Deltagande media
LÖRDAG 15 DECEMBER 2018
Kolumn
2018-06-11

Vad skulle hända om medborgarna fick tid att tänka?

Den borgerliga demokratin i västvärlden genomgår en omfattande legitimitetskris. Men det beror knappast på att befolkningen är dummare  - som man lätt får intrycket av när man läser systembevarande media - eller mer ointresserad av politik. Tvärtom visar studier att när den liberala demokratin hade sina glansdagar under tillväxtåren efter andra världskriget så hyste medborgarna stort förtroende för politikerna men var samtidigt politiskt auktoritetsbundna. Idag är det tvärtom, medborgarna är misstänksamma mot den politisk gräddan men är samtidigt samhällsengagerade.

En tydlig utvecklingslinje är att valdeltagandet har sjunkit över tid. En annan är socialdemokratins kollaps i ett flertal länder: Frankrike, Grekland, Nederländerna. Även i Sverige och Tyskland ligger de på historiskt låga nivåer i mätningarna. Ett ytterligare sådant tecken är styrkan hos etablissemangskritiska partier som Nationella Fronten i Frankrike, Podemos i Spanien och Femstjärnerörelsen i Italien. Där alla på sitt vis riktar frän kritik mot den styrande eliten.

Inom statsvetenskapen utgår man ofta i sina analyser från två perspektiv när man studerar politiska system: effektivitet och legitimitet. Vilken handlingskraft har regimen för att lösa problem och vilket underliggande stöd har systemet hos befolkningen?

Historikern David van Reybrouck menar att den liberala demokratin genomgår en kris inom båda fälten, det politiska etablissemanget saknar förmåga att lösa problem och har tappat förtroende hos medborgarna: ”...för vad (politikerna) än gör är de bundna till statskulden, den europeiska lagstiftningen, amerikanska kreditvärderingsinstitut, multinationella företag och internationella fördrag. I början av 2000-talet har suveränitet, en gång i tiden fundamentet för nationalstaten, blivit ett mycket relativt begrepp. Det innebär att vår tids stora utmaningar – klimatförändringar, bankkriser, eurokrisen, ekonomiska kriser, internationella skattebedrägerier, migration, överbefolkning – inte längre kan hanteras på ett adekvat sätt av nationella regeringar.
Maktlöshet är vår tids nyckelord. ”

Sedan flera decennier har det pågått en avdemokratisering där makten flyttats över till tjänstemän hos konkurrensverket, så kallade experter i Riksbanken, privatiseringar, OPS-lösningar, marknadsmodeller som New Public Management och allting binds upp av skuldankare och krav på balans i budgeten samtidigt som övernationella organ ser till att alla håller sig på mattan.

Där även förment socialistiska partier underordnar sig en tvångströja som förhindrar nödvändiga investeringar. En kapitulation inför ett nyliberalt regemente där man ursäktar sin administration systemet man säger sig vilja avskaffa genom att betrakta dessa regimer och regler som naturlagar: ”det går inte”, ”vi får inte”. Som om stormningen av Bastiljen 1789 följde den lokala ordningsstadgan. En sällan skådad uppvisan i masochism, att i legalismens namn underlätta späkningen av sig själv och dem man påstår sig företräda.

Några diagnoser av den liberala demokratins kris

Högerpopulisterna hävdar att det är politikernas fel, de behöver helt enkelt bytas ut. Dagens politiker tillhör ett elitskikt som tappat kontakt med mannen på gatan och skor sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Van Reybrouck men att kritiken inte nödvändigtvis är fel, partipolitiken har i mycket blivit en karriärväg där man nätverkar, klättrar och egentligen aldrig har haft ett riktigt jobb. Partipolitiken blir ett värv som något annat, en försörjning. Sammansättningen av parlamenten visar att vi numera har vad han kallar en fil kand-demokrati.

Idag har till exempel Vänsterpartiet fler lärare (13) än LO-arbetare (7) på valbar plats till riksdagen. Det såg ungefär likadant ut inför valet 2014. SD begrep det här, inför samma års EU-val hade de placerat en undersköterska och en lastbilschaufför som toppnamn medan det var först på plats nummer sju Vänsterpartiet lyckades skaka fram en LO-arbetare.

På så vis har de valda organen ett faktiskt legitimitetsproblem. Politiska partier samlar inte längre samhällets röster, utan knappa en procent är medlem av något parti i dagens Sverige. Deras klassiska, patriarkala representationsmodell fungerar inte i en tid när medborgarna som aldrig förr för sin egen talan.

