Deltagande media
TISDAG 17 OKTOBER 2017
Utrikes
2015-08-22

Vänstern på frammarsch i striden om ledningen för brittiska Labour

Det pågår för närvarande ett uppsving för vänstern i flera länder. Många har säkert noterat socialisten Bernie Sanders försök att utmana Hillary Clinton inför det kommande amerikanska presidentvalet. Det är intressant och vittnar om att den vänstervåg som bl.a. resulterade i Occupyrörelsen har gått in i en ny fas. Också i Storbritannien har det börjat röra på sig. Och det kommer nu till uttryck i striden om vem som ska leda Labourpartiet. Det är om detta, och framförallt om Jeremy Corbyns valkampankj, följande text handlar om.

Jeremy Corbyns kampanj för att vinna valet om vem som ska leda brittiska Labour har skapat en enorm entusiasm bland massvis av människor, som i Corbyn ser en trovärdig motståndare mot Toryregeringens nedskärningspolitik. Hans valmöten samlar tusentals människor: Nya, framförallt unga, som vill ansluta sig till partiet, gamla Labouranhängare som tidigare vänt sig mot partiets politiska vandring högerut men som nu valt att ta upp sitt engagemang, ärrade och nya gräsrotsaktivister engagerade i sociala rörelser, i fackföreningarna och från vänstern. I pressen rapporteras överlag om en bred, folklig och engagerad rörelse som sluter upp bakom Corbyn.

Antalet medlemmar i Labour har sedan Corbyns kampanj lanserades ökat kraftigt, med över 65 000 nya medlemmar sedan i maj. Ytterligare 35 000 har tecknat stödmedlemskap, och partiet har nu drygt 275 000 medlemmar. Corbyn har på kort tid dessutom samlat ett brett stöd från den samlade fackföreningsrörelsen. Så gott som samtliga fackföreningar sluter upp bakom honom, och i fackföreningar som tidigare valt att bryta med Labour p.g.a. den förda högerpolitiken (såsom transportarbetarförbundet RMT och brandmännens fackförening FBU) är frågan om återanslutning och stöd till Labour uppe på dagordningen igen.

Uppsvinget för Labour som ett potentiellt parti som samlar de sociala rörelserna kommer för många som en överraskning. Inte så konstigt: under många år har partiet varit det kanske värsta exemplet på den internationella socialdemokratiska rörelsens vandring högerut. Under Tony Blair och Gordon Brown var partiet allierat med George Bush i dennes krig mot terrorismen, och på hemmaplan genomfördes en nyliberalt färgad politik som bidragit till nedmontering av välfärden. Många inom vänstern hade nog mer eller mindre dödförklarat Labour som politiskt projekt med möjlighet att återvinnas som ett verktyg för arbetarklassens och de folkliga massornas möjlighet att påverka politiken. Det är i sig intressant, och visar att socialdemokratiska partier med kvarvarande kopplingar till fackföreningar och sociala rörelser, oavsett tidigare högerpolitik, kan bli en arena för politisk kamp. Tveklöst har den demokratiska möjligheten för enskilda medlemmar att delta i omröstning om vem som ska leda partiet (enligt principen ”en medlem – en röst”, som ironiskt nog infördes under Tony Blairs ledarskap år 2000) varit positiv för att möjliggöra detta.

Vad det i grunden handlar om är förstås detta: I Storbritannien finns liksom i många andra länder ett växande missnöje med nedskärningspolitiken och nedmonteringen av välfärdsstaten, samt med det politiska system som administrerat denna politik. Det handlar om en växande folklig vänsteropinion som vänder sig mot den politik som fortsätter att omfördela från fattiga till rika. I en del länder har de socialdemokratiska partierna, p.g.a. korruption och förruttnelse, inte förmått att ge uttryck för den här opinionen. Det har på många håll lett till ett uppsving för högerpopulism, och i några viktiga fall till att nya vänsterpartier lyckats etablera sig som nya krafter med stöd från massorna (Syriza i Grekland, Podemos i Spanien). I Storbritannien har försöken att bygga ett nytt vänsterparti ännu inte burit särskilt mycket frukt (Left Unity, som lanserades 2013, är fortfarande ett marginellt fenomen på den stora politiska scenen). Istället är det Jeremy Corbyns kampanj för att leda Labour som lyckats kanalisera vänsteropinionen.

