Deltagande media
LÖRDAG 25 SEPTEMBER 2021
Utrikes
2021-07-26

Svensk Intelligentia och Utrikespolitik, Del 2

 Av Andi Olluri

Detta är en fortsättning pådenna artikel Synapze

Intellektuella har i sin uppgift att “spegla verkligheten” och att ovillkorligen granska makt och stat misslyckats. Det är upp till dessa, den kanske mest privilegierade klassen i samhället med makt som saknas så gott som överallt annanstans, att avslöja för folket vad de regerande grupperna gör och de fraser dessa försöker vilseleda allmänheten med - med andra ord ett ädelt “Uppdrag” som går ut på att ifrågasätta de strukturer som kommer att finnas kvar så länge vi står likgiltiga. Det kräver inte särskilt djupt tänkande för att ganska fort inse att den som följer detta sanna “Uppdrag” kommer att få erfara motgångar eftersom makt vill inte bli maktlöst, vilket också råkar vara en av historiens uppenbara sanningar. Men helt klart räcker inte endast en sådan “personlig” förklaring till för att ge svar på hur det kommer sig att de högst utbildade och ansedda i vårt samhälle kommer till slutsatser diametralt motsatta den tillgängliga faktan, och att dessa slutsater nästan alltid i kritiska frågor hamnar i nära perfekt samklang med den “officiella linjen”. Fundera kring skribenten med en hel del priser bakom sig, Richard Swartz, och hans kommentarer. “De mänskliga rättigheterna”, har han upptäckt, “har förblivit grundval för de sanktioner som Väst fortsätter tillgripa” de som trotsar mänskliga rättigheter. Låt oss hålla oss endast till Sverige i fråga om detta förhållningssätt. Man måste anta att han härmed insinuerar, liksom den “officiella linjen” hävdar: Mänskliga rättigheter är viktiga när den regim vår  kära stat har designerat som officiell fiende, utför terror. Inte vår terror. Det verkar för mig som att detta är den enda rimliga gissningen på vilka tankegångar som råder bland den avancerade intelligentian, med tanke på vad som står att finna i särskilda rapportören Alena Douhans rapport om sanktioner för FN. Om de sanktioner som bland andra Sverige riktar mot Syrien, säger hon:

 

Sanktionerna strider mot det syriska folkets rättigheter, vilkas land har förstörts av nästan 10 års pågående konflikt [...] Konflikten och våldet har redan haft en direkt ödesdiger påverkan på syriska folkets förmåga att realisera deras fundamentala rättigheter, med påtagligt skadade hus, sjukvårdsanläggningar, skolor och andra anläggningar [...] Jag är oroad över att sanktionerna som applicerats[...] kan förvärra den redan trängande humanitära situationen i Syrien [...] och därmed öka risken av att det syriska folket rättigheter bryts [...] vad som oroar mig i synnerhet är att [sanktionerna] går på i ullstrumporna över mänskliga rättigheter, inklusive syriska folkets rätt till boende, hälsa och en adekvat levnadsstandard. [Väst] bör inte hindra återuppbyggnaden av sjukhus[41]

 

och så vidare. I fråga om vårt engagemang för mänskliga rättigheter överlag återstår en hel del frågor för den som är seriös om situationen. Vad har Swartz och hans kollegor att säga om vår hänförda tillgivenhet för saudiernas och emiraternas projekt med deras version av “mänskliga rättigheter”? Vad har “kritiska” intellektuella att anmärka om pågående förhandlingar mellan Filippinerna, en brutal regim som får Iran att framstå som ett människorättsparadis, och Sverige gällande massiva försäljningar av JAS-stridsplan som skall användas - för att citera den internationella pressen - för att utföra “indiscriminate aerial attacks” mot bönder på kringliggande öar. En regim som kanske leder i ligan på att “slakta” och “avrätta” människorättsaktivister och motståndslösa bönder.[42] Man måste fråga sig själv hur det kommer sig att den “fria pressen” inte trycker ett ord om att Sverige bistår Colombia, som liksom Filippinerna är världsledande på att massakrera människorätts- och klimaträttsaktivister med dödsskvadroner utbildade av Väst, med 1 115 miljoner kronor på oerhört lösa tyglar. Utrikesdepartementet informerade maj 2021 att “samverkan ska sökas med den colombianska regeringen på områden som är gemensamma för det svenska utvecklingssamarbetet” och den “colombianska regeringens nationella utvecklingsplan liksom andra fredsbyggande initiativ.” Det verkar inte finnas några större besvär om denna “nationella utvecklingsplan” inkluderar, och har sedan 90-talet inkluderat, att med Apache-helikoptrar och dödsskvadroner jaga fackledare och bönder vid bergstrakterna. Kuba, däremot, får nöja sig med 175 miljoner kronor som går uteslutande till “förändringsaktörer”. “Representanter för den Kubanska staten” kan inte nöja sig liksom Colombias - och en gissning till varför detta är fallet lär du inte höra från Swartz eller andra inom agendasättande opinion.[43]

     Detta är ett olyckligt faktum - men inte förvånande. Serviliteten av en elitgrupp inför särskild policy i modern svensk historia är väldokumenterad inom den vetenskapliga litteraturen. När en mindre stat står inför en väldig sådan, och när denna mindre har en hel del intressen i att följa den störres väg till konfrontation, kommer gräddan veta att inte göra någonting dumt. Och man visste om det när nazistyrkorna, våra “bröder”, visade upp musklerna. De interna dokumenten från början av Andra Världskriget har en hel del att säga oss. Så exempelvis anmärkte Statens Informationsstyrelse, propagandaorganet, i interna diskussioner 1940 att “pressens återhållsamhet [...] blivit det kanske viktigaste ledet i Sveriges Utrikespolitik.” Journalisterna visste mycket väl om att inte kritisera makten, och man var noga med att hålla sig undan den “osvenska propagandan” i enlighet med anvisningarna som kom från “Sanningsministeriet”. Och i juni var cheferna så tydliga de kunde bli: kontorsmännen och skribenterna måste “agera för att stärka landets diplomati”.[44] Utrikesminister Christian Günther hade inga “större farhågor för framtiden än den svenska pressens” potential att göra den tyske “storebrodern” arg. Som tur är hade presscensurerna, ledda av landets ledande journalister, gjort ett enastående jobb i att bedriva “ett organ för självdisciplin inom pressen.” På sätt och vis visste man redan om att detta skulle fungera, eftersom ledande pressmän, såsom folkpartisttoppen Ivar Österström, redan på förväg hade lovat att “vi tidningsfolk vilja ju å andra sidan icke undandraga oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima statsvårdande intressen”.[45]

     Men även då insåg man några väsentliga insikter. Man kunde märka, som aktivisten Zeth Höglund noterade, att:

 

Med undantag av några enstaka tidningar, som ännu upprätthåller sin självständighet, finns icke längre någon fri press i detta land. I kommunala frågor, om teater och sport är ordet ännu fritt. Utrikespolitiken är däremot tabu. Steg för steg har den svenska pressen snöpts och likriktats i detta hänseende.[46]

 

Jag är väl medveten om den skillnad som råder mellan då och nu. Och det är just denna skillnad, att statlig makt numera inte tvingar någon att skriva eller inte skriva under hotet av en batong, som borde ge