Den motsatta hållningen intar den teknokratiska kritiken: det är demokratins fel. Det är en klassisk kritik mot pöbelväldet, som fick en comeback med valet av Donald Trump. Då är det bättre att lägga över makten till experter och på så vis uppnå en högre grad av effektivitet, Kina är väl det mest framstående exemplet. Där kan man ta impopulära men långsiktiga beslut som gynnar alla i längden. Det är där verkliga klimatinvesteringar kan göras en masse. Samtidigt är det just en teknokratisering vi sett de senaste decennierna som bidragit till den liberala demokratins kris, där jurister, ekonomer och icke-valda politiker tar de verkliga besluten, som till exempel ECB:s roll i eurokrisen.

Den tredje gruppen av kritiker menar att det är själva den representativa demokratins utformning som utgör problemet. Lenin menade att ”i parlamentet pratar man i det speciella syftet att bedra” och det är en syn antiparlamentarismen delar. Lösningarna från kritikerna handlar om att ersätta, omskapa de demokratiska processerna så att medborgana på olika vis kan integreras. Men det stannar gärna där, Occupyrörelsen pratade sig till döds, de blev för att använda Slavoj Zizeks ord ”förälskade i sig själva” medan utvecklingen i det realsocialistiska blocket förskräcker.

Van Reybrouck sammanfattar att ”populism är farligt för minoriteten, teknokrati är farligt för majoriteten och antiparlamentarism är farligt för friheten” och väljer att istället gå tillbaka till ursprunget: den antika demokratin i Aten. Han understryker att det råder en stor missuppfattning kring vad demokrati är och kommer ifrån.

Som rätt fyrkantig statsvetare kan jag inte annat än att hålla med Van Reybrouck. Demokrati kommer ifrån Demos (folk) och Kretai (härska), alltså att folkets vilja härskar. Något är inte demokratiskt för att det är konstitutionellt korrekt eller för att beslutsgången följt den lagstadgade vägen för att fatta beslut i en liberal demokrati. Utan det är när folkets vilja härskar, som kan vara något helt annat. Återigen hamnar vi i relationen mellan effektivitet och legitimitet, den tunna demokratin i vår form av en indirekt, representativ liberal sådan offrar en del av legitimiteten för att nå en viss grad av effektivitet. Men det gör inte att besluten i sig nödvändigtvis är demokratiska.

Författaren poängterar att demokrati i första hand inte handlar om val och att det märkligt nog utvecklats en valfundamentalism. Att valen som sådana blivit heliga. Det tydliggörs till exempel genom den demokratiexport västvärlden sysselsätter sig med, att demokratiska framgångar mäts av genomförda val. Att många val i praktiken är genomkorrupta som i Afghanistan, köpta som i USA, domineras av klanvälden och klientregimer eller sopar undan äldre lokala former för att ta och förankra beslut spelar mindre roll.

Van Reybrouck ifrågasäter grundprincipen som rent av primitiv: ”Om man idag utarbetade en procedur för att vilja lära känna folkviljan, skulle det då verkligen vara den bästa lösningen att man med fyra, fem års mellanrum lät folk köa till en vallokal, där de i röstbåsets mörker fick skriva ett kryss i en ruta?” Det är en process som var avpassad för hur kommunikationerna och utbildningsnivån såg ut när Thomas Jefferson härjade i Vita Huset, i en demokrati vars ideal endast skulle fungera om alla var självägande småbönder enligt honom själv.

Aristoreles ansåg att ”röstning genom lottdragning är utmärkande för demokratins natur, röstning genom val för aristokratins”. Den amerikanska republiken var just en aristokratisk, inte demokratisk, republik. De framträdande revolutionärerna var djupt misstänksamma mot populasen och sökte ett herravälde av upplysta: ”the most wise and good” som Förenta Staternas andre president John Adams skrev. Medan hans efterträdare Jefferson talade om ”en naturlig aristokrati baserad på dygd och talang”. Det var alltså ett medvetet drag med indirekta val till senaten (direktval infördes 1913), för att minska riskerna av skadligt folkligt inflytande

Men hur fungerade demokratin i det gamla Grekland?

Demokratins vagga Aten använde sig i viss mån av val, men huvudsakligen av lottning för att verkligen representera folkviljan. Lottning och rotation för att neutralisera personligt maktmonopol och säkra jämlikhet genom att så många som möjligt skulle ha inflytande. Det kombinerades med val av de främsta finansiella och militära posterna för att säkra en viss kompetensnivå.

