Deltagande media
LÖRDAG 25 SEPTEMBER 2021
Debatt
2021-07-18

Svensk Intelligentia och Utrikespolitik

 Av Andi Ollori

Det var som gymnasieelev jag läste sociologen Herbert Schillers uppsatser om näringslivets grepp om media och dess kongruens med officiell statlig makt och ideologi. Efter en noga genomgång av dokumentationen får vi en tydlig bild framför oss - att den oerhörda maktkoncentrationen och den tekniska indoktrineringen, privat och statlig, får några lustiga och allvarliga konsekvenser. Särskilt i fråga om utrikespolitiska affärer och den utbildade klassens uppfattning om Västs “demokratiska uppdrag”. Nämligen: vi är de goda och våra fiender är de onda. Om någonting inte stämmer överens med denna uppfattning måste detta förringas eller helt enkelt struntas i.Det verkar som att den långa historiken över imperialistisk eller aggressiv verksamhet en stat ägnar sig åt - vare sig denna verksamhet är omfattande eller mindre omfattande - visar att detta så gott som alltid följs av en “officiell linje” med messianska undertoner som upprepas av det samhällets priviligerade befolkning. Och ett något närmare studium av hur samhällen fungerar visar precis detta.[1]

     Att ge en schematisk bild av den intellektuella klassens roll i denna situation följer en enkel metodik: jämföra dess ideal och den verkliga världen. Idealet är, såklart, att “vi är de som håller makten i schack”. Det är en sanningssökande och maktkritisk verksamhet. Men det är också en väsentlig uppgift som innebära formandet av den ovetande skockens sinnen och, enligt liberala kretsar, är de intellektuella därför “att jämställa med snickare och mekaniker.”[2] En vidare proklamation talar om de intellektuellas “Uppdrag”. Ett “Uppdrag”, att “granska makten och spegla verkligheten.”[3] Notera dock att frågan om huruvida media och intellektuella systematiskt förbiser våra brott och sväljer den “officiella linjen” blir en faktamässig fråga. Vi kan studera historiska händelser i den verkliga världen, och inte endast tomma men ädla fraser. Och när vi studerar statsideologin, faktan och sedan jämför med pressens uttalanden, får vi en intressant bild.

     Ta exempelvis frågan om rysk aggression. I Säkerhetspolisens bedömningar får vi veta att “detta tar sig uttryck i kontinuerlig rysk säkerhetshotande verksamhet mot det svenska samhället”, samt att “Ryssland använder kontinuerligt en rad lagliga och olagliga metoder under tröskeln för en väpnad konflikt.”[4]  Och nyligen fick vi några kommentarer av Löfven som inte skall förbises, om att den Fria världen måste “agera enigt och tydligt” som en reaktion på rysk utåt- och inåtriktad aggression. Eftersom detta mer eller mindre accepteras universellt utan vidare diskussion bland så gott som alla delar av elitklassen, instämde moderata parlamentarikern Jessika Roswall att “Rysslands aggressiva beteende kräver kännbara motåtgärder”. Utbildningsspecialisten och liberala parlamentarikern Maria Nilsson klagar över att det finns en barnslig “övertro på att Ryssland [...] skulle kunna för en dialog [...] Problemet med Ryssland är att de [bara] har egna intressen.” Vi måste alltså inta det “stenhårda motstånd mot den ryska regimen” man kallar efter.[5] Dessutom vet vi också precis vilka presuppositioner som svepts under mattan vid dessa uttalanden, oavsett om de kommer från den så kallade vänstern eller högern. Nämligen, som Peter Hultqvist noterade, att våra krigsövningar bidrar “i närområdet till säkerhetspolitik stabilitet och är att betrakta som konfliktförebyggande.” Och vi har förstås några att tacka för detta: “Denna stabilitet är beroende av de nära bilaterala samarbetet med bland andra USA.”[6]

     Vi behöver alltså därmed inte ägna oss åt någon kremlologi för att lista ut vilka länder Hultqvist faktiskt syftar till. Numera är man öppen med vad man faktiskt menar.

     Varje gång man får ta del av liknande kommentarer måste man vara kritisk. Staten - och det finns endast mycket få undantag till detta - kommer alltid att märka andras aggression och fördöma deras tillvägagångssätt, medan ens eget beteende som är blott en spegelbild går mer eller mindre förbi omärkta. Här blir faktan väsentlig. Den bästa sammanfattningen av de många oerhörda krigsövningar som NATO-länder  - upp till 32 stycken (däribland Sverige) från sex olika kontinenter - utför, exempelvis i Svarta havet precis intill Ryssland, har offentliggjorts i en deklaration av NATO:

95 NATO-övningar är planerade under 2021. Enligt [NATO:s] Allierade, kommer de att utföra 220 nationella och multinationella övningar. Övningarna ledda av NATO och Allierade detta år inluderar cirka 20 gemensamma övningar, 24 övningar fokuserade primärt på land, 24 på luftrum och 9 huvudsakligen på maritima operationer. Många fler övningar kring specifika funktioner eller färdigheter [och pågår året runt].[7]

