Deltagande media
SÖNDAG 05 APRIL 2020
Debatt
2020-03-21

Inbyggd ensidighet i FOI:s rapporter

Öppet brev till Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Hej

Nyligen skrev jag ett brev till Riksrevisionen och skickade en kopia till FOI. För att få svar även från FOI skickas detta till FOI som huvudmottagare. Några av frågeställningarna har preciserats och några andra har lagts till. Grundfrågan är om Sverige gynnas av analyser på säkerhetsområdet som är ensidiga / bygger på antaganden som kan/bör ifrågasättas.

Jag vill ha svar på tio frågor avseende analyser om främst USA och Ryssland som finns i nedan nämnda FOI:s skrifter (frågorna har markerats med fetstil).

I en FOI-skrift ”USA:s framtida säkerhetspolitik – på 30 års sikt” av Niklas Rossbach (FOI Memo 6784) beskrivs USA i allmänt positiva ordalag som en garant för nuvarande världsordning.

Problematiken om ’regelbaserad världsordning” diskuteras i Memo 6784. Det måste syfta på något helt annat än FN-stadgan, som jag ser som det viktigaste regelsystemet i på global nivå. FN-stadgan, som 191 länder ställt sig bakom, kan ses som en global konstitution eller grundlag som reglerar hur länder är skyldiga att bete sig mot varandra. Den är i alla fall överordnad i relation till en rad andra internationella dokument som har styrande effekt när det gäller regelbaserad världsordning. Det jag ser som en portalparagraf innehåller ett tydligt uttalat våldsförbud i umgänget länder emellan. Undantag gäller bara självförsvar och efter beslut i Säkerhetsrådet. Har FOI eller dess experter som analyserar dessa frågor någon annan syn? Vad avses med ’regelbaserad världsordning’ om det inte handlar om FN-stadgan?

Regelbaserad världsordning hotas enligt Memo 6784 av Kina och Ryssland. Rysslands agerande på Krim och Kinas i Sydkinesiska sjön som nämns kan med rätta kritiseras, men det är inte jämförbart med USA:s agerande mot ett flertal länder. USA:s vägran att underordna sig FN-stadgans våldsförbud framgår tydligt av de många angrepp på andra länder de senaste decennierna som skett utan uttryckligt stöd i Säkerhetsrådet eller i situationer där USA har grund att hävda sin självförsvarsrätt.

Vägran att erkänna den av FN inrättade Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) och därmed dess rätt att lagföra medborgare i USA tyder också på att USA har svårt att ställa upp på en regelbaserad världsordning. Mördande av för USA misshagliga personer i andra länder, ofta med hjälp av drönare, är heller inget som indikerar att USA står för en regelbaserad världsordning.

USA betraktas allmänt som en företrädare för fri handel, men stämmer det när USA är världsledande i att tillämpa sanktioner mot andra länder? Sanktioner är ett redskap som kan/bör införas av FN, inte av ett land eller en grupp länder. I det senare fallet är det ett övergrepp mot det land som utsätts. I senaste omröstningen i Generalförsamlingen om att fördöma USA:s mångåriga sanktioner mot Kuba röstade endast USA och Israel mot. USA har makt att tvinga andra länders företag att följa denna och andra sanktioner. USA:s lagar ställs därmed över de globala. Det är ytterligare ett tecken på att USA inte borde ses som en företrädare för regelbaserad världsordning.

Ensidigheten visar sig även i hur ordet ’angrepp’ används i nämnda FOI-skrift. Det syftar inte på något av USA:s alla angrepp på andra länder utan på Pearl Harbour och 9/11. Det som lyfts fram bland olika händelser efter andra världskriget som kan betecknas som angrepp är således ett terrordåd med knappt 3000 döda, inte olagliga krig med sammanlagt flera miljoner döda.

När den ’internationella ordningen’ diskuteras i Memo 6784 nämns inte FN-stadgan eller folkrätt. Borde inte det vara centralt i en svensk myndighets analys av USA:s internationella uppträdande?

Jag ställde en fråga på ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar angående talet om regelbaserad världsordning och påpekade att det som då är viktigt är FN-stadgan med dess våldsförbud mellan länder. Jag sa att det är USA som de senaste 20 åren attackerat flest andra länder och gav några exempel. Det kom inget svar från talaren som tagit upp detta, Niklas Rossbach.

Svenska myndigheters omvärldsanalyser som genomförs med färgade glasögon eller kraftig bias kan väl inte leda till bra underlag för politiska beslut inom utrikes- och försvarspolitik? Eller anser FOI att analysen i Memo 6784 är genomförd på sakligt neutral grund och utan förutfattad mening?Utan en allsidig belysning riskerar vi att dra fel slutsatser och därmed få dåligt resultat i framtida konflikter eller kriser.

I kontrast till detta kan FOI:s analyser av Ryssland ställas. Så här beskrivs en studie från 2019, under rubriken ”Ryssland övar för krig”:

”Han (Johan Norberg, FOI, min anm.) har på uppdrag av Försvarsdepartementet tagit fram rapporten ”Training for War – Russia’s Strategic-level Military Exercises 2009–2017” som handlar om ryska strategiska militära övningar. Dessa genomförs en gång per år och avser förmåga att kunna föra krig över stora delar av en kontinent. Även civila myndigheter och andra delar av samhället involveras för att se hur de kan hjälpa de väpnade styrkorna.

– Ryssland förbereder sig för att utkämpa regionala krig som kan bli utdragna, till exempel mot Kina eller Nato.”

Jag ifrågasätter inte dessa påståenden. Frågan är om de övar utifrån ett underläge där de planerar för försvar eller om de gör det från ett överläge där de planerar för anfall. Alla analytiker är väl idag eniga om att Ryssland befinner sig i ett allmänt underläge gentemot Nato men kan ha ett initialt övertag i t.ex. östra Europa.

Den invändning jag har är varför motsvarande analys inte gjorts om de övningar som USA och övriga Natoländer genomfört under den aktuella perioden. Om det gjorts skulle det kanske påvisas att Ryssland snarare reagerar på omvärlden än driver utvecklingen inom militär övningsverksamhet.

När jag söker på FOI:s hemsida på ”USA övar för krig” blir det inget resultat. När jag söker på ”USA övar” finner jag en länk från 2018, men det är inte ett uttalande om att USA övar. Så har står det:

”Men om det till exempel är så att Ryssland kalkylerar med, och övar för att faktiskt hota med eller använda kärnvapen i en öppen konflikt påverkar det oss, säger Niklas Granholm, forskningsledare på FOI.”

Studier av rysk militär förmåga har beskrivits i rapporter ungefär var annat år sedan 1999. I Presentationen av den rapport som kom 2019 står det bl.a.:

”Europa bör beakta att Rysslands Väpnade styrkor utgör ett starkt stöd för ryska säkerhetspolitiska ambitioner de kommande tio åren.”

Det framgår väldigt tydligt i rapporten att FOI:s analytiker (tio (!) författare till rapporten, FOI-R--4752--SE) ser det som ett hot eller problem. Citatet visar för övrigt att FOI inte tycks veta att Ryssland ingår i Europa och t.o.m. är det befolkningsmässigt största landet i den världsdelen.

En betydande del av rapporten (FOI-R--4752—SE) är väl genomförd.

Borde inte FOI analysera flera helt olika scenarier för att ge ett beslutsunderlag som kan innebära att Sverige står förberett inför olika framtida historiska scenarier? Tänk bara hur fort den svenska synen på världsläget förändrades från t.ex. mitten av 1930-talet och början av 1940-talet och därmed synen på Tyskland respektive Sovjetunionen. Mycket kan hända som kan vara svårt att förutsäga. Idag, såsom på 1930-talet, befinner vi oss i en omställningstid vilket även noterats av FOI. Hur ska t.ex. Sverige agera om USA tappar ännu mer i relativ ekonomisk och politisk styrka och i desperation nyttjar sitt militära övertag och attackerar uppstickarna Ryssland och Kina? Det är inte alls uteslutet att Indien m.fl. länder i syd tar ställning mot USA. Detsamma kan gälla flera länder i Europa, vad är då en begåvad svensk ståndpunkt?

Den negativa synen på Ryssland framgår på ett flertal ställen i texten (5752). Detta är ett exempel:

”Ryssland har initierat militära operationer i Georgien, på Krim, i Donbas och Syrien, vilket även påverkat andra länders säkerhet. Det är således viktigt att bedöma hur Rysslands nuvarande och framtida militärmakt kan materialiseras.”

Kontentan av detta verkar vara: se upp för detta aggressiva och militärt starka land. Frågan är om det är rimligt att tala om ’initierat’. Ryssland har snarare reagerat. Det bör noteras att kriget i Georgien startades av regeringen i Tiblisi och det drabbade ryska trupper som var i Sydossetien på fredsbevarande uppdrag. Sydossetierna uppfattade att de hade hamnat på fel sida när Sovjetunionen delades upp och regeringen i Tiblisi hade aldrig full kontroll över den provinsen. I Syrien var kriget redan i full gång när Ryssland gick in med flygstöd till den av FN erkända regeringen i Damaskus. Kriget började 2011och Ryssland gick in med flygstöd 2015. Landet hade då angripits från luften av Israel och USA och invaderats av soldater som utrustats och finansierats av ett flertal länder. Den syriska regeringen hade rätt enligt FN-stadgan att begära hjälp i sitt självförsvar. Efter kuppen i Kiev som inte genomfördes enligt landets konstitution och möjliggjordes av högerextrema stormtrupper som angrep parlament och regeringsbyggnader har både Öst och Väst stött var sin sida i inbördeskriget. På Krim genomfördes folkomröstning och anslutning till Ryssland inte på ett sätt som är förenligt med FN-stadgan. Ingen bomb fälldes på Krim, men USA har bombat ett flertal länder storskaligt under flera decennier. Rysslands brott är mycket små jämfört med USA:s, ändå fokuserar FOI på Rysslands fel och glömmer USA:s.

Det bör vara en av FOI:s uppgifter att analysera utvecklingen av Ryssland och andra relevanta länder militära kapacitet. Intressantare vore dock att göra systematiska jämförelser mellan olika existerande eller tänkbara koalitioners kapacitet. Om ett land har 100 tanks och ökar till 200 är det av avgörande att veta om motståndaren har 120 eller 1 200. Kopplat till en analys av geopolitiska intressen hos olika länder, hellre än spekulation om olika länders avsikter, blir en jämförande analys väldigt intressant.

Det finns en FOI-rapport, ’Västlig militär förmåga. En analys av Nordeuropa 2017’ (FOI-R--4563—SE), som tar upp Västsidans stridskrafter (Natos) och relaterar dem till Rysslands dito. Ryssland förekommer inte bland nyckelorden (tio länder och tio andra nyckelord nämns) trots att det är det första landets som nämns i sammanfattningen. Den rapporten utgår ifrån att det är Ryssland som hotar, inte tvärtom, trots att det är Västsidan med USA i spetsen som utan jämförelse angripit flest andra länder de senaste decennierna. Rapporten konstaterar att Ryssland kan ha en fördel i begränsade operationer och på en sikt av några veckor, men på längre sikt har Västsidan/Nato större kapacitet. Slutsatsen är att Västsidan/Nato måste rusta upp ….. trots det övertag som redan finns.

Utgångspunkten att det är Ryssland som är hotet kan uppfattas som naturlig om analysen ses ur Natosynpunkt. Nato hotar knappast sig själv. Det är däremot inte en bra utgångspunkt om syftet är att beskriva olika scenarier för vad som kan hända i Europa som har betydelse för svensk säkerhet.

En tabell (9.2) innehåller en jämförelse av det militära styrkeförhållandet mellan Nato och Ryssland för några viktiga vapenslag. Det görs mellan Ryssland totalt och Nato i fyra versioner: totalt, Europa, östra flanken och baltiska området. Nato framstår som vida överlägset totalt och överlägset i Europa, men Ryssland har övertag om militär kapacitet i endast de östra delarna eller det baltiska området räknas. Det som gör jämförelsen skev är att Rysslands fulla kapacitet, inklusive sådant som finns i Norra ishavet och Sibirien räknas in trots att det skulle ta tid att flytta styrkor därifrån till en front nära Rysslands östgräns. Jämförelsen är mer lämplig för att motivera mer anslag till upprustning än för att förstå det militära styrkeförhållandet i relevanta områden.

Syftande på Ryssland står det i rapporten:

” Landet är uppenbarligen berett att använda militärt våld i strid med folkrätten för att fa sin vilja igenom.”

Det klingar väldigt falskt med tanke på hur oerhört många gånger USA, som ingår bland de länder som i analysen står mot Ryssland, faktiskt har brutit mot folkrätten.

Ett annat tydligt tecken på ensidighet i analys av världsläget finns i detta citat ur FOI-rapporten av Mikael Rossbach (FOI-R-4869-SE):

“ ‘Geopolitics’ has become a popular term. Nowadays, many editorials, and indeed academics, use the term ‘geopolitics’ to highlight that security and defence are important issues. This is in contrast to the previous era of globalisation, 1990-2010, when economic cooperation was central to international affairs and conflicts were about combating terrorism or peace-keeping. Sometimes the new trend, characterised by territorial disputes and great power politics, has been described as ‘the return of geopolitics’.”

Under perioden 1990-2010 förekom många militära händelser som inte gäller ”combating terrorism or peacekeeping”. Nato flygbombade Jugoslavien i 78 dagar år 1999 i syfte att tvinga landet att lämna landsdelen Kosovo. USA flygbombade i Afghanistan 2001 för att gynna Norra Alliansen på bekostnad av Talibanerna (som det tidigare hade stött). Det var inte Talibanerna som påstods vara ansvariga för 9/11 utan Al Qaida som USA tidigare hade givit förutsättningar att utvecklas. USA och några allierade invaderade Irak 2003. Dessa tre insatser saknade stöd i FN:s Säkerhetsråd. I Afghanistan och Irak pågår fortfarande strider. Terrorism har ökat globalt efter det att G W Bush deklarerade krig mot terror, dvs detta krigande är inte bara illegalt så som det bedrivits utan också kontraproduktivt (utifrån det officiella syftet).

I samma rapport i ett avsnitt som handlar om tiden efter murens fall står det:

” However, at least since 2014, Russia has undermined

European security, notably with its aggression against Ukraine.”

Ingenstans talas det dock om underminering av europeisk säkerhet som en följd av Natos abgrepp på Jugoslavien 1999. Med dylik ensidig syn på världen blir det svårt att förstå ryskt agerande och hur ledande politiker i Ryssland ser på Väst. Därmed blir det svårt att se vilken säkerhetsstrategi som är mest gynnsam för Sverige.

Om vi rullar fram till dagens situation kan det vara intressant att notera att USA under 2019 ökade sina försvarsanslag med mer än det Ryssland satsade totalt samma år.

Tre av de FOI-rapporter jag läst har några centrala budskap. (FOI Memo 6784, FOI-R--4752—SE och FOI-R--4563—SE)

1. Den ”goda” supermakten försvagas relativt, men – ge inte upp –- än är den stark och kan fortsätta att leda världen! USA kommer att skydda oss även i framtiden!

2. Ryssland är aggressiv och rustar upp. Var vaksam och anslå mer pengar till försvaret!

3. Nato har en svaghet i början av en militär konfrontation, om den startas av Ryssland vilket antas, som en följd av bl.a. brister i logistik och koordination. Satsa mer pengar på försvaret!

Det är väl vad man kan förvänta sig av en utredningsorganisation underställd Försvarsdepartementet.

I inledningen på Regleringsbrevet för FOI (2019) står det:

” Totalförsvarets forskningsinstitut ska, i likhet med övriga

försvarsmyndigheter, i all verksamhet prioritera genomförandet av den

försvarspolitiska inriktningen i enlighet med propositionen.”

och under punkt 2.4:

4. Säkerhets- och försvarspolitisk forskning och analys

Totalförsvarets forskningsinstitut ska bedriva forskning och analysstöd

inom det säkerhets- och försvarspolitiska området av betydelse för

inriktningen av totalförsvaret och krisberedskapen.”

Är det dessa styrande formuleringar som motiverar att FOI har en ensidig utgångspunkt i viktiga delar av sina analyser eller sker det på eget initiativ?

Det står vidare i Regleringsbrevet:

”Verksamheten inriktas närmare av Regeringskansliet

(Försvarsdepartementet).”

Finns det något i Regeringskansliets kommunikation med FOI som motiverar ensidighet i myndighetens analyser?

Följande fråga begär jag inte att FOI ska besvara. Är det inte mer rimligt att benämna verksamheten som utredning än som forskning om den är tydligt politiskt styrd avseende utgångspunkterna och därmed analysens antaganden?

Jag ser fram emot att få svar på mina tio frågor.

Lars Drake

­­­-------

Tillägg: Just när jag skulle skicka ovanstående upptäckte jag att FOI dagen före hade publicerat ytterligare en rapport som berör det ämne som avhandlas ovan. Rapporten ifråga är ”Västlig militär övningsverksamhet 2014-2019 – Anpassning, utveckling och framsteg” (FOI-R--4875—SE). Jag såg fram mot att få reda på om Rysslands eller Natos övningsverksamhet varit drivande, dvs det som nämndes i huvudtexten ovan. Den frågan behandlades inte. Det framgår dock att Nato fram till 2014 hade fokus på andra områden än Europa.

 ”Under decenniet före 2014 kretsade Natos övningsverksamhet huvudsakligen kring insatser utanför Natos territorium. Få större övningar genomfördes under dessa år, och fokus låg på förmågor associerade med asymmetrisk krigföring och krishantering.

 Den omfattande ISAF-insatsen i Afghanistan …”

 Det syftar på uppföljningen till USA:s anfall på Afghanistan 2001 där det fortfarande pågår strider.

 

”Den internationella militärinsatsen i Libyen 2011 …”

 

Det handlar bl.a. om Natos bombning av Gaddafis armé som innebar ett överskridande av Säkerhetsrådets resolution 1973 från 2011.

 Motivet till kraftigt ökad övningsverksamhet som betonas i rapporten var inte rysk övningsverksamhet utan:

 

” Natos övningsverksamhet påverkades omedelbart av Rysslands illegala annektering av Krim 2014 och den kom snabbt att användas i syfte att återförsäkra och avskräcka.”.

 

Detta i relation till Västsidans oerhört mycket större brott har redan diskuterats i huvudtexten. Rapporten om Västs övningar avviker således inte från det mönster av ensidighet i utgångspunkterna som redan noterats i FOI:s publikationer.

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.