Deltagande media
TISDAG 17 OKTOBER 2017
Kolumn
2017-09-15

Är tillväxt och miljö förenliga?

I en kapitalistisk ekonomi så behöver BNP växa från år till år. Kan det gå att kombinera med ett krympande ekologiskt fotavtryck?

Ekonomisk tillväxt

Som jag förstår det, innebär en växande BNP att antingen behöver omsättningen av pengar öka, eller mängden pengar öka. Eller både och. Oftast är det mängden pengar som ökar.


Enligt Modern Monetary Theory så ökar mängden pengar framförallt genom att stater och banker (på licens från staten) skapar pengar. Stater skapar pengar genom att betala ut pengar och tar bort pengar genom att dra pengar i skatter, mellanskillnaden bokförs som statsskuld. Banker skapar pengar i form av lån som låntagaren sedan blir skyldig banken. Banken vänder sig sedan om och lånar pengar från centralbanken och så vidare. Men för att banken ska skapa ett lån till att börja med så krävs att det lånade beloppet plus räntan troligen kan återbetalas. För ett enskilt lån går det bra att ha en genial affärsidé som ger låntagaren tillgång till större del av pengarna i omlopp. Men kollektivt så behöver ekonomin växa för att lån ska kunna återbetalas. Ekonomier som krymper skapar stort lidande i befolkningen. Vi har gott om exempel på i södra Europa, främst Grekland under den påtvingade krympningen av deras ekonomi under trojkan.


Historiskt var en stor fördel för kapitalismen det storskaliga och centraliserade skapandet av kredit (Graebers "Skuld - de 5000 första åren" har ett intressant perspektiv på den historien). Det möjliggör att man kan skapa pengar för att anställa personer idag för en del av de varor de kommer skapa i framtiden. I ett samhälle där de flesta inte längre äger sina produktionsmedel är kredit och jobb en förutsättning för att få arbetskraften i arbete och för den enskilde för att få del av det samhällets produktion av mat och andra nödvändigheter.


Så länge vi har kapitalism behöver ekonomin växa. Men hur går det då med miljön?

Ekologiskt fotavtryck

Det ekologiska fotavtrycket per person i de rikare områdena i världen behöver krympa. Vi gör idag av med mer resurser än jorden har. Och det gäller inte bara växthuseffekten, utan haven utfiskas och förorenas, arter försvinner i skrämmande takt och så vidare (Världsnaturfonden går årliga rapporer för den som vill fördjupa sig). Dessutom växer jordens befolkning, vilket gör att det ekologiska fotavtrycket per person behöver krympa ännu mer.


Vad händer när man drastiskt blir tvingad att sänka det ekologiska fotavtrycket?

Ett exempel - Sverige under andra världskriget

I och med andra världskrigets utbrott i september 1939 blev olja en strategisk vara. Andra importvaror som kaffe och socker blev snabbt ransonerade. Jag har inte hittat några studier på det ekologiska fotavtrycket i Sverige under andra världskriget, men det är rimligt att anta när användingen av olja gick ner så gick också det ekologiska fotavtrycket per capita ner. Trots utvinning av skifferolja så ransonerades trafik och kampanjer uppmanade till cykling. Även andra varor som textilier och skor ransonerades, så rimligtvis konsumerades mindre och det bidrog också till att det ekologiska fotavtrycket minskade.


Sverige blev alltså under andra världskriget isolerat från omvärlden och tvingat att använda lokala resurser. Så hur gick det då med tillväxten?


Nationernas förbund samlade ekonomisk statistik från medlemsländerna. BNP var inte ett mått som samlades in från Sverige, däremot finns det serier över löner fram till 1940, arbetslöshet fram till 1944 och två serier över industriproduktion i olika sektorer och en sammanvägning av sektorerna. Om fler jobbar och lönerna går upp så går också BNP upp, om färre jobbar och lönerna går ner så går BNP ner. Om den ena faktorn går åt ena hållet och den andra åt det andra hållet blir det knepigt.