Dessa innefattar tiotusentals soldater, krigsfartyg och fordon med förintande missiler, aktiv aggression och avsiktlig konfrontation som mycket väl kan leda till krig. De skott och bomber som avlossades intill ett brittiskt krigsskepp som deltog i den enorma operation Sea Breeze, och som ska ha befunnit sig cirka tre kilometer inne på ryskt vatten, var inte endast en olycklig och rafflande olycka. Läckta interna brittiska dokument visar, bland en hel del annat, att britterna och USA handlade avsiktligt på ett sådant vis att det skulle skapa en skarp rysk reaktion.[8] De interna diskussionerna gör all kommentering onödig. Vi skulle helt enkelt gå från att endast flyta passivt i Svarta havet, till att aktivt irritera ryssarna. Men då uppkommer såklart frågan, som en officiell ämbetsman ställde: Försvarsdepartementet ville nämligen ha reda på “vad vi vet om den möjliga ‘welcome party’” ryssarna har att erbjuda det täta intrånget. Svaret var något mer diplomatiskt:

I följandet av en förändring från försvarsengagemang till operationell aktivitet [aggression], är det högeligen sannolikt att ryska flottan och luftstyrkans interaktioner [reaktioner mot Väst] blir alltmer frekventa och påstridiga.[9]

Man bedömde att detta skulle bli en succé, och valde därför att ha flera fotografer och journalister ombord.

     Det är helt naturligt att förvänta sig någon typ av respons på Rysslands avvisningar från NATO, ledd av USA. Faktum är att flera tydliga responser har framförts - men knappast rapporterats i pressen. I förstone har vi fortfarande kvar våra styrkor i Svarta havet. Men för att lära Ryssland att vi skall få genomdriva vilka planer vi vill, var vi vill, valde USA att skicka högteknologiska spanarplan. Kapten Wendy Snyder informerade media om att vi skickat dessa “och övervakar allting i Svarta havet, som vi alltid gör”.[10] Ett par dagar senare övade man - denna gång utan Sverige -  på “bombarderingsrundor” (strafing)  på ryska skepp.[11] Samtidigt förklarade man för världen att USA, Polen, Ukraina och en handfull andra länder skall under mitten av juli utföra krigsövningar riktade mot exempelvis Vitryssland.[12] Såklart är de nämnda exemplen endast några få. Kanske några skämtsamma och något överdrivna, men ändå träffande och relevanta kommentarer och citeringar av analytikern Rick Rozoff ger en klarare uppfattning:

USA:s och NATO:s krigsfartyg, militära flygplan, missiler och trupper är så ofta i och kring Svarta havet i överlappande militärövningar att det är ett under att några som helst kommersiella skepp kan finna rum att manövrera, eller att solen någonsin bryter igenom havets vågor [...] Försök hålla kvar en bild av det som skrivits ovan samtidigt som du läser orden uttalade av de Allierades luft- och stabskommandör, General Andrew Hansen: ‘Generellt sett demonstrerar luft- och maritim-integrationen [krigsövningarna, m.a.] NATO:s förmögenhet, redobogenhet och beslutsamhet att skydda de Allierades populationer; med våra skepp och flygplan fredligt opererande’.”[13]

Man undrar exakt vilka, i någon population alls, som känner sig säkra av att vara på randen till storskaligt krig - och möjligen förintelse.

     Men enligt den universella doktrinen om journalisternas och de intellektuellas “Uppdrag” att "spegla sanningen” och granska makten borde dessa händelser väcka en hel del frågor om de styrande kretsarnas anklagelser om rysslands “aggressiva beteende”. Det underliga här, däremot, är att de knappast öppnat munnen om detta. Antalet ledare, indignerade kommentarer och analyser från intelligentian är ytterst få.[14] Av de relevanta att hitta i pressen har vi Martin Kragh, som låter oss veta att incidenten “handlar [...] om att markera ryskt herravälde”.[15] Förutom att inte nämna bakgrunden, ställer han sig inte ens frågan: håller Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea och de övriga, oavlåtligen enorma krigsövningar utanför Stockholm och Miami? I vilken mån hade vi sagt att Sverige visade prov på sitt “herravälde” om vi avvisade ryska fartyg i Östersjön? Hans uttalanden kom en dag innan BBC:s publicerade dokument. Men trots detta, har han valt att inte förändra sina uttalanden, eller ens erkänna att dokumenten finns - en av den intellektuella klassens utpräglade nöjen.

