Deltagande media
FREDAG 23 JUNI 2017
Kultur
2015-08-25

Hade Lenin kunnat erövra Europa?

Året var 1952 och Josef Stalin hade ett dussin månader kvar vid rodret i Kreml. Med en anmärkningsvärd manöver kunde den oomtvistade ledaren för det realsocialistiska blocket i ett slag förändra villkoren för Europas utveckling. Till Walter Ulbrichts förtret var varken han eller den övriga ledningen för det socialistiska enhetspartiet i östra Tyskland informerade om initiativet från Moskva (den så kallade Stalins not). Men vad var det som oroade ledargarnityret, inte bara i öst utan även deras motparter under Konrad Adenauers kristdemokrater i västra Tyskland?

Stalins framstöt var enkel, men samtidigt farligt radikal i sitt sympatiska anslag. Tyskland skulle förenas som en neutral, alliansfri och liberal demokrati. Det var inte populärt i något läger – det tyska folket tillfrågades givetvis aldrig – då det utmanade maktbalansen där den västra ockupationszonen alltmer integrerades i den västkapitalistiska sfären och dess ekonomiska och militära samarbete. Hur seriöst förslaget var har debatterats hårt, men det historiska exemplet Österrike som fick gå sin egen neutrala väg mellan blocken 1955 visar att det knappast var en omöjlighet utan snarare handlade om politisk vilja. Även Stalins kortvarige efterträdare Lavrentij Berija drev en linje om ett neutralt förenat Tyskland, enligt utrikesminister Vjatjeslav Molotov.

Ett allianfritt stråk genom Europa kunde dämpat kalla krigskonflikten 

Med ett alliansfritt Tyskland vore Europa helt plötsligt inte längre delat av en järnridå, utan centrerat kring en rad av alliansfria och neutrala stater med Sverige och Finland i norr och Schweiz, Österrike och Jugoslavien i söder. Det skulle kunnat öppna upp för mindre konfrontation och polarisering, mer dialog och öppenhet i världen. Inte minst för att den allianfria rörelsen med länder som Indien och Indonesien kunnat får ett tydligare genomslag, med starkare europeiska exempel.  

Exemplet ovan är en av mina favoriter på kontrafaktisk historieskrivning: ”vad hade hänt om…?”. Vi är nog många som spekulerat friskt över en öl om det hade gått att påverka andra världskrigets förlopp i någon radikal riktning. Eller är det så att den materiella tyngden alltid tvingar igenom sin historiska vilja, att storleken på den amerikanska industrin beseglade så väl Sydstaternas som Axelmakternas öde?         

Ny svensk bok med kontrafaktiska scenarier 

Därför är det glädjande att Semic nu låtit några svenska historiker och militärer analysera ett antal militära slag och konflikter sedan 1600-talet i Viktiga slag i världshistorien – och vad som hade hänt om andra sidan vunnit (2015).

Redan det första scenariot, Karl X Gustavs misslyckade stormning av Köpenhamn 1659, är ett av de mer fantasieggande. Det fanns klara förhandlingskrav, men även mer långtgående planer som i praktiken hade inneburit att Danmark upplösts. Istället hade ett Nordiskt sjöblock inkluderande Norge, Island och Färöarna samt ensidig kontroll över tullsättningen i Öresund vuxit fram. Helt plötsligt framstår en nordisk kolonisering av delar av Nordamerika som mer realistisk än de tafatta försök som precis misslyckats i Delaware. En utveckling som för tankarna till datorstrategispelet Europa Universalis utan att det blir helt orealistiskt.    

EU redan 1815?

Så är däremot fallet i den mångårige redaktören för Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks tidning Pennan och Svärdet J P Nilssons genomgång av Sveaborgs fall 1808. Genom psykologisk krigföring i kombination med en svag svensk befälhavare kapitulerade Sveaborg inför en rysk styrka som aldrig kunnat storma och inta fästningen. Men hade man hållit ut och tröttat ut ryssen i ett utnötningskrig i den finska ödemarken hade det öppnat upp för ett revanschistiskt deltagande på Napoleons sida 1812, svenska styrmän hade hjälpt den fransk-spanska flottan till seger i den åländska skärgården och S:t Petersburg hade fallit. Med hjälp av kanonslupar enligt svensk modell hade sedan Napoleon även intagit London och Europeiska unionen formerats redan under Wienkongressen 1815. Allt för att några officerare förgiftade sin befälhavares svampstuvning på Sveaborg. Kanske mindre troligt.      

