Deltagande media
MÅNDAG 18 JUNI 2018
Utrikes
2015-03-19

Blockupy Frankfurt: En framgång med vissa förbehåll

Massmöte inledde stor demonstration
Blockupy Frankfurt, den aktionsdag som nätverket Blockupy utlyst onsdag den 18 mars med anledning invigningen av ECB:s nya huvudkontor, avslutades med en stor demonstration i innerstaden. Redan under massmötet som inledde demonstrationen på Römer Platz var det tydligt att uppslutningen var stor. Hela torget fylldes ut till bredden, och folkmassan fortsatte att fylla upp de angränsande gatorna. I solens sken kunde deltagarna lyssna på flera färgstarka talare som gick till angrepp mot den nyliberalt färgade krispolitik som framförallt den tyska regeringen tillsammans med de finansiella institutionerna genomdriver inom ramen för ett starkt ifrågasatt europrojekt.

Riktigt laddad blev stämningen när Miguel Urbàn, Podemos, talade. Urbàn fördömde nedskärningspolitiken och dess konsekvenser för folket i skarpa ordalag och manade till internationellt motstånd och solidaritet underifrån för att skapa ett annat Europa. Med kraftfull röst, tydlig betoning och välmarkerat gestikulerande var hans tal det bästa, åtminstone i ”retoriskt elektrifierande” bemärkelse. Förstklassig agitation helt enkelt, och stämningen gick att ta på. Urbàns tal, och flera av de andra talarnas budskap, gav tydliga uttryck för entusiasmen och radikaliseringen som vänstervågen i södra Europa medför.

Flera talare passade också på att knyta an till det historiska symbolvärdet av dagens datum. Den 18 mars 1871 reste sig arbetarna i Paris, vilket blev starten för det som kulminerade i Pariskommunen – arbetarnas första om än kortvariga republik.

Inte bara tydlighet
Många andra talare, bl.a. från vänsterns parlamentariska grupp i EU, instämde med självklar tydlighet i kritiken av nedskärningspolitiken. Ändå saknades något genomgående i flera av talen. Det torde vara uppenbart vid det här laget att det inte är tillräckligt att rösta på olika vänsterpartier och stärka dessas parlamentariska inflytande för att skapa ”ett annat Europa”. De sociala rörelsernas mobilisering, och framför allt arbetarnas klasskamp, måste utgöra en nödvändig och central del i motståndet om makten på allvar ska kunna utmanas. Om detta vittnar samtliga gjorda erfarenheter på ett eller annat vis. 

Därför hade det varit smakfullt med fler konkreta förslag rörande de steg som borde tas för att skapa en verkligt förenad alleuropeisk arbetarrörelse som kan använda samordnad och gemensam styrka.

Flera talare var också tämligen vaga i sin systemkritik. De finansiella institutionerna och nedskärningspolitiken fördömdes av samtliga, men färre var uttryckliga i sin kritik av kapitalismen som system. Klart är att en i vissa delar ganska försiktig vänsterreformism dominerar ledningarna för olika delar av den europeiska vänstern.

Det fanns dock undantag. En aktivist med bakgrund i Afghanistan gick längre än de flesta, och argumenterade för en demokratisering av ekonomin. Han uttryckte också kritik mot Syriza-regeringens uppgörelse med trojkan (ECB, EU-kommissionen och IMF). ”Även om vi måste stödja den grekiska regeringen i varje progressivt steg den tar, så måste vi också uppmana den att stå fast vid sina vallöften och gå längre än trojkan kan acceptera. Den borde inte tveka i frågan om behovet av att gå vidare, upplösa polisen och demokratisera de bärande delarna av ekonomin!”. Efter detta tal kände sig konferensieren tvungen att säga några ord om att situationen i Grekland är komplex och att Syriza har en oerhört svår uppgift framför sig, något som nog alla kan instämma i.

Naomi Klein, författare till klassikern No Logo och, nu senast, This changes everything – Capitalism vs Climate, var huvudnumret för dagen, och avslutande talare. I öppningen markerade hon skarpt mot ECB:s och de kapitalistiska politikernas hyckleri: ”Ni kritiserar vår rörelse för att bestå av vandaler. Men det är ni som är de verkliga vandalerna! Ni bränner inte bilar, ni sätter världen i brand!”. Hon påtalade också galenskapen i att EU-ledarna tvingar regeringar som den grekiska till privatiseringar av kollektivtrafik och nedskärningar av klimatbistånd i en situation när behovet av grön omställning så tydligt blivit en samhällelig ödesfråga om katastrofala klimatförändringar ska kunna undvikas. I sin avslutning slog hon fast att kampen mot nedskärningspolitiken och för klimatomställning måste betraktas som en och samma kamp, och att kapitalismen som system måste övervinnas.

Demonstrationen som sedan avslutade dagen var stor. Siffror på omkring 10 000 har figurerat i svensk press. Vi som var på plats kan bekräfta att det var betydligt fler. Säkerligen åtminstone 30 000 deltagare. Förutom allehanda vänsterorganisationer deltog också tyska, italienska och franska fackföreningar med egna block. Här fanns också grupper för flyktingars rättigheter, för klimatomställning, för feminism m.fl. ”A – Anti – Antikapitalista” var ett slagord som hördes på flera håll i det långa demonstrationståget, som avslutade vid Frankfurts Operahus.

Helt klart var demonstrationen en framgång, och många aktivister beskrev den som den största Blockupy-mobiliseringen hittills (dessa har organiserats årligen sedan 2011). Om den var det eller inte låter jag vara osagt (jag deltog för första gången, och deltagarantal är alltid svåra att uppskatta vid demonstrationer av den här storleken). Mobiliseringen verkar helt klart ha varit den mest internationellt inriktade hittills. Tidigare har arrangörerna inte översatt appeller till andra språk, och årets uppslutning av grupper från en lång rad europeiska länder var en tveklös framgång.

