Deltagande media
TISDAG 18 DECEMBER 2018
Debatt
2015-03-12

Demokrati – FN eller Nato

Taktiken för att få stöd för en svensk anslutning till Nato är många. Ett av spåren handlar om att demonisera Ryssland ett annat om demokrati. De är båda fulla av falskhet. Nästan alla talar om demokrati men hur många är egentligen för demokrati, lokalt, nationellt, ekonomiskt och globalt?

Borgerliga debattörer har sedan millennieskiftet i ökande utsträckning framfört kritik mot FN. Ett argument är att diktaturerna har för stort inflytande i FN. Argument om att demokratier bör hålla samman och att ”vi” (demokratiska länder eller Sverige) borde förlita oss mer på Nato förekommer ofta. Den negativa synen på FN och den positiva på Nato hänger intimt samman. Denna uppfattning kan exemplifieras av DN:s ”Fem punkter för världen” och ”Fem punkter för säkerheten”, där punkt ett är att gå med i Nato. Frågan om demokrati-diktatur utses till den ”avgörande utrikespolitiska skiljelinjen”. Det skiljer sig dramatiskt från den syn jag presenterade i min artikel om huvudmotsättningen i världen. (Synapze)

Alla element i denna diskussion återfinns i några internationella dokument. Speciellt kan nämnas ett förslag till övergripande strategi av fem f.d. militära toppar inom Nato från lika många Natoländer (Towards a Grand Strategy, 2007). Det är ett dokument som ger uttryck för en ensidig västerländsk syn på världen och det finns tydliga likheter med centrala budskap i Huntington’s ”Clash of Civilizations” från 1996. Inläggen i DN som refererades ovan är från 2009, men dylika ståndpunkter har återkommit med förnyad kraft under de senaste åren pga konflikter i Libyen, Syrien och Ukraina.

USA, som öppet eftersträvar världsherravälde, mäktar inte längre med att ensam agera världspolis. USA kan inte kontrollera världen och hävda sina intressen genom den mest demokratiska institutionen på global nivå, FN, eftersom de relativt fattiga länderna i syd har majoritet. Det är där Nato kommer in.

Kritikerna riktar in sig på att diktaturer har rösträtt i FN och kan påverka omröstningar. En majoritet av FN:s medlemsländer är demokratiska, i någon meningsfull utsträckning, och en majoritet av värdens befolkning lever i länder som styrs demokratiskt, om man inte har alltför högt ställda krav på demokrati. Inte ens alla Natoländer skulle klara ribban om kraven ställdes högt.

I USA, Estland och Lettland hindras delar av befolkningen med olika metoder från att rösta. I de två baltiska länderna är det den ryskspråkiga minoriteten som diskrimineras. I USA används flera metoder att hålla vuxna medborgare borta från valurnorna (Åsard, 2011). Ungefär 24 procent (ca 51 miljoner) av dem som borde vara röstberättigade saknas i röstlängderna och 2,75 procent är registrerade i mer än en delstat (PEW, 2012). I flera delstater får personer som suttit i fängelse över en viss tid inte rösta under resten av sina liv. I republikanskt styrda stater hindras många från att registrera sig vilket är en förutsättning för att få rösta. I normala demokratiska länder sätts de röstberättigade upp på listor sen är det fritt fram att rösta. Det faktum att röstning i USA sker på en vardag innebär dessutom att det blir svårare för personer som inte har möjlighet att ta ledigt att rösta. Den här typen av inskränkningar är brott mot grundläggande demokratiska principer och står dessutom i strid med artikel 1 och 2 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Som av en händelse har det gynnat konservativa partier som är mindre än genomsnittligt intresserade av jämlik fördelning.