Så hur många jobbade? Arbetslösheten ökade från 9.2% 1939 till 11.8% 1940 och började sedan gå ner och är nere på 4.9% år 1944. Fler jobbade alltså. Löneserien slutar tyvärr 1940, men från 1939 till 1940 går lönerna upp 9%. Trenden är alltså uppåt när Nationernas förbund slutar mäta. Så fler jobbade och till högre löner, alltså högre BNP.


Nu vet vi ju att en del av arbetskraften var inkallad (och en mindre del var i interneringsläger), och man hade inte tillgång till samma naturresurser. Så hur mycket producerades då? 1940 minskade produktionen jämfört med 1939 med 20%, och minskningen fortsatte till sommaren 1941 då det började vända. Men under kriget kommer det inte upp till samma nivå som 1939 utan produktionen 1944 är fortfarande 12% lägre än 1939.


Fler är i arbete, men färre saker produceras. Vi kan alltså förvänta oss att hitta inflation. Och det gör vi också.


Priserna gick också upp. Sverige hade enligt SCB 1940 och 1941 en inflation på 13,5% per år. 1942 var den 6,8% och 1943 och 1944 var den i praktiken 0%. 

Politiska konsekvenser

Så vi hade ordentlig inflation under andra världskriget. Är det någon poäng att prata om tillväxt om tillväxten bara var i pengar?


Jag skulle säga att det är det. Tillväxt i pengar är det som i dagligt tal menas med tillväxt, och det är tillväxt i pengar som är nödvändig i kapitalismen.


Det finns också ett alternativ till att trycka pengar och anställa folk för att bygga om samhället när vi har brist på resurser. Det alternativet är arbetslöshet och åtstramningspolitik. Om till exempel fiskbestånden kollapsar globalt eller vi skär ner på fisket globalt för att bevara bestånden, så måste konsumtionen minska. Om vi till exempel skär ner konsumtionen av fisk från sexton kilo per person och år till åtta kilo per person och år så behöver antingen fisk öka i pris tills dess att konsumenterna väljer andra produkter, eller så måste en tillräckligt stor del av befolkningen förlora sina inkomster så att de inte längre har råd med fisk. Den första vägen innebär inflation, den andra massarbetslöshet.

Den impopulära inflation

Inflation är inte kul. Det är jobbigt att hålla reda på vad som är normala priser när de går upp, det är jobbigt att se sina sparpengar förlora i värde. Men massarbetslöshet är inte heller roligt och betydligt brutalare mot de fattigaste i samhället. Det är dessutom inte speciellt miljövänligt när familjer överger elnäten för att de inte har pengar och istället bränner vad de kan få tag i för att hålla sig varma.

Den populära syselsättningen

Fördelen med att släppa låginflationspolitiken är att man kan ge riksbanken ett uppdrag att hålla arbetslösheten nere och prioritera det över låginflationspolitiken. Full sysselsättning är inte bara bra för både den enskilde och samhället, det är också populärt när man väl får igång det. Det bidrar också till integration och jämställdhet, idel bra saker.


Så, miljövänner bör sluta med att prata om att tillväxt och miljö är oförenliga, och istället prata om att låginflationspolitiken kommer leda till massarbetslöshet när vi måste dra ner på förbrukning av naturresurser. Lyckligtvis kan vi överge låginflationspolitiken och istället satsa på arbete åt alla med att bygga om samhället för lägre resursförbrukning.

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Lars Drake
    20 september 10:10

    Huvudresonemanget är bra. Det som saknas i resonemanget om arbetslöshet, hur många som var inkallade, inflation m.m. är hur statsskulden förändrades. Den brukar gå upp i krigstid (i alla fall i krigförande länder).

  2. Mårten Fjällström
    22 september 12:02

    Det är en bra poäng. Jag tycker mig komma ihåg att Riksgälden brukade ha historik över statsskulden, men nu hittar jag bara från 1975 där.

    Men ja, statskulden gick med stor säkerhet också upp.