     Rör man sig utom de pågående militärövningarna vi deltar i, blir materialet rikare i fråga om “rysk aggression” och hur vi bör reagera. DN:s ledarredaktion varnar om att “Putin är ett hot som måste hanteras bestämt.” Det behöver “klargöras, av USA och EU tillsammans, att [hans] handlingar får konsekvenser.”[16] Martin Kragh informerar om att Väst inte kan “kompromissa [med Ryssland] när det gäller grundläggande demokratiska principer”. Den bland elitcirklar respekterade och prisvinnande journalisten, Anna-Lena Laurén, instämmer och uppger att “Putinregimen utkämpar just nu ett krig på två fronter.” Nämligen “konfrontationspolitiken” mot Väst och ett krig inbördes, som är en följd mot dess krig mot oss västerlänningar: “De ständiga konflikterna som Ryssland utkämpar med Väst har lett till ett intensivt letande efter fiender.”[17] Därför måste, förklarar liberalismens skyddspatron, Rysslands och Vitrysslands opposition få “allt stöd från Väst.”[18] Inte överraskande, ser vi en slående uniformitet mellan å ena sidan “kritisk” media och intellektuella som skall “spegla sanningen”, och å andra sidan makten och den “officiella linjen”. Man måste påminna sig att denna ideologiska patologi inte gäller endast det så kallade “vänsterblocket”, ledd av Socialdemokraterna. Den kristdeomkratiska europaparlamentarikern David Lega sammanfattar den dominerande uppfattningen och önskan till följd av Rysslands “brutala repression” inåt och “aggresiva[a] utrikespolitik”:

Först och främst är det viktigt att EU nu samlar (demokrati-)trupperna. Tillsammans med USA och andra borde EU arbeta fram en “verktygslåda för demokratiförsvar” som kan innehålla element såsom gemensamma sanktioner, mekanismer mot penningtvätt och villkor för ekonomiskt stöd och investeringar, liksom samordning av internationella utredningar, gemensamt stöd till demokratiförsvarare, inklusive i det östliga partnerskapet, och en ny konvention om skydd av demokratier [...] Parallellt med ovan åtgärder är det viktigt att EU i sin policyrevision inte bara ser på Putins Ryssland, utan också planerar för framtida förbindelser med ett fritt, demokratiskt och välmående Ryssland. Därför bör EU omedelbart påbörja förberedelser som skulle inkludera ett brett utbud av incitament för att stärka inhemska tendenser till frihet och demokrati. Sådana incitament kan vara frihandel, investeringar och viseringsliberalisering.[19]

Sverigedemokraternas ledamöter, försvarsexperten Björn Söder samt Roger Richthoff som är ledamot även i försvarsutskottet, instämmer:

Det handlar inte bara om regimer som förtrycker sin egen befolkning utan Ryssland, som befinner sig i en union med Belarus, har under de senaste åren bedrivit en aggressiv utrikespolitik som militärt främst manifesterat sig i Ukraina, Georgien och Syrien. Den aggressiva politiken som Ryssland bedriver dels mot sin egen befolkning och dels mot andra stater riskerar att trappas upp under 2021. Under året kommer dels den politiska makten att prövas när landet går till parlamentsval i september och dels gentemot väst när landet under samma månad tillsammans med Belarus kommer att genomföra den återkommande strategiska övningen Zapad 2021[...] Inför denna utveckling i Sveriges närområde behövs en tydlig utrikes- och säkerhetspolitik som understödjer oppositionen i Belarus och Ryssland samtidigt som vi stärker den egna försvarsförmågan. Det är också viktigt att vi följer händelseutvecklingen på andra sidan [...] I denna politik ingår att Sverige inför en så kallad Natooption där vi tydligt deklarerar för Ryssland att vi har ett nationellt självbestämmande och är beredda att ta de beslut som den säkerhetspolitiska situationen kräver.[20]

Läsandet av dessa kommentarer måste göras med en hel del skepticism. Anklagelserna om att Ryssland hotar Väst, och inte tvärtom, kan skyllas på att dessa uttalanden kom innan sommaren detta år. Men det hade varit att förvirra sig om den ymniga fakta det krigshistoriska källmaterialet erbjuder. Ted Galen Carpenter, ledande expert inom frågan från CATO Institute, ger talande kommentarer om situationen innan NATO-operationerna inleddes:

NATO har engagerat sig i ett alarmerande antal provokationer [mot Ryssland] de senaste åren- Det politiska beslutet att expandera [NATO-]alliansen till att inkorporera inte endast forna Warszawapakten-medlemmar, men även tre baltiska stater som var en del av Sovjetunionen, var i sig en fientlig handling, NATO har dessutom deltagit i ett antal specifika militära aktioner som har förvärrat spänningarna.

