Deltagande media
TISDAG 17 OKTOBER 2017
Inrikes
2015-11-06

Vänsterns ansvar när tonen mot flyktingar skärps

Det inledande folkliga stödet för att välkomna flyktingar – ”Refugees welcome” – gjorde inledningsvis ett kraftfullt avtryck i det offentliga samtalet som har påverkat makthavarnas inställning. Nu börjar dock ”den enda vägens politik” på ett alldeles uppenbart sätt att prägla den rödgröna regeringens förhållningssätt.

I dagens DN ger Ewa Stenberg uttryck för vad detta betyder i en kristalliserad form:

”(I) det korta perspektivet står regering och riksdag inför ett svårt vägval: Ska Sverige ta emot ytterligare ett Linköping per år, finns två vägar. Den första är att sänka kvaliteten för alla i skola, vård och omsorg och dela lika på resurserna. Den andra är att införa särlösningar för de asylsökande, som gör att de får sämre villkor än medborgarna. Båda vägarna skapar spänningar och problem.”

I förhållande till dessa dystra alternativ, som båda handlar om att ställa olika grupper mot varandra, är det tydligt vart det barkar: För bara ett par veckor sedan ingick regeringen en överenskommelse med de borgerliga partierna (minus SD) som inkluderade tillfälliga uppehållstillstånd och vad som i praktiken kommer att resultera i avtalsdumpning parallellt med utvecklingen av ett etniskt låglöneproletariat utan trygghet. Och denna vecka argumenterar migrationsminister Morgan Johansson för att ”gränsen är nådd”, och ger den signalpolitik som syftar till att avskräcka flyktingar från att söka sig till Sverige legitimitet.

Som av en händelse kom uttalandet samma dag som SD via Postnord genomförde ett massutskick i hela landet med sitt budskap om en hotande systemkollaps. SD, som hitintills varit den huvudsakliga politiska kraften som förespråkat den avskräckande signalpolitiken, kan nu hävda att detta bekräftar det riktiga i partiets politik, och därtill stoltsera med att regeringen tvingas anpassa sig till den verklighet som SD förstår bäst av alla.

Trycket på den rödgröna regeringen, då alltfler kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer meddelar att de går på knäna och att de är i desperat behov av tillförda resurser för att kunna hantera flyktingmottagandet, spelar givetvis en central roll för den här utvecklingen. Bidrar gör också den fortsatt pågående krisen för välfärden i många kommuner och landsting, som har sin rot i att man inte får de resurser som krävs av regeringen. Det är trots allt rätt många miljarder som tagits bort ur välfärden via tidigare genomförda jobbskatteavdrag.

Ramarna för vad som är möjligt – vilka resurser som finns att tillgå – hänger givetvis ihop med den politik regeringen förbundit sig till att föra. För bara några veckor sedan uttalade Stefan Löfven att några åtstramningar eller skattehöjningar inte kommer att behövas för att klara flyktingströmmen. Då finansminister Magdalena Andersson tidigare också markerat mot förslag från bl.a. LO om att utnyttja det gynnsamma ränteläget för att (praktiskt taget gratis) låna till offentliga investeringar återstår inte särskilt många alternativa metoder för att skjuta till de resurser som behövs. Miljöpartiets utspel idag om att ge någon form av bidrag till privatpersoner som väljer att öppna sina dörrar ska ses mot den bakgrunden. Det är inte nödvändigtvis fel i sig, men framstår som en otillräcklig halvmesyr för att på allvar kunna försvara den generösa och välkomnande inställning gentemot krigets offer som nu är under avveckling. Samtidigt innebär den ett uttryck för borgerlig filantropi där man vädjar till enskildas välgörenhet för att lösa samhällsproblem.

I det här läget kunde man önska att vänstern, både inom och utanför socialdemokratin, med än större kraft gav uttryck för kritiken av den rådande högerpolitiken – för det är vad ”krona för krona-finansieringen” betyder – och pekade på alternativet: omfördelningspolitik genom riktade skattehöjningar mot dom rika kombinerat med massiva lånefinansierade offentliga investeringar i välfärden (bostadsbyggande, renoveringar, grön omställning, infrastruktursatsningar samt ökat stöd till landstingen och kommunerna). Sådana tillförda resurser i mångmiljardklassen kombinerat med konkreta stödåtgärder skulle kunna bidra positivt för att säkra att flyktingmottagandet trots den rådande situationen skulle kunna fortsätta att hanteras i en generös anda. Dessutom skulle det kunna bidra till en förnyad debatt om vad det är för samhälle vi vill ha.

Det är uppenbart att ”flyktingkrisen” ställer frågan om vänsterns nuvarande roll som opposition på sin spets. Alternativet till att bli mer offensiv och djärv är ju att även vänstern ”accepterar realiteterna”. Ett tecken på denna utveckling är att röster för att acceptera en mer restriktiv hållning till invandring nu börjar att höjas även i våra led. Göran Greiders senaste utspel är ett allvarligt tecken på den nuvarande trenden. Att stå emot, och pusha för alternativet till högerpolitiken, har sällan känts så akut som nu.

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.