Problematiskt agerande vid blockaderna
Morgonens blockadaktioner fanns det dock en del att anmärka på, och framförallt en del av våldsamheterna som omgärdade dem. Anarkister i svarta blocket vandaliserade ett stort antal civila bilar och slog bl.a. sönder en bensinmack. Det är oklart vad dessa aktioner syftade till, men klart är att det bidrog till att sätta bilden av protesterna som ”extremistiska” i tidningar och tv-kanaler. Frankfurter Allemaigne beskrev protesterna som de mest våldsamma i Frankfurts historia, och antalet skadade räknades i hundratals.

Polisen stod också, i vanlig ordning, för mycket våldsamheter. Svenska aktivister som sökt sig till en av de mer konfliktfyllda blockadpunkterna vittnade om systematisk misshandel av gripna aktivister bakom murar av poliser, och en kvinna i gruppen fick motta en tryckspark från en av poliserna i ett gäng som uppträdde som rena fotbollshuliganer.

För oss som kom utifrån framstod mycket som kaotiskt. En bidragande orsak var att informationen inför blockaderna var mycket knapphändig. På det informationsmöte som hölls på Fackföreningarnas hus kvällen den 17 mars sades väldigt lite om vilka krafter som deltog i olika grupper. Hur blockaderna skulle genomföras berättade man inte heller. Samtidigt sade man också, något motsägelsefullt, att man ville att alla skulle kunna delta i blockaderna.

Trots urartningen av aktionen på vissa håll till något som mest liknande ett gatukrig fanns också mer kollektivt militanta inslag. Autonoma aktivister från Ums Ganze (ett nätverk i den ”antityska vänstern” som har kontakt med den svenska organisationen Allt åt Alla) ledde bl.a. blockader av korsningar och agerade överhuvudtaget offensivt för att flytta fram positionerna, men gjorde det hela tiden med en kommunikativ öppenhet där alla deltagare hela tiden informerades om de steg man tog. Det gav sammantaget bättre förutsättningar för kollektivt agerande och ett större och mer effektivt deltagande. I förhållande till dessa metoder framstår svarta blockets taktik än mer som ett uttryck för en snävt individualistisk och småborgerlig form av politik – en verklig återvändsgränd, som i praktiken är både ineffektiv och avskräckande.

Om blockaden kan anses lyckad i ljuset mot detta är en berättigad fråga. Om målet reduceras till att handla om den praktiska nyttan så hade mobiliseringen redan innan bidragit till att åtminstone rubba invigningsfesten. En mindre tillställning med 20 deltagare har rapporterats. Blockaderna befäste den redan solida inhängningen runt byggnaden som polisen svarat med, och kan säkert ha varit lyckad även i förhållande till målet om att förhindra folk från att inpassera. Medialt betraktat var blockaderna knappast en framgång.

Steg mot europeisk massrörelse?
Att dagen ändå sammantaget var en framgång måste dock fastslås. Den internationella uppslutningen och entusiasmen denna skapat kan säkert bidra till mer av samma framöver. Kan Blockupy därmed ses som ett led i byggandet av en alleuropeisk och internationell rörelse? Helt klart finns behovet av en sådan, kanske ännu mer nu än tidigare. Under det innevarande året finns också fler häjdpunkter som kan utnyttjas för att gjuta nytt liv i den internationella rörelsen. I juni planeras protester mot G8-mötet i Tyskland, och i november kommer FN:s klimattoppmöte att ackompanjeras av en förmodat stor mobilisering av gräsrotsrörelser världen över.

Om dessa samlingar kan mynna ut i internationella församlingar som kan börja samordna kamp och ta politiska beslut om kampens inriktning i olika länder, då kan verkliga steg tas för att stärka den internationella kontinuiteten som behövs för att konsolidera och utveckla en internationell rörelse.

Klart är att alla antikapitalistiskt sinnade, och överhuvudtaget alla progressiva aktivister i olika rörelser och organisationer, borde se deltagande i internationella mobiliseringar som en viktig uppgift. Inte minst den svenska vänstern och arbetarrörelsen skulle må bra av en internationell injektion, vilket kanske skulle kunna bidra till att åtminstone delar av den tillgodogör sig nya väl behövda vanor och metoder.

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Mårten Fjällström
    19 mars 21:24

    Tack för rapporteringen på plats.

    Bra kontrastering av Umz Ganzes strategi och svarta blockets. Att välja våld är uteslutande och ett val att möta staten där den är som starkast, vilket knappast är effektivt.

  2. Jonas Karlsson
    22 mars 14:02

    Instämmer, bra rapportering, som ger en enormt mycket djupare och mer nyanserad bild än i borgarmedia. Ibland är det nästan så enkelt att utvärdera evenemang med frågan, gör detta folk mer benägna att engagera sig mer och att gå på liknande evenemang framöver? Om jag, är det i de flesta fall en framgång. Lovande att var så internationell mobilisering och uppslutning.
    Det du skriver att "om dessa samlingar kan mynna ut i internationella församlingar som kan börja samordna kamp och ta politiska beslut om kampens inriktning i olika länder, då kan verkliga steg tas för att stärka den internationella kontinuiteten som behövs för att konsolidera och utveckla en internationell rörelse", kan du utveckla det? Det är nästan samma fråga som den om Rött forum, såklart. Men hur skulle en rörelse av rörelser kunna se ut i praktiken?