Ett mer eller mindre bortglömt faktum är att det under januari, förra året, hölls NATO:s största militärövning ungefär sedan Sovjetunionen föll. Sex månader senare erbjöd Ryssland att avmilitarisera Kaliningrad - ett isolerat område som är helt omringat av NATO-styrkor - under ett villkor: det sker ömsesidigt. I försvarspressen informerade man om att förslaget möttes med “en stenvägg”. Carpenter fortsätter:

Utöver utökningen av NATO:s krigslekar, har det erfarits en dramatisk ökning av incidenter varvid NATO-flygplan - i synnerhet amerikanska spionplan - har närmat sig den ryska gränsen för att testa landets luft- och havsförsvar [...] Det har förekommit ett dussintal, om inte hundratals, [ryska]  hämmanden av amerikas och NATO:s militära flygplan årligen i flera år, i synnerhet i området kring Svarta havet och Baltikum.

Tittar man på de tekniska analyserna, är “den oförnekliga sanningen [...] att USA och NATO tränger sig på Ryssland”, snarare än motsatsen. Faktan är så pass överväldigande, att traditionella och etablerade medier tillstår det. ABC News presenterade en rapport där de granskade situationen. Slutsatserna var intressanta. Det hände att Ryssland överträdde Västligt territorium, men “inte desto mindre bleknar dessa i antal jämför med utsträckningen av USA:s och NATO:s militära verksamhet längs Rysslands gränser.”[21]

     Vilka grundsatser de intellektuella eliterna accepterar och sedan sveper under mattan, måste tolkas. Problemet med att läsa kontemporär politisk analys i de ansedda tidskrifterna är att mycket av vad som sägs har en politisk-teknisk innebörd. Om man frågar vem som helst: Vad innebär aggression?, så lär svaret ha någonting att göra med att man med oerhörd makt försöker borra in i någons huvud: vi gör vad vi vill, vid ditt territorium eller inte, och det spelar ingen roll om du inte accepterar det. Men detta gäller inte när förståsigpåare uttalar sig om dessa frågor. För dessa gäller endast de tekniska definitionerna. Aggression, för dessa, är fiendens aggression. Vi håller inte på med sådana saker och därför kan vår “aggression” inte ens uppfattas i avancerad politisk diskurs. Det är av precis detta skäl “aggression” inte kan uppfattas som de västerländska makternas framgångsrika försök i att satelitisera de länder som ingår i Rysslands närmaste grannskap. Vi har alltså en helt logisk förklaring till Björn Söders och Roger Richthoffs dubiösa varningar, och om det inte vore för denna tekniska definition av “aggression” hade deras bild av världssystemet kollapsat. Exempelvis hade de, om det inte vore för detta nyspråk, behövt förespråka att Ryssland skulle “understödj[a] oppositionen” i Västs länder och stärkt “den egna försvarsförmågan” eftersom Sverige och dess allierade övar skarpa krigstaktiker intill Rysslands gränser. Utöver detta hade det för Ryssland varit angeläget att gå med i en ny Warszawapakt-liknande allians. Men allt detta är inte följdriktigt med den “officiella makt-pressen-linjen”, och därmed kan den inte ens föreställas.

     Det är värt att ta en titt på ett par väldigt upplysande kommentarer från den avlidne, då ledande russologen, Stephen Frand Cohen. Han frågar “varför” Väst är “så djupt involverad i Ukraina”. Vidare måste man undra hur vi hade reagerat “om ryska militära baser började uppstå” intill Washingtons, eller Stockholms gränser. Citaten är från dryga två år sedan. Det är därför helt naturligt att vi inte kan använda en del av orden i samtida diskussioner om imperiella ambitioner i östra Europa. Exempelvis undrade han om effekterna av de “föreslagna nästan $400 millioner värda amerikanska krigsmateriel till Kiev.”[22] Två år senare är situationen annorlunda. Redan innan krisen i östra Ukraina våren 2021, beskrev den ledande ukrainska kommentatorn vilken enastående demokratisering landet hade uppnått efter USA:s initierade statskupp[23] - nämligen en militariserad autokrati utan populärt stöd som har fungerat utmärkt för neoliberala experiment och västerländska investeringar. För ungefär sju månader sedan uttryckte den ukrainska politikforskaren Ruslan Bortnik en befogad rädsla bland ukrainska forskare:

Ett antal tillägg kommer förmodligen fattas [beträffande amerikansk attityd till Ukraina]. Jag tror Demokraternas lag kommer göra ytterligare försök att ‘av-suveränisera’ Ukraina. Kontroll över Ukrainas ekonomiska och politiska elit kommer att koncentreras.

