Deltagande media
MÅNDAG 18 DECEMBER 2017
Debatt
2017-11-25

Maktens hovreportrar

  • Foto: Pixabay

[Detta är en återpublicering av en artikel som publicerades i öppna forum för flera år sedan. Skälet är att jag försöker skapa intresse för diskussionen om public service och för den allvarliga kritik som jag anser bör riktias mot dem. Detta är ytterligare ett exempel på hur public service systematiskt sviker vissa av de mest grundläggande delarna i deras uppdrag.
För att väcka er nyfikenhet kan berätta att jag var nära att få denna publicerad på Aftonbladet kultur men Åsa Linderborg tyckte saken att jag var för sent ute, men som hon uttryckte det "du har nåt här..".]

 

Jag har flera gånger riktat kritik gentemot public service i försök att uppmärksamma hur nyhetsredaktionerna och de nyhetsfördjupande redaktionerna på SR/SVT snarare bekräftar och skyddar makten, istället för att granska den. Jag syftar här på ”makten” i bred bemärkelse.

Detta sker huvudsakligen genom anpassning av urvalet vilket gör det svårt att hitta tydliga exempel i det som faktiskt sänds. Men ibland kan det kontroversiella inte undvikas, och då handlar det istället om att anpassa rapporteringen. I dessa lägen kan det bjudas på pärlor, något som skedde i SR:s program "Studio Ett" den 19 juli.

 

I samband med utfrågningen av Rupert Murdoch i brittiska parlamentet, angående News of the World, hade Studio Ett ett inslag där Agneta Ramberg gav lite bakgrundsinformation om Murdoch och hans medieimperium. Hon berättade bland annat att brittiska premiärministrar normalt har en personlig relation till Murdoch, och att hans inflytande anses vara enormt. Vidare förklarade hon att det finns en uppfattning inom det politiska etablissemanget att det i princip inte går att vinna val i Storbritannien om man inte har Murdoch och hans medier på sin sida och att inget val heller vunnits utan Murdochs stöd de senaste fyrtio åren.

Det som ligger outtalat i dessa ord är tveklöst slutsatsen, att avgörande delar av demokratin är satt ur spel i Storbritannien. En superkapitalist kan med hjälp av sina medier påverka britternas politiska ställningstaganden så långt att det kan avgöra val. Medier, som enligt vår samhällsmodell förväntas granska makten och försvara demokratin, används istället av makten för att manipulera medborgarnas åsikter samt att pressa premiärministern till eftergifter genom att villkora sitt stöd.

 

Värt att notera i sammanhanget: sedan Cameron tillträdde som premiärminister har han haft möten med Murdoch-bolagens chefer 26 gånger enligt The Guardian.

Vilket material! Vilken potentiell kraft! Vilken möjlighet för Agneta Ramberg att göra skillnad för den allmänhet hon är satt att tjäna – och för den demokrati hon med säkerhet anser sig vilja försvara. Men hon låter bli. Istället tycks hon göra vad hon kan för att om möjligt hindra oss att nå viktiga insikter och att dra kritiska slutsatser. Här följer exempel på hennes retoriska krumbukter:

”Det betyder ju inte att det är Murdoch-pressen som har skapat vinnarna, det är snarare så att Murdoch-pressen väldigt slugt har avläst stämningarna och satsat på det parti som ändå skulle vinna”

Kort senare:

”...men politikerna har trott att Murdoch-imperiets stöd var avgörande för om man vinner eller förlorar val.”

En av Studio Ett’s programledare utbrister nästan hörbart storögt: ”det låter ju nästan vidskepligt...”.

 

Under mindre laddade omständigheter skulle förstås inte Ramberg ha agerat på det här sättet. Hon skulle inte avfärdat brett accepterade slutsatser från de som är drabbade och initierade till förmån för sina egna spontana spekulationer. Ser man det sakligt är hennes agerande, förutom respektlöst mot både lyssnare och nämnda kritiker, både irrationellt och djupt oprofessionellt.

 

Men för en public service-journalist var detta en extremt laddad situation – minerad mark. Hon var nämligen i färd med att blotta makteliten och eventuellt undergräva dess trovärdighet – att ge oss information som rimligen skulle kunna få oss att ifrågasätta validiteten i den brittiska demokratin, och även kunna leda våra tankar till vår egen svenska demokrati där ägarkoncentrationen inom media är ännu större. Det skulle kunna få människor att ta steg mot att omforma sin förståelse av verkligheten och eventuellt ifrågasätta den rådande ordningen. Och i förlängningen skulle människor kanske börja organisera sig och verka för förändring.

 

Även om detta kanske är en osannolik utveckling på kort sikt så finns här en princip som ska följas och som följs strikt; public service får inte göra verklig politisk skillnad – public service kan inte förmedla sådant som har potential att påverka den rådande maktordningen. En grundförutsättning för detta är att man accepterar fundamenten i den verklighetsbeskrivning som makt och etablissemang gör gällande. Allra heligast: Den rådande ordningen är legitim och vår demokrati är legitim. Punkt. Kan ej diskuteras.

 

Min kritik är inte riktad mot Ramberg personligen, utan hur medierna fungerar generellt. Problemet är förstås att det som public service räds mest, och undviker så långt det går, är samtidigt det som är viktigast i dess uppdrag; att löpande ge oss en oanpassad och ärlig beskrivning av verkligheten så att vi, i demokratisk ordning, kan ta ställning till den. Det vill säga, om det nu rådande är något vi bejakar och vill bekräfta, eller något vi ogillar och vill förändra.

 

Public service ska självklart sträva efter opartiskhet i det partipolitiska väster-höger-perspektivet. Men i det vertikala perspektivet, när det finns en intressekonflikt mellan maktelit och den breda allmänheten, när bilden av verkligheten tycks vara föremål för maktkamp, då är det i ”allmänhetens intresse” public service ska verka, inte i maktens dito.

 

Demokratin blir aldrig mer verklig än den verklighetsbeskrivning vi har att ta ställning till.

               

Magnus Stenson

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.