Analyserna av slaget vid Waterloo 1814 och vid Antietam 1862 är mer jordnära. Oavsett om Napoleon segrat hade än större österrikiska och ryska härar väntat. Likaså var den ekonomiska överlägsenheten hos Nordstaterna för stor under det amerikanska inbördeskriget, det hade krävts ingripande från utländska makter som Frankrike (i en repris på den amerikanska revolutionen) eller England för att skifta maktförhållandena när rationell industrikapitalism mötte agrar romantik på slagfältet.      

Men samtidigt finns slumpen och de små marginalerna där ibland. Som vid slaget vid Tannenberg, där den tyska chansningen (och ryska inkompetensen) på östfronten vid första världskrigets utbrott kunnat sluta i katastrof och öppen väg mot Berlin för de tsarryska styrkorna.

1940: värdet av att inte följa order

En av faktorerna bakom Frankrikes snabba fall 1940 var att Heinz Guderian inte följde order utan avancerade hela vägen till atlantkusten med sina pansarstyrkor och därmed inneslöt stora brittiska och franska förband i Belgien. Den tyska militärledningen som prioriterade produktionen av artillerigraneter framför stridsvagnar var däremot förbredda på ett mer utdraget krig. Som skulle försvårat ett ingripande på Balkan för att rädda Mussolinis amatörmässiga räd från Albanien in i Grekland. Även operation Barbarossa hade förmodligen förskjutits med ett år till sommaren 1942, om det inte var för böjelsen hos pansarbefälen att inte lyda order.    

Den tidigare yrkesmilitären Anders Ehrborns beskrivning av Tetoffensiven 1968 lider tyvärr av ett tråkigt (underförstått) amerikanskt perspektiv som andas kalla kriget, där han konsekvent betecknar FNL-gerillan som "vietcong". Lik den amerikanska ledningen själv gjorde - gick på sin egen propaganda om att det var ett krig mellan kommunister och antikommunister - missar han att det i huvudsak var ett nationalistiskt befrielsekrig. Han frågar sig om det kunde sett annorlunda ut om medierapporteringen varit "mer objektiv"? Han menar alltså att rapporteringen var vinklad ofördelaktigt för USA:s krigsinsats och eldade på antikrigsstämningen vid den amerikanska hemmafronten. Vad han fullständigt missar är att brutaliteten och massakrerna på civila var långt mer utbredda än vad som framkom under kriget, då arméledningen mörkade sina egna utredningar och tystade interna kritiker medan även liberal media inte (vågade?) plockade upp de värsta övergreppen. Allt redovisat i Nick Turses Döda allt som rör sig. Det verkliga Vietnamkriget (2014).   

Allt är Stalins fel

Slutligen en riktig godbit. Utanför Warszawas portar besegrades 1920 tanken på en internationell revolution, som sedan konsoliderades med Stalins politik om socialism i ett land. Avgörande i Röda Arméns misslyckande var faktisk Stalin som tillsammans med general Jegorov inte följde order utan bedrev sitt eget fälttåg mot Lwow i sydöstra Polen. Men stämmer det att Jozef Pilsudski räddade Europa från den ryska kommunismen? Adam Zamoyski hävdar det i Warszawa 1920. Lenins misslyckade erövring av Europa (2010): ”Polen och de baltiska staterna skulle ha blivit sovjetrepubliker, med all säkerhet följda av Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien, och högst troligen Tyskland”.  

Piotr Warwizenuk, historiker vid Försvarshögskolan, är avvisande. Han hävdar att Röda Armén knappast hade logistiska möjligheter att fortsätta in i Tyskland, där dessutom ett ännu inte decimerat Reichswehr hade väntat samtidigt som frivilligkårerna redan hade rensat gatorna från spartakister och andra revolutionärer. Däremot hade förmodligen ett fredsavtal med ett beskuret Polen enligt Curzonlinjen varit aktuellt, 20 mil längre västerut, medan Pilsudski aldrig kunnat svinga sig till makten som sammantaget skulle påverkat förutsättningarna för konflikten mellan Tyskland och Sovjetunionen på 1930-talet. Men nej, Lenin hade aldrig "erövrat Europa". 

Även om genomgångarna är givande att läsa, så varierar dock seriositeten i de kontrafaktiska delarna. De når ju knappast upp till nivån i Dennis Showalter och Harold Deutschs Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier (2010) som verkligen tar ämnet på allvar. Men ofrånkomligen är det alltid lite kittlande att fundera över: vad hade hänt om…?       