Vad står Corbyn för? Han har uttalat sig för återförstatligandet av viktiga delar av infrastrukturen, såsom posten, järnvägen och de stora energibolagen. Han står för en kraftig expansion av hyresrätter (s.k. council flats). Han vill stoppa nedmonteringen av NHS (National Health Service) och stärka välfärden som något som alla, oavsett plånbok, ska ha jämlik tillgång till. Han vill också avskaffa systemet med studieavgifter och göra det gratis att studera, med målet att göra högre utbildning tillgänglig för unga ur arbetarklassen. Han har, vilket en del vänsterkritiker påpekat, hittills undvikit frågan om att ställa bankväsendet under regeringskontroll, men argumenterar bl.a. för en ny investeringsbank, med målet att kunna bedriva en aktiv investeringspolitik.

Utöver att många av dessa ställningstaganden ger uttryck för en politik som vinner i popularitet, då den signalerar ett brott med högerpolitiken och knyter an till den växande vänsteropinionen, är Corbyns person onekligen också av betydelse. Han har liksom Bernie Sanders i USA ett ”track record” som är klanderfritt: Han har röstat mot sitt eget parti och stått upp för vänsterpolitik otaliga gånger, han var motståndare till Tony Blair och den dåvarande Labourregeringens anslutning till kriget mot terrorismen osv. Hans sätt att bemöta vanligt folk är också omtalat: Han bjuder in till politisk diskussion, och har i sitt uppträdande visat sig angelägen om att alla som vill ska kunna vara delaktiga i det politiska samtalet. Hans image som genuint folklig och driven av sina ideal står överhuvudtaget i skarp kontrast gentemot de karriärpolitiker som alltmer kommit att dominera bilden av brittisk institutionspolitik på senare år.

Valstriden om vem som ska leda Labourpartiet avgörs den 12 september. Då ska rösterna räknas och då beslutar Labours medlemmar om vem som ska leda partiet. Hittills visar en opinionsmätning (förvisso genomförd av inte helt tillförlitliga YouGov) på att Corbyn kan komma att vinna valet redan i en första omgång. Det förutsätter att han vinner stöd från mer än 50% av väljarna (annars blir det en andra valomgång). Striden är inte avgjord ännu, och högern inom Labour och dess främsta kandidater har svarat med en aggressiv motkampanj. Det varnas för att valet av Corbyn kommer att rasera möjligheterna för Labour att vinna regeringsmakten, och hans kampanj har av vissa anklagats för att vara kidnappad av vänstern. Sannolikt kommer en seger för Corbyn att följas av en kamp inom partiet där högern kommer att göra allt de kan för att underminera honom och vänstern.

Mot denna bakgrund är det inte minst viktigt att Corbyn och hans kampanj så tydligt och återkommande på olika valmöten uppmanat alla som stödjer honom att göra kollektivt motstånd mot nedskärningspolitiken, och att formera sig som en rörelse. Nya gräsrotsstrukturer, med förmåga att dra in massvis av människor i beslut om hur kampen ska föras, kommer att behövas för att stärka motståndet mot högern, både inom och utom Labour. Ett mer aktiv involverande i den politiska kampen från bredare grupper av engagerade medlemmar kommer sannolikt också att behövas för att Corbyns kampanj i slutändan inte ska riskera att bli gisslan hos Labours högerfalang, som fortfarande har en avgörande makt över partiet och dess apparat.

Även vi i den svenska/internationella vänstern och socialdemokratin har all anledning att följa utvecklingen i den pågående valkampen inom Labourpartiet. En seger för Corbyn vore också en seger för alla krafter här hemma som vill se verklig vänsterpolitik från den sittande regeringen.

Dela artikeln

1 Kommentar



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    23 augusti 12:55

    Det kan nog inte överskattas hur viktigt detta är. Blir Corbyn vald innebär det att vänstervågen kraftigt försärks i Europa, och gissar att effekten på nordeuropeiska vänstern blir större än Syrizas och Podemos framgångar (som i Syrizas fall givetvis kraftigt grusats).
    Väldigt intressant att detta sker inom Labour, vilket som du skriver nog av många nog varit dödsförklarat som verktyg för arbetarklasse. Kravet på direktval till partiledare eller kongresser "online" som Podemos, dvs utökad demokrati, vore kanske något att försöka uppnå även i Sverige.