Det intressanta är att Joe Biden redan 2015 talade storartat om Ukrainas “historiska kamp” mot korruption - ett år efter kuppen. Resultaten har, däremot, varit klena. Till exempel påpekar den ledande granskaren av Ukraina-Väst-kopplingen, Dmitriy Kovalevich, att allt från presidentposten till den lokala maktstrukturen är begränsad till en koncentration av bankirer och oligarker, och praktiskt taget förbjuder en rad oberoende partier:

Vänsterpartier är fortfarande förbjudna. Därtill har andra lokala och regionala politiker och kandidater blivit tvingade att buga sig inför oligarkerna som kontrollerar de stora nationella partierna och media [...] Lokala val visar att till och med by- och stadsråden kommer hamna fullständigt i Ukrainas oligarkers kontroll, vilka har skapat en handfull partier för detta ändamål. Presidentpartiet, “Sluha Narodu”, trots att det grundades förra året, har redan förlorat förtroendet av väljarna [...] Således delades kontroll över centrala Ukraina på den lokala nivån mellan Igor Kolomoisky [...] och Rinat Akhmetov, en businessman och den rikaste mannen i Ukraina [...] I västra Ukraina kontrollerades de lokala råden av före detta presidenten Petro Poroshenko, stöttad av nationalister, och det profascistiska och antisemitiska partiet Svoboda (Frihet). I östra Ukraina delades makten [mellan delar av förra nedstörtade presidenten Yanukoviches parti] och Rinat Akhmetovs nya politiska projekt.[24]

Korruptionen, ett resultat i huvudsak av Västs och IMF:s propagerade neoliberala reformer, är så påtagliga att Ukrainas före detta finansminister och ställföreträdare för presidenten förra året erkände situationen i bittra ordalag. “2020 kommer att minnas av ukrainare under en lång tid”, särskilt på grund av “det exempellösa ökandet av korruption och auktoriteternas brist på verklighet.” Han har noterat att om det inte vore för denna till stora delar “tillverkade” korruptionen, “hade Ukraina inte behövt IMF-lånen”. Och trots det “enorma hålet i den allmänna kassan” fortsätter chefen för nationalbanken att frenetiskt göra resor västerut i Europa och Washington för att ta lån. Allt detta ger svar på varför ledande aktivister och kritiker ärligt förklarar att Ukraina genomgått en “transformation till en fullbordad koloni av det tjugoförsta århundradet”, och om man granskar faktan inser man detta snabbt. Enligt FN-beräkningar är ungefär 50% fattiga. De neoliberala reformerna har åstadkommit en prisökning på de allra mest elementära varorna de senaste sju åren. Priset på elektricitet ökade med 246%, bränsle 884%, kallt och varm vatten 584% respektive 502% och uppvärmning med 1223%. Media är styrt med en järnhand, och alla försök att bekämpa korruption har “visat ingen effektivitet alls”.[25] Men alla i landet lider inte. I dominerande statliga företag, vars ledningar förra året fick sina utbetalningar tvådubblade, drack kostymmännen champagne medan de snabbt skickade “delar av fonderna till lobbyisterna i USA och Europa som strider mot Nord Stream”. För dessa - de som tjänar och är fullständigt beroende av västerländska elitintressen i “det tjugoförsta århundradets” koloni - hade situationen inte kunnat vara det minsta bättre. I inhemska politiska diskussioner har ämbetsmännen ivrigt undrat hur det kommer sig att stora delar att befolkningen (65%) anser att landet mer eller mindre blivit en amerikansk marionettstat, styrd via olika länders ambassader. I maj kunde man trots allt svara på frågan. Nämligen “att USA är insyltad i detta, eftersom Washington har introducerat extern förvaltning sedan 2014.” Parlamentet är mer eller mindre utfyllnad, eftersom “centrumet för politisk kontroll” i Ukraina “är i USA:s ambassad.”[26] Det sammanföll med Anthony Blinkens ukrainabesök samma månad, vilket väckte intresset bland de ukrainska undersökningscirklarna. Politiska forskaren Konstantin Bondarenko förklarade att:

 USA vill förbehålla rätten att kontrollera processerna i statligt ägda monopol i Ukraina genom arbetsledande råd: i Ukrzaliznytsia (tågrälsföretaget), Naftogaz (oljeföretaget) och så vidare… Faktum är att Ukraina inte väljer vilken väg landet skall gå i. 2014 var vi angivna en väg, och vi följer den. Bristen av Ukrainas oberoende har varit mer än uppenbar sedan 2004.

Oleksandra Skubchenko, chef för Ukrainas Bostadsunion, instämde och beklagade över att “de [Väst] vill råna oss ännu mer”. Medvetet eller inte, parafraserade han den allmänna satsen när han insåg att “vi endast är en koloni mellan Ryssland och EU.”[27]