Dela artikeln

9 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jens-Hugo Nyberg
    25 augusti 14:36

    Jag skrev en längre utredning om rubrikens fråga. Givetvis fanns det inga militära möjligheter att erövra Tyskland, eller för den delen att hålla Polen med enbart militära medel, om de hade lyckats ta Warszawa. Allt hängde förstås på om de skulle få hjälp av arbetarna, i första hand de polska. Att ta Tyskland hade varit en ny operation, och skulle knappast ha påbörjats om inte revolutionen där tagit ny fart, uppmuntrad av röda arméns närhet.
    http://www.arbetarmakt.com/2015/06/lenin-varldsrevolutionen-och-den-nationella-sjalvbestammanderatten/

    • Jonas Karlsson
      25 augusti 20:40

      Tackar för tipset, ska läsa vid tillfälle. Intressant och ständigt aktuellt ämne.

    • Abe Bergegårdh
      26 augusti 16:03

      Ah, bra att du påminde om din text. Jon Bonnevier har tipsat om den tidigare, ska läsa :)

  2. Mårten Fjällström
    25 augusti 14:53

    Det här är ett kul ämne.

    En av mina favoriter är scenarion där Tyskland vinner första världskriget genom att deras plan att besegra Frankrike först och sedan gå på Ryssland faktiskt lyckas. Fred 1915 med ockuperat Frankrike (tänk Versailles-freden fast tvärt om) och landöverträdelser från Ryssland till Tyskland.

    Eller tänk om Princips självmordspiller hade funkat efter att han sköt skotten i Sarajevo. Österrikiska polisens första teori var tydligen en ensam galning.

    Både den sociala och politiska utvecklingen i Europa under 1900-talet är så beroende av första världskriget, så inga nazister (eller blir det en revanschistisk rörelse i Frankrike?) och en allmänt mer konservativ värld.

    • Abe Bergegårdh
      26 augusti 16:03

      Axess drömvärld? ;)

    • Jens-Hugo Nyberg
      03 september 14:06

      Brian Pierce diskuterar i How Haig saved Lenin hur det kunde ha gått om Tyskland hade slagit ut de västallierade i den inledningsvis framgångsrika offensiven 1918. Det är troligt att de hade vänt sig österut, och ett segerrikt Tyskland hade haft helt andra möjligheter att intervenera i Ryssland. Pierce tror alltså, som titeln antyder att det var de västallierade trupperna, främst de brittiska under Haig, som räddade sovjetmakten under Tysklands sista offensiv mot väst. Har räknar dock då inte med möjligheten av att en tysk revolution skulle ha satt stopp för en förnyad offensiv österut, även om man får medge att förutsättningarna skulle ha ändrats vid en tysk seger

  3. Jonas Karlsson
    25 augusti 20:39

    Bra artikel, och onekligen ett kittlande ämne!

  4. Mårten Fjällström
    26 augusti 23:05

    Jag började fundera över vad som kunde hänt om Sveaborg inte kapitulerat. Eller rättare sagt vad som hade hänt om det hade lett till att Finland inte avträtts till Ryssland.

    Jag kan inte se att det skulle påverkat Napoleonkrigen nämnvärt, så kartan efter 1815 är ungefär densamma utom att det är Sverige-Finland som är i union med Norge. Mot slutet av artonhundratalet kommer så norska och finska självständighetssträvanden. Då är frågan, skulle Sverige varit berett att låta Norge gå 1905 om det hade kunnat utlösa en kedjereaktion där Finland förklarade sig självständigt? Kanske, eller så skulle det blivit krig (förberedelser för krig gjordes 1905 inför förhandlingarna).

    Fast Norge är det lilla problemet, det stora är den finska minoriteten. Gränsen mellan Finland och Sverige skapas genom freden 1809, utan den ingen gräns. Det hade kunnat bli en lång och utdragen självständighetskamp, med försvenskningspolitik och bittra strider om gränsområden. Österbotten hade mycket väl kunnat bli kvar i Sverige. Irland känns som bästa liknelsen, och det är inte särskilt positivt.

    Så för relationen mellan de nordiska länderna, samt naturligtvis för de inblandade soldaterna, var det väldigt bra att Carl Olof Cronstedt pragmatiskt kapitulerade Sveaborg.

    • Abe Bergegårdh
      28 augusti 14:40

      Se, det blir ju spännande direkt. Annars har ju Norden en närmast unik erfarenhet av fredliga lösningar på den här typen av motsättningar.