De femhundrades råd (”regeringen”) förberedde ärendena för Folkförsamlingen som antog dem, lagen prövades sedan av Folkdomstolen medan magistraterna verkställde dem. Bortsett från en mindre andel magistrater lottades alla instanser på ett år utan möjlighet till en direkt påföljande mandatperiod. Folkdomstolen lottades däremot varje morgon.

Alla som var intresserade kunde anmäla sig, det innebar att över hälften av medborgarna någon gång var medlem av De femhundrades råd. Yrkespolitiker av dagens snitt skulle betraktats som bisarra i det demokratiska Aten.

Aristoteles skrev att ”en grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten. (…) Ett element i friheten är att turas om att styra och styras.” Han fortsatte: ”Jag menar att det till exempel anses demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt att de väljs.” Som får perspektiven att snurra utifrån dagens horisont.

Även om alla medborgare samlades till stormöten en gång i månaden, så var det inte en direkt demokrati som man ofta felaktigt får lära sig i skolan, utan framförallt var det en aleatorisk (tärning) representativ demokrati. Alltså en demokrati baserad på lottning, som även infördes i en mängd andra stadsstater.

Aten var inget unikt

Under senmedeltid och renässans utvecklades likartade lottningssystem för att tillsätta ämbets- och styresmän i en rad av stadsstater, främst i Italien, men även i större områden som Aragonien. I Venedig var styrelseformen så framgångsrik att den överlevde i över ett halvt millenium och fick dödsstöten först med Napoleons invasion 1797. San Marino utsåg två guvernörer genom lottning ända fram till mitten av 1950-talet.

Systemen skiftade till sin karaktär men var aldrig raka lottningar utan olika kombinationer av nomineringar, val och/eller gallring kombinerat med ibland upprepade lottningar, för att säkerställa en icke-korrupt, kompetent och bred representation över tid.

Syftet var alltså inte bara att söka politisk jämlikhet och så bred representation som möjligt, det handlade även om att skapa stabilitet, undvika maktmonopol och i synnerhet slippa uppslitande konflikter och strider om poster mellan fraktioner.

En sådan aspekt av problemen med val som metod kritiserade fransmannen Alexis de Touqville efter sin klassiska studieresa till 1800-talet Förenta Stater: ”Långt före den utsatta dagen är valet nära nog det enda som sysselsätter hjärnorna. Glöden hos de olika falangerna, alla konstlade lidelser som fantasin kan skapa i ett lyckligt och fridfullt land svallar i öppen dager. Presidenten å sin sida är helt uppslukad av uppgiften att försvara sig. Han verkar inte längre i statens intresse utan för sitt eget återval.” Jämför dagens ständiga undersökningar, en evigt pågående valkampanj där politiska utspel styrs av opinionsläge och stundande val.

Men varför inte fråga väljarna när de haft tid att tänka istället?

Lotten används redan regelbundet, som en självklar del av det politiska landskapet: genom opinionsundersökningar. Den amerikanske statsvetarprofessorn James Fishkin har under lång tid studerat och utvecklat praktiska metoder för deltagande demokrati. Hans utgångspunkt är att idag styrs politiken av undersökningar där slumpvisa delar av allmänheten får uttrycka sig när den inte fått möjlighet att tänka. Vad skulle hända om allmänheten faktiskt fick möjlighet att tänka?

Resultaten är entydiga från de praktiska experiment som genomförst världen över. Skillnaden efter och före var betydande i alla de medborgarsamlingar som undersökts: vanliga människor kunde bli kompetenta medborgare om de fick rätt instrument.

Rådgivande medborgarpaneler används lite varstans när politiker vill ha input och råd. Men i några större sammanhang med reell makt har det använda på senare år: Kanada, Nederländerna, Irland och Island.

I Kanada föll det på de uppföljande folkomröstningarna, i Nederländerna lades det ner av skeptiska politiker medan det fick ett verkligt avtryck på Irland då folkomröstningen om samkönat äktenskap möjliggjordes just genom en lottad församling. På Island togs den nya grundlagen fram med liknande metoder i en kombination av val, politiker, offenlig revision, omröstning. Medborgaren är inte en bigott riskfaktor när den väl samlas med andra.

Skepsis från både politiker och massmedia var betydande i de flesta fallen, därför inkluderades politiker i de isländska och irländska fallen på olika vis för att underminera kritik utifrån. Det finns enligt en belgisk undersökningen en betydande skepsis his politiker gentemot den vanlige medborgarens förmåga. Alltså en rädsla för demokrati. Men ovanstående visar motsatsen. I det katolskt konservativa Irland ansåg vid processens slut hela 79 procent av den lottade församlingen att samkönade äktenskap borde tillåtas (jämfört med 62 procent i själva folkomröstningen). Det spelar roll om medborgarna får möjlighet att tänka.