     Den sorgliga verkligheten - inte alls unik för Ukraina - skapar en lustig effekt när Ann Linde oroat bekymrar över Ukrainakonflikten, som “utgör ett av de största hoten mot den europeiska säkerhetsordningen”. I lösningen av “den svåra humanitära situationen för civila” missar hon sammanhanget på ett fantastiskt sätt.[28] Om det inte vore för att det skulle göra Storebror tvärs över Atlanten arg, skulle hon kunnat samla fråga: vad kan egentligen en sund människa förvänta sig skall hända när stora delar av Europa och USA permanent stationerar trupper i Polen, Baltikum och missiler i Turkiet, som har en förmåga att nå Rysslands kärna på femton minuter? Kan en rationell människa anta att Ryssland inte svarar på det faktum att Ukraina blivit en språngbräda för västerländsk aggression och enorma krigsövningar? Hur förväntar man sig Ryssland reagera när England och övriga Väst har ett pågående vapen- och miltärutbildningsprogram i Ukraina som varar i nästan ett decennium? Ett program som har tränat nästan 20 000 soldater, samtidigt som man forslar hundratals ton vapen, värda hundratals miljoner dollar med avsikten att, som NATO-syftet var, “peta på den ryska björnen”.[29]

     Linde och de styrande samlingarna får däremot sällskap av de “kritiska” intellektuella kommentatorerna - och då inser man hur innehållslöst ordet “kritisk” faktiskt är. Så lite som en tillstymmelse av faktan om Maidankuppen, militariseringen eller den nuvarande Östkrisen som till stora delar är en produkt av vårt försök att skapa ett välintegrerat världssystem där våra - givetvis toppskiktens - intressen går före allt annat, är hart när omöjligt att finna i agendasättande media. Vad som däremot inte är svårt att hitta är lydiga akademiker som Martin Liby Troein, som lamenterar över de ryska tentaklerna som håller länder såsom Belarus under armarna. Den vitryska auktoritarianismen har gått så pass långt att det “inte längre” handlar om “en diktatur, utan om en skurkregim”.[30] Precis på detta sätt fungerar totalitarismen i Öst: formulan går ut på att en skurk terroriserar vilt, allt under “Björnens” beskydd.

     Dessa är de fundamentala tankegångarna bland skribenterna - i otrolig symfoni med statsplanerarna och den “officiella linjen”, och tyvärr verkar de inte inse hur lite som därmed är sagt. Ta exempelvis Michael Winiarskis kommentarer. Lukasjenkos regim, “en paria”, har sin “överlevnad allt mer säkra[d] av Vladimir Putin.”[31] Problemen med dessa utgjutelser bör för varje person - särskilt de som skall föreställa sig vara akademiker och subversiva mot statlig propaganda- vara självklara. I förstone besannas varje stats profetia: Vi är de goda och vi måste försvara mänsklighetens goda. Allt som inte passar in i denna dogma bryr vi oss helt enkelt inte om. Och faktum är att den “Officiella-kritiska-linjen” är mer än verklig. Hur kommer det sig att så gott som inga av de citerade utlåtandena nämner att vår aggression mot Ryssland, militär och “journalistisk”, når exempellösa proportioner? Hur kommer det sig att det, av allt att gå efter, tas som ett givet? Eftersom våra upplysta ledare har tagit sig an det civiliserande uppdraget, har vi inget att säga till om. Denna sorts religion är vad våra intellektuella, vilka Isaiah Berlin kallade för det “sekulära prästerskapet”, har svalt - vare sig de vet och avser det eller inte. Det är svårt att hitta undantag till en bekvämt symbiotisk relation som denna i någon stat någonsin. Detta insåg man omedelbart när man, som sociologen Alex Carey uttryckte det, skulle “ta bort riskena i demokrati” under PR-industrins födelse. Industrins mästare, Edward Bernays, förklarade 1947 att “engineering of consent” innebar:

helt enkelt applikationen av vetenskapliga principer och testade praktiker i målet av att få folk att acceptera idéer och program … Engineering of consent är självaste essensen av den demokratiska processen, friheten att övertyga och suggestera … En ledare kan oftast inte vänta på att folk skall få ens en generell förståelse …[32]

Denna lustiga verklighet är alltså ingenting nytt, och särskilt är detta fallet i fråga om utrikespolitik. Det följer ganska naturligt att man helt enkelt snappar upp endast hälften av verkligheten om man följer ett i grunden docilt “Uppdrag” där ens egna stats aggressivitet antingen tjänar gott eller inte existerar alls - och där den officiella fiendens synder dessutom blir de allvarligaste. Tvekan råder heller inte om att någon sovjetisk komissarieklass under femtiotalet varnade om “amerikansk” inflytande i Ungern 1956 och att intervention därmed krävdes; en stat är alltid i behov en lydig societet som, i väsentlighet, fungerar som språkrör för dess utrikesaffärer. Går man igenom den historiska dokumentationen, som i stort sett är förbisedd av dagens intellektuella, ser man att tidiga experter insåg precis vad som höll på att ske på tidningarnas förstasidor. Vänder man sig till exempelvis Herbert Tingsten, en mycket komplex och blandad figur, så kan vi läsa inte endast fördömelser av ”kommisarieväldet” i Öst, men även mer nyanserade kommentarer som är mer svåra att hitta idag:

