Deltagande media
TORSDAG 24 AUGUSTI 2017
Debatt
2017-05-22

Klasskamp är metoden för socialism

Klasskamp är metoden för socialism

 

av Dan Persson och Behzad Barkhodaee

Stora delar av vänstern har antagit en nationalistisk hållning. Debattörerna är många, allt från (v) till (r). Man förordar ett återtåg till nationalstaten som ju är ett liberalt kapitalistiskt projekt, i stället för EU som är ett nyliberalt kapitalistiskt projekt. Problemet är fokuseringen på fel sak. Ty, för det första, det degraderar (alternativt utesluter) klasskampens betydelse för arbetarrörelsen, för det andra sprider den illusioner om att en självbestämmande parlamentarisk, keynesiansk ekonomisk politik är möjlig att (åter)upprätta. Vi lever inte i en keynesiansk tid längre, eller det som Hobsbawm kallade guldålder, tiden mellan 1948-1973. Den tiden är förbi och tillhör endast en kort parentes inom den kapitalistiska historien. Under guldåldern fick vi uppleva den längsta och mest ihållande boomen i historien, en enorm högkonjunktur då "världens bruttonationalprodukt blev tre och en halv gång så stor." (Callinicos 2001) Orsaken till varför arbetarklassen får utstå förödmjukande nedskärningar och ökad utsugning på alla områden, är inte förlusten av bourgeoisiens nationalstat, utan förlusten av klasskamp. Bourgeoisien leder idag klasskampen.

Vänsterns recept; försvaret av nationen, av demokratin, är ett klassiskt liberalt sådant. När blev den liberala staten slutmålet för en socialist? Nationernas självbestämmanderätt är likaså en liberal ståndpunkt som torgfördes av den amerikanska presidenten och liberalen Woodrow Wilson (president 1913-21) och som antogs av tredje internationalen kongress i Baku 1920. Men för till exempel Lenin var aldrig frågan om nationernas självbestämmande annat än en lämplighetsfråga som måste avgöras från fall till fall. För honom var kampen för socialismen en överordnad uppgift. Dock har nationsfrågan blivit till en helig princip för stora delar av vänstern, en politik som inte i alla lägen är tillämplig i högt utvecklade kapitalistiska länder. Ty logiken hos den kapitalproducerande kapitalismen tvingar fram större och nya marknader (privatisering och övertagande av offentlig verksamhet), konkurrens föder monopoliseringen, profitkvotens fallande tendens föder kris och ökad utsugning av arbetskraften. Till exempel står bilindustrin numera med outnyttjad produktionskapacitet som de har investerat i. En undersökning har visat att i G7-länderna mellan 1970 och 1990 låg industrins profitkvot[1] totalt cirka 40 procent lägre än perioden mellan 1950 och 1970. (Callinicos 2002)

Utvecklingen framåt kommer att innehålla en ökad robotisering och digitalisering som under nuvarande system kommer att ställa folk på gatan. Vänster måste ha politik om allas rätt till garanterat försörjning.

Emellertid innebär inte detta att vägen är öppen för anslutning till militära pakter i Natos eller EU:s regi. Det betyder bara att man konstaterat att arbetarklassen inte har någon oberoende stat och att kampen mot imperialistiska pakter således inte kan baseras på oberoende utan på klasskamp mot kapitalet och dess verktyg. Att kräva att USA upphör med ockupationen av Irak eller Israel av Palestina är en lämplig politik. Att kräva självbestämmande är inget självändamål utan en metod för att gå vidare, för att avföra själva frågan från dagordningen till förmån för den socialistiska kampen. Det handlar om ett val av taktik, dvs. politik som passar utvecklingsfaserna och kampen. Men att resa frågan om oberoende i ett land som Sverige är meningslöst. Oberoende för vem? Om vi blir utsugna av inhemskt eller utländskt kapital är fullständigt likgiltigt. Frågan handlar om att utveckla en stark och självmedveten arbetarrörelse som förmår ta strid i konkreta frågor såsom liberalisering och privatisering av offentligt ägda verksamheter, till exempel socialförsäkringen. Vänstern har i EMU-debatten istället ägnat sig åt att skriva upp riksbankens betydelse för arbetarklassen och för bevarandet av demokratin.

En fråga som blivit till en överideologi inom EU är multikulturismen vilken fokuserar det hela på olikheterna och förstärker följaktligen dessa, istället för att fokusera på det som förenar. Samtidigt innehåller konceptet en konstruktion av det främmande (invandraren) som en problematisk kategori. Ironiskt nog är multikulturister, Sverigedemokrater och islamister eniga om att till exempel muslimer är så speciella i jämförelse med svenskar att de måste skiljas åt. (Carlbom 2003) Detta är en av de främsta anledningarna till de enklavliknande getton vi ser i dagens Sverige. En överklasskultur och en underklasskultur, inom samma kulturkrets, existerar naturligtvis inte hos dessa förespråkare. Enighet kring en nationell kultur är en konstruktion som hade till uppgift att fylla bourgeoisiens marknadssyften. Kultur är i sin tur synonymt med levnadsätt, levnadsvillkor samt gruppens uppfattning av världen. Denna definition kommer dock att dela sig om vi tränger under den välpolerade ytan. Levnadsvillkoren är inte desamma i samhället, överklassen lever inte under samma villkor som arbetarklassen. De lever således i skilda kulturer, en svensk lönearbetares levnadsvillkor, de sociala levnadsomständigheterna, liknar däremot en amerikansk eller iransk lönearbetares, mer än den gör med några som lever av det mervärde som lönearbetaren med sitt arbete skapar. Lönerna, arbetarskyddet, lagar, arbetsplatsens utseende kan skilja för lönearbetarna i de olika länderna, men inte omständigheterna, levnadsvillkoren, de är samma. En arbetare är tvingad för sin försörjning att underordna sig de villkor bourgeoisien erbjuder, i större eller mindre grad beroende på hur stark arbetarrörelsen, politiskt och ideologiskt, är som de själva lyckats skapa. Lenin har skrivit om detta hur nationell kultur delar sig i två, bourgeoisiens och arbetarklassen. Han konstaterar: "Bara prästerna och bourgeoisien kan prata generellt om nationell kultur. De arbetande människorna kan bara prata om en internationell kultur av världens arbetarklass." (Lenin CW b.19 s.381) För att sticka hål på det multikulturella konceptet krävs en marxistisk internationalistisk hållning och grundsyn.