Den lottad församlingen är både mer legitim genom en jämlikare fördelning och representation av politiska möjligheter och effektivare då ”nya, lottade folkrepresentanter inte skulle förlora sig i partipolitiska strider, valtaktiska utspel, sammandrabbningar i medierna och parlamentarisk kohandel.” Omvälvande frågor som klimatfrågan skulle förmodligen varit löst för länge sedan om det enbart var upp till medborgarna.

Förslagen som lagt fram av politiker och forskare går ut på att antingen ersätta ett av de folkvalda organen i binära system med en lottad, som till exempel att lotta fram underhusets 435 ledamöter i kongressen medan senaten kvarstår som vald församling i USA. Eller lägga till en ny kompletterande församling, som det fiktiva House of Lots med 200 ledamöter från EUs länder.

Några principer återkommer i de seriösa förslag som framlagt: 1) Det rör stora enheter till skillnad från historiens små stadsstater: Frankrike, Storbritannien, USA, EU. 2) En relativ kort mandatperiod (1-3 år) och en hög ersättning för att motivera deltagande 3) Ojämnt fördelad kompetens förebyggs likt idag med stöd av experter och assistenter 4) Kompletterar redan existerande organ.

Ett alternativ

Den atenska demokratin 1) reprenterade de atenska medborgarna relativt väl, 2) den var mycket beständig mot korruption och överdriven maktkoncentration och 3) möjligheten att få delta i besluten var utspridd

Hur kan en sådan modell se ut i dagens moderna värld? Man måste hantera de problem som uppstår i en grupp som ska ta beslut: det är lättare att arbeta i små grupper, men krävs en större grupp för att få en bred representation av folket, snabb rotation för att främja delaktighet, men inte förlora den erfarenhet som byggs över tid, alla ska få vara med utan att vältaliga och högutbildade dominerar, få till stånd överläggningar samtidigt som grupptänkande för ett snabbt konsensus inte styr beslut samt minimera att enskilda individer får ett allt för stort inflytande.

Lösningen enligt forskaren Terrill Bouricius är att likt den atenska förebilden ha flera organ med olika uppgifter och struktur, på så vis optimeras fördelar och nackdelar negeras. Man slipper en jakt på den perfekta modellen, den ideala storleken, den mest balanserade processen. I Journal of Public Delibaration utvecklar han en modell. Det som först kan te sig tekniskt och omständigt är egentligen inte mer avancerat än dagens system, det räcker med att slå upp en samhällsbok och studera beslutsprocessen i riksdagen.

Istället för att en lottad instans får all makt, delar man upp det i faser.

Dagordningen sätts i Agendarådet, där ämnena för lagstiftning beslutas. Rådet lottas fram genom självurval (frivilligt anmälda) som sitter tre år, där en tredjedel förnyas varje år för kontinuitet. Samtidigt har medborgarna petitionsrätt om de samlar tillräckligt antal namnunderskrifter för att lyfta en fråga, som i Schweiz.

I den andra fasen träder intressepanelser in bestående av 12 personer, dessa anmäler sig själva. De behandlar och formulerar förslag och kommer med synpunkter. Antalet paneler kan variera beroende på intresse. I den här fasen kan även lobbyister, intresseorganisationer och intresserade påverka utformning genom sitt deltagande.

Lagförslagen ovan överlämnas till en Granskningspanel, baserad på politiskt område likt dagens kommunala nämnder och riksdagens utskott. Dessa tar hjälp av utfrågningar och experter för att formulera lagförslag utifrån vad de får in. Likt Agendarådet sitter de tre år, och en tredjedel omlottas varje år.

Själva lagförslagen läggs fram hos The Policy Jury: ett organ som lottas fram hos hela befolkningen och träffas en eller några dagar för att enbart behandla just den lagen. Den framlottade måste likt jurys i rättegångar infinna sig (mot bra ersättning). Det förs inga diskussioner utan förslagen läggs fram av tjänstemän som redovisar förslagen och de diskussioner som föregått dem. Sedan sker hemlig omröstning.

Till detta kommer två kontrollorgan, också med framlottade medborgare för att dels övervaka och utveckla hur själva spelreglerna/processen fungerar samt ett organ som övervakar att tjänstemännen sköter sig och tar emot klagomål. Det första av dessa består rimligtvis av personer som tidigare haft funktioner i de fyra första organen.