Israel brukar kallas för Mellanösterns enda demokrati, men en mycket stor del av befolkningen i det område som sedan 45 år behärskats av Israel saknar medborgerliga rättigheter inklusive rösträtt. Nyinflyttade judiska bosättare har rösträtt, men deras grannar saknar denna rätt. Det finns flera andra förhållanden som sammantaget visar att Israel är en apartheidstat, inte en demokrati. (Cook 2010) Israel är inte en formell del av Nato men ett nära lierat land.

Det faktum att USA och andra Natoländer har haft intimt samarbete med flera demokratiskt sett högst tvivelaktiga länder, såsom Saudiarabien och Irak (innan landet föll i onåd), visar att det inte är demokrati som Natos mål.

Speciellt har den borgerliga kritiken riktats mot FN:s råd för mänskliga rättigheter som anses vara styrd av diktaturer. En majoritet av denna kommittés ledamöter representerar dock demokratiska länder. Problemet är att kritikerna inte tycker om de beslut som fattas i rådet, t.ex. ställningstagandet för Goldstonerapporten som kritiserade Israel, och i mindre grad Hamas, för brott mot krigets lagar i samband med massakern i Gaza vintern 2008-2009.

Det handlar mer om ett nord-sydperspektiv eller privilegie-rättviseperspektiv än om demokrati-diktatur. Det avspeglas i hur medlemsländerna röstar (Drake, 2011; Bennis, 1996). Det demokratiska Indien har fler människor än alla Natoländer sammantaget. De huvudsakligen fattiga länderna i Syd har ungefär sex gånger så många människor som de huvudsakligen rika länderna i Nord, och Syd har även fler nationer. Detta måste avspeglas i samarbetsorgan på internationell nivå - om man tar demokrati på allvar. Det är just detta som är problemet för de rika länderna i norr. Om de vill behålla dominansen över världen kan de inte företräda demokrati globalt.

Kritikerna hävdar också att diktaturerna omöjliggör för FN att bedriva ett effektivt arbete. De undviker att tala om att det är USA som flest gånger efter 1968 har blockerat beslut i FN. Det rör sig bl.a. om resolutioner som ställer krav på Israel. I några fall har endast Israel, USA och några ytterst små länder i Stilla Havet röstat mot sådana resolutioner. Dessa små länder, Palau och Marshallöarna, tillhör för övrigt de länder som har högst andel bistånd av sin BNP, pengar som inte oväntat kommer från USA. Trots ett massivt demokratiskt stöd kan FN inte genomföra sådana resolutioner p.g.a. USA:s odemokratiska vetorätt och militära dominans.

2003 försökte USA få FN:s stöd för det krig mot Irak som redan hade beslutats av Bushadministrationen. Det misslyckades helt, men inte p.g.a. att diktaturer var motståndare utan för att en majoritet av världens regeringar var mot. USA, Storbritannien och ytterligare några länder körde då över FN. I Sverige kritiserades Tyskland (!) av en ledande natoentusiast, Carl B Hamilton (fp), för att ha bidragit till att USA agerade på egen hand (Hamilton, 2003). Det rimliga hade varit att kritisera USA, som då faktiskt var på väg att bryta mot internationell lag.

Carl Bildt (m) hade en än mer tvivelaktig roll i och med att han medverkade som rådgivare till lobbygruppen "Committee for the Liberation of Iraq", som propagerade för kriget och försökte få så många länder som möjligt att ställa upp bakom USA. Detta borde ha varit tillräckligt skäl att hindra honom från att bli svensk utrikesminister.

Det skulle naturligtvis vara både enklare och bättre om alla länder var väl utvecklade demokratier. Problemet är vad som är bäst att göra för fred och utveckling i det läge vi har med många olika system för beslutsfattande och olika mognadsgrad för sociopolitiska system. Det är nog ändå så att flertalet regeringar i länder utan mogna demokratier kan representera sina medborgares intressen bättre än en demokratiskt vald person från ett helt annat land. Karl XIV Johan var en väsentligt bättre representant för svenska intressen under tidigt 1800-tal än en delegation från det samtida demokratiska USA (vita män hade rösträtt).