I skydd av konvergensregler försöker fackföreningsledningen att internalisera normer, i arbetarrörelsen, för inflationsbekämpning och nyliberala idéer typ "sunda statsfinanser", att lönerna inte får överstiga tre procent. Receptet ska enligt LO-ledningen leda till att kapitalflykten stoppas samt att välfärdssystemet kan bevaras. Den outtalade tankekonstruktionen är att konkurrens med priset på arbete ska ge svenska arbetare försprång gentemot arbetare från andra stater i en dödlig kamp om arbetstillfällen och kapitalets gunst. Detta är ett nationalistiskt recept, istället för klassolidaritet. Normen borde istället vara det omvända, det vill säga att de arbetare som tjänar bäst ska utgöra norm för övriga och det är fackets plikt att uppfylla den för att just hindra konkurrensen arbetare emellan. Hur ska annars en nödvändig internationalistisk klassolidaritet kunna utvecklas? Den sociala turismen som regeringen är så orolig för innehåller en främlingsfientlig överdrift, men med tanke på regeringens medgivande till Lettlands regerings nationalistiska apartheidpolitik, dess behandling av den rysktalande befolkningen inte helt ologiskt. Vad gäller en mer berättigad oro över att östeuropeiska arbetare kommer att utnyttjas av kapitalet som lönenedpressande faktor löses inte detta med stängda gränser, utan med klasskamp och solidaritet.

Fokuseringen vid nationsfrågan innebär att motsättningen mellan arbete och kapital underordnas och den systemkritiska diskussionen i värsta fall uteblir. Är det till exempel "globaliseringens" fel att arbetarklassen fått se ojämlikheten öka, att det på arbetsmarknaden utvecklats det Pierre Bourdieu kallade flexploatering, att den offentliga sektorn i Sverige har fått vidkännas en minskning av personalen med över 300 000 personer mellan åren 1991-2000, skolan i kris, åldringsvården i kris, och så vidare? Eller är det kapitalismens fel? Kapital har alltid rört sig globalt, det nya som skett är att själva flödet aldrig gått så snabbt som nu. Det globaliserade kapitalet är inget nytt under kapitalismen, inte heller när kapitalismen tog steget in i nationalstaten, vilket tydligt visar att nationalstat och globaliserat kapital inte står i motsättning till varandra utan tvärtom betjänar varandra. Politiska förändringar har genomförts med påbud från EU, samma politik som WTO, IMF och OECD förespråkat en längre tid, nämligen avregleringar för kapitalet, flexibilitet på arbetsmarknaden, prisstabilitet till varje pris, privatisering av sjukvård, skolor, åldringsvård, post, tele, etc. Det är således inte bara en fråga om ja eller nej till EU, utan en fråga för hela världens arbetarklass. Fråga de drabbade i Argentina, på Balkan, Indonesien, Ryssland, osv.

I stället för att bilda fronter med borgerliga politiska reaktionärer måste socialister skapa ett tredje alternativ där klasskamp är metoden för socialism. Vänsten till vänster om (v) bör lämna sitt småborgerliga konkurrenstänkande och i stället prata sig samman och praktiskt samarbeta genom att i första hand öppna offentliga rum, mötesplatser för att utveckla politiska diskussioner, seminarier för att vässa argumenten, etc. Om arbetarklassen någon gång ska kunna få förtroende för en vänster värt namnet krävs det att ett praktiskt och politiskt enande kommer till stånd. Ty en ny vänster måste ingå i arbetarrörelsen och strida för klassen på alla plan.

20 maj 2017

 

 

[1] Profitkvot- mervärdets förhållande hela det i produktionen investerade kapitalet uttryckt i procent. Med denna kvot kan man avgöra hur vinstgivande ett företag är.

Dela artikeln

1 Kommentar



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jonas Karlsson
    28 maj 10:35

    Intressant text! Jag instämmer i tankarna om Sverige och EU. Många förespråkare av att sverige ska lämna eu verkar ha en extremt romantiserad bil om vad som kan uppnås, och gravt underskatta eller helt undvika att fundera på riskerna i form av mer rasistisk nationalism. Huvudkonflikten är arbete och kapital och det är den som behöver föras fram i ljuset utan maskering.
    Fanns även mycket annat tänkvärt och intressant i texten, var givande att läsa.