Den här processen innebär att ”den som anser sig förmögen att tjäna samhället, får möjlighet att utöva inflytande, men det är gemenskapen som fäller det slutgiltiga avgörandet”.

Avslutningsvis bemöter han de vanliga invändningarna mot framlottade beslutsorgan:

- Samma argument som förr användes för att inte släppa in kvinnor, bönder, arbetare, lägre stående raser, fattiga och personer under en viss ålder i rösträttssystemet används mot lotten: de framlottade medborgarna har inte förmågan, kunskapen, karaktären, kompetensen, driften och/eller drivs av snäva egenintressen.
- Vanligt folk sitter inne på mindre teknisk kompetens, men med en bredare representation erhåller man en rikare erfarenhet av hur det är att vara människa i samhället som det ska beslutas om. Istället för att alla har en fil kand. I Förenta Staternas senat är till exempel 55 av 100 senatorer jurister.

- Även dagens folkvalda använder sig av assistenter, experter och stöd. Det kommer även de framlottade få.

- Lottade ledamöter behöver inte ägna sig åt att göra utspel i media, driva valkampanjer, ägna sig åt interna stridigheter, röstfiske och kampanjarbete inom sina egna partier utan kan helhjärtat fokusera på det legislativa arbetet.

- Erfarenhet visar att medborgarjurys i domstolar tar sitt värv på allvar. De försök som gjorts med medborgarråd uppvisar samma sak: de flesta tar det på stort allvar och engagerar sig. Och idag sitter det redan ett antal backbenchers i varenda parlament som inte göra många knop, val är ingen försäkran mot bristande engagemang.
- Redan idag låter vi lobbyister och intresseorganisationer ligga på våra folkvalda. Varför inte låta medborgarna få ett medinflytande?

- Med ett binärt system, kan ett valt och ett lottat organ balansera varandra.

Utbildningsnivån är högre än någonsin, när den moderna borgerliga demokratin lanserades i sin aristokratiska form var de flesta analfabeter. Att idag hålla kvar vid samma form kan tyckas förunderligt, då resten av samhället utvecklats och de tekniska möjligheterna till medborgerligt medinflytande är större än någonsin.

Lotten är subversiv då den genar förbi de ekonomiska särintressena, förbigår de politiska nätverken och hierarkierna och slipper förhålla sig till de massmediala konjunkturerna. Ja, vad skulle hända om vanligt folk faktiskt fick tid och möjlighet att tänka? 

 

Dela artikeln

1 Kommentar



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Jasper Cato
    13 juni 21:22

    Klart intressant att utveckla demokrati.
    Låt oss anta att sannolikhetsteorin och dess normalkurva är fakta som kan anbringas på det mesta vi kan iaktta runt oss, från intelligens till politik och samhällets resursfördelning. Då borde den största delen av befolkningen kunna avgöra i vilken riktning vi bör gå, i det mesta som angår oss. Demokrati kallas det. Men, det kommer alltid ett men, vi har ett elitstyre, mer om detta senare, som inte tror på relativitetsteorin och normalkurvan. Detta kan numera lätt avhjälpas digitalt. Vi (staten) ser till att utveckla demokratin, vi kan börja i stil med Schweiz för att känna oss för. Ju fler folkomröstningar som genomförs, ju fler kommer att intressera sig för att påverka. De som inte intresserar sig för vissa frågor, intresserar sig för andra o.s.v, allt enligt normalkurvan. "Eliten" får sitta kvar enligt gängse röstmetoder, deras roll blir att skaka fram argumentation och leda debatter. Media får en given roll, och då menar jag inte underhållsbedövande, de får avslöja alla falska argument och lobbyister. Betänk att demokratin inte har utvecklats sedan den kvinnliga rösträtten infördes, om man inte räknar personval som en utveckling.
    Vi kan ta det ett steg till. Alla som röstar blankt, ger sin röst till ett slumpmässigt urval av befolkningen (lottning), ett medborgare mandat, återigen ett utslag av normalkurvan, som en morot åt "eliten" att sköta sina partier till valen och i de debatter som föregår alla större beslut. Intresset för politik skulle öka dramatiskt och debatten skulle vinna ideologisk kraft och framförhållning. Kan vi genomföra alla våra bankärenden via nätet, kan vi där också genomföra folkomröstningar lika säkert. De som inte har något intresse för politik, kompenseras av den ökande politiska medvetenheten hos de som är intresserade, både i stort och smått. Kan du i ärlighetens namn säga att det finns någon i regeringen som verkligen representerar dig? Det kan inte jag. Det är VI som är staten.