Vidare har föreställningen om en permanent rysk expansion i Skandinavien som ännu för trettio år sedan behärskade många och tjänade till stöd för nationalistisk propaganda undergrävts av forskningen och den fördomsfria debatten. Den s.k. rysskräcken, den traditionella fruktan för en ödesbestämd rysk expansion, är numera en agitationsfras än en realitet[33]

Jag tror att dokumentationen räcker mer än tillräckligt för att påvisa giltigheten i dessa iakttagelser. Men de behöver utvidgas för att fånga en annan rådande uppfattning som “undergrävts av forskningen och den fördomsfria debatten.” Ta exempelvis utrikesdepartementets uttalanden, där Ann Linde talar hängivet om “folkrätten”, avvisandet av “den starkes rätt”, att “främja demokratin i världen” och andra trevliga fraser.[34] Återigen kan vi lägga dessa åt sidan, eftersom alla samhällen och deras ledningar - oavsett vilka det gäller - kommer dölja sin verksamhet i avsikter som ingen kan få för sig att bestrida. Och det är så gott som obetingat av den inhemska politiska situationen. Det finns ingen motsättning mellan att å ena sidan ha ett inbördes fritt politiskt system, och å andra sidan att ägna sig åt aggression utåt: under Englands politiska storhetsperiod var det frihetens vårdkase, samtidigt som man agerade som barbarer i sin plundring av Kenya och Indien, och slängde in boerna i koncentrationsläger och så vidare.[35] Tittar vi återigen på Lindes proklamation och ställer den sida vid sida med interna handlingsprogram, protokoll för vapenutläggningar och liknande, finner vi att hennes tal innehåller ett par olägliga implikationer. I grund och botten säger dessa implikationer någonting om vår relation till omvärlden som praktiskt taget aldrig skulle falla under den “officiella linjen”. Därför, följer det helt naturligt, hittar man precis samma implikationer i pressen - nämligen av det skäl att pressen följer den “officiella linjen” i dessa frågor till en enastående grad, i en relation som är svår finna annanstans i sociologiska domäner.

     Om man undersöker de senaste cirka tio årens regleringar som bestämmer vilka länder Sverige skall få exportera krigsmateriel till, inser man att dessa har utformats så pass löst att de knappast har fått någon effekt. Läser man de tekniska tidskrifter i geopolitisk säkerhet får man veta att det snarare har haft en motsatt effekt, och exporten har endast ökat. Grunden lades efter Kex-utredningen, ett av Utrikesdepartementets projekt efter Arabiska våren som skulle göra någonting åt det faktum att vi försåg varannan regim i Mellanöstern och Nordafrika med stridsmateriel, och återupptogs i en av regeringens propositioner från hösten 2017. Denna fastslog att de som skulle få ta del av vår vapenteknologi inte fick strida mot “mänskliga rättigheter” och avvika från “demokratiska principer”. Men, de var ärlig och erkände att det inte alls var särskilt lätt att avgöra detta - vilket var den ledande trenden i punkt 70 i Januariöverenskommelsen, som mer eller mindre upprepade tidigare restriktioner.[36] Nå, givet denna ambiguitet bör man förvänta sig att svenska stridsföretag inte får mycket mindre att göra - något som faktan bekräftar.

     Sveriges favoritgangsters nere i Mellanöstern har exempelvis erfarit en gyllene diplomatisk och materiell tidsålder. Ta exempelvis Sveriges delaktighet i bland annat folkmordet i Jemen:

Förenade Arabemiraten, en krigförande diktatur som [begår] krigsbrott i Jemen, var dock förra året den största mottagaren av svensk krigsmateriel. Nya affärer har dessutom godkänts till Saudiarabien, för första gången på sju år. Många har felaktigt trott att den svenska vapenexporten till landet var permanent stoppad efter den så kallade Saudivapenskandalen. Svenska Freds sammanställning av vapenexporten 2020 visar att krigsmateriel såldes till diktaturer och icke-demokratier för rekordhöga 5,8 miljarder kronor. Det utgör hela 35 procent av exporten [...] Demokratikriteriet i det nya regelverket från 2018 har inte implementerats [...] Andelen vapenexport till icke-demokratier ökade under de första åren med demokratikriterium. Från 7 procent 2017, året innan det nya regelverket trädde i kraft, till 24 procent 2018 och 29 procent 2019. År 2020 gick 35 procent av den svenska vapenexporten till icke-demokratier [...] Trots dessa rapporter exporterar Sverige mer krigsmateriel till den Saudiledda koalitionen än någonsin.[37]

