bevisbördan för nyttan med ”teorin om huvudmotsättningen” tycker jag nog åligger dem som är tillräckligt gamla för att ha varit med om den förfärliga kinesiska utrikespolitiken och fortfarande tror att den skulle vara till någon nytta.
    Som du också skriver så har USA:s statsledning använt sig av denna teori fast i spegelform. Taktiken med fiendens fiende har också influerat vänsterrörelser och nationella befrielserörelser. Tyvärr. Vi bör inte göra detsamma.
    När du ska försöka förklara nyttan av att ha denna utgångspunkt med en huvudmotsättning skriver du ”att man i samband med analys av andra konflikter är uppmärksam på hur den motsättningen påverkar konflikterna man analyserar. Vilka intressen har USA i detta sammanhang? Varför agerar USA på det här sättet i det här sammanhanget?”
    Jag tror inte att du och jag är oense om det mönster som den härskande klassen och statsledningen i USA agerar efter. Självklart bör man studera deras roll i konflikter (och de är nästan alltid inblandade). Men jag tror det är bättre att du ”pratar ur skägget” om de konflikter där du tycker att vänstern går fel. Låt os diskutera skiljelinjer konkret. Att föra in Maos gamla begrepp löser inte något alls, tror jag.
    När det gäller konflikten i Ukraina så är det ju tyvärr så att de faktiska beskrivningarna skiljer sig åt. Kunskap och saklighet är viktigt här, liksom modet att gå emot ”etablerade sanningar” om man kan visa att de är lögnaktiga. Rent principiellt tycker jag precis som den ryska Vänsterfronten att vi ska gå tillbaka till Zimmerwald-principerna (nu hundra år gamla). Lika lite som i andra konflikter bör vi stödja strid för etnicitet eller folkrensningar.