Det är inte ovanligt att svensk press talar om vilken ståndpunkt ”omvärlden” eller t.o.m. ”det internationella samhället” har när det är USA, EU och några allierade som uttryckt en viss åsikt. En majoritet av världens länder kan ha en annan åsikt i den fråga som avses. Det är uttryck för en pervers syn på världen.

Om Nato, som representerar länder med ca 900 miljoner personer dvs. ungefär 13 procent av världens befolkning, tar på sig uppgiften att vara världspolis blir demokratiunderskottet markant större än om FN gör det. Ordet ”världspolis” är inte helt adekvat eftersom den närmsta motsvarigheten på nationell nivå är organisationer som medvetet bryter mot statens våldsmonopol, dvs. medborgargarden eller maffiagrupper.

Att behovet av militär kapacitet för att ingripa i en del lokala konflikter över huvud taget kommer på tal är att de som har den avgörande makten i FN (åtminstone att obstruera beslut) medvetet agerat mot att ställa tillräcklig militär kapacitet till FN:s förfogande. Ett ingripande för att stoppa folkmordet i Rwanda hade varit möjligt om såväl vilja som kapacitet hade funnits. Ett av problemen då var att Frankrike var insyltat på ena sidan i den inhemska konflikten och USA på den andra.

Enligt internationell lag, i det här fallet FN-stadgan som alla 192 medlemsstater ställt sig bakom, gäller att FN har våldsmonopol i umgänget mellan stater, endast självförsvar kan beslutas av enskilda länder. Det motsvaras av de våldsmonopol som tillfaller staten i de flesta länder. Även här är självförsvar undantaget. Denna allmänt accepterade internationella lag gäller till dess att den ändras som en följd av beslut i Generalförsamlingen. Det är helt oacceptabelt att vissa länder försöker ändra lagen genom att helt enkelt bryta mot den, och därmed skapa prejudikat, men det är just det som skett under 2000-talet.

Varför ska vi ge stöd till en minoritet, USA/Nato, som agerar utomlagligt och dessutom är huvudansvariga för att FN inte har de resurser som behövs. Hur kan någon hävda att det är mer demokratiskt att låta en gemensam armé från länder som representerar ungefär 13 procent av världens befolkning agera ”världspolis” än att låta världens mest demokratiska organisation, FN, axla detta ansvar?

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är mot att Sverige formellt ansluts till Nato och de har en mer positiv syn på att verka inom FN än Alliansen. De rödgröna verkar däremot inte förstå att hets mot Ryssland och det falska talet om demokrati är en del av kampanjen för svenskt Natomedlemskap.

 

Bennis, P. (1996) Calling the Shots: How Washington Dominates the United Nations. Olive Branch Press, Interlink Publishing Group, Inc.

Jonathan Cook (2010), “Apartheid Israel-style law to keep Jews and Arabs apart”, Global Research. http://globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=22412

DN Ledare “Fem punkter för världen” www.dn.se/arkiv/ledare/fem-punkter-for-varlden se även www.dn.se/ledare/huvudledare/fem-punkter-for-sakerheten

Drake, L. (2011) Israel bluffar om FNs kritik. Folket i bild 2/2011. https://drakbett.wordpress.com/2011/02/17/israel-bluffar-om-fns-kritik/

Hamilton, C. (2003) “Sverige bör delta fullt ut i FN-aktion”. UNT 2003-03-01.

Huntington, Samuel (1996) The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order. Simon and Schuster, Paperback edition 2003.

PEW (2012) Inaccurate, Costly, and Inefficient.Evidence That American Voter Registration System Needs an Upgrade. www.pewcenteronthestates.org/elections  

Towards a Grand Strategy for an Uncertain World, 2007. Underlag för diskussion i Nato.

Åsard, E. (2011) “Republikanerna försvårar för minoriteter att rösta” Dagens Nyheter 2011-01-03

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.