Våra utbildande institutioner verkar ha snappat upp upp en lösning på problemet kring det faktum att vår stat blåser liv i förstörelsen av ett av de fattigaste länderna på jorden med en mer eller mindre försvarslös befolkning som blir angripet av världens ledande makter, samtidigt som vi avfärdar “den starkes rätt” och auktoritära skurkar. I ett enastående försök att rentvå staten exalteras toppen av den ledande liberala tankesmedjan över att Sverige har “ett gynnsamt utgångsläge eftersom vi har en livskraftig försvarsindustri.” Det gör detsamma om en skolbuss med ett femtiotal barn sprängs i luften med hjälp av svenska spaningssystem och att vi därmed bryter mot FN-stadgan - att bry sig om det och att ägna sig åt moralismer skulle innebära att vi hade gått miste om att “dra nytta av att vi har framgångsrika svenska företag som Saab”. Skulle vi slösa tid på skrupler över gränslösa våldsdåd “riskerar [vi] att få potentiella köpare att vända sig till någon annan aktör”, och därför måste vi fortsätta med det vi gör, förklarar man.[38] Denna typ av logik förtjänar inte ens att tillbakavisas. Vad som är intressant däremot är den fullständiga uniformitet mellan den “officiella linjen” - som nyanserar med att om “avsevärda nationella försvars- eller säkerhetspolitiska intressen” står på spel kan vi trotsa våra “demokratikriterier” i export av krigsmateriel[39] - och liberal intelligentia. Man måste dock förstå att när man talar om “försvars- eller säkerhetspolitiska intressen” begår man ett seriöst språkligt misstag. “Försvar” och “säkerhet” är helt ovidkommande eftersom utsvultna jemeniter inte utgör något som helst hot mot någon frånsett de proxyarméer som invaderat Jemen. Snarare handlar det om att de finansiella sektorerna, i samarbete med försvarsindustrin, skall kunna slå mynt av vad som är i grunden extern aggression mot ett bakåtvänt bondesamhälle. Om man läser uppdateringarna noga behöver man inte vända sig till den tekniska litteraturen för att få åtminstone en aning om situationen; elitrepresentanterna tillstår själva det enorma intresset som faktiskt finns. Saabs verkställande direktör, Micael Johansson, låter oss få veta att deras effektiva radarsystem som saudierna uppskattar, har givit en fördelaktig effekt. Och den “effekten är mycket större än att bara exportera till ett annat land”, nämligen att fickorna blir fyllda ordentligt. Därför kan han “inte nog understryka att den här typen av exportaffärer betyder jättemycket”.

     Det finns ingen anledning till varför eliterna inte skall utnyttja tillfället - de har redan tillstått att effekterna hos de som blir utsatta för deras teknologi inte ens är relevant. Att detta får fortgå säger alltså en hel del om vår stat och den svans som slaviskt hittar ursäkter för terror. Förklaringen innefattar med säkerhet diplomatisk inflytande, geostrategiska kalkyler, och utan tvivel att allmän indifferens låter detta ske mitt framför oss. Men den strukturella integriteten i den finansiella sektorn har ett väldigt stort incitament till att låta detta ske. För att hitta detaljer som verkligen ger en bild av den sanna omfattningen på vapen-finans-förhållandet, måste man gräva i de akademiska monografierna, eftersom nästan alla försök att hitta den informationen i pressen misslyckas. Till exempel bestämde sig Penny Davies och Jakob König gå igenom dokumentationen och de finansiella granskningarna för att få fram den riktigt kritiska datan. I en sammanfattning fann de att:

Svenska storbanker kopplas till vapenaffärer som exempelvis export av granatkastare och stridsledningscentraler till Förenade Arabemiraten, och motorer till stridsflygplan i Saudiarabien. Båda länderna är stridande parter i Jemenkonflikten [...] De sju granskade bankerna (Danske Bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB, Skandia och Swedbank) [har] fortfarande finansiella kopplingar till totalt 15 företag inblandade i kontroversiell vapenexport. Det är företag som exporterar vapenrelaterade produkter till länder som klassas som auktoritära regimer, kränker mänskliga rättigheter eller är inblandade i väpnade konflikter [...] Totalt investerade de sju bankerna fonder på  4,6 miljarder kronor i företagen, per årsskiftet 2018/2019. Dessutom har fyra av bankerna (SEB, Danske Bank, Nordea och Swedbank) även gett lån och andra finansieringstjänster till sex av företagen, till ett värde av totalt 20,7 miljarder kronor. Totalt handlar det alltså om över 25 miljarder kronor, varav 23 miljarder till företag som exporterat olika typer av krigsmateriel till stridande parter i Jemenkonflikten.[39]

Helt klart är tvivel rimligt om föreställningen att 25 miljarder kronor krävs för att upprätta “försvar” och “säkerhet” för en handfull personer i höghus med fläkt mot outbildade gerillasoldater i en öken någonstans i Mellanöstern.

Fortsättning del 2 av artikeln.

    

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Hans Norelius
    23 juli 21:52

    Jag hittar inte fortsättning del 2 av artikeln. Hur når jag den? Det finns noter i texten, var kan jag läsa dem?
    Hans Norelius

    • Lars Drake
      26 juli 09:18

      Det var tekniska problem pga hakparenteser nu finns den här: http://www.synapze.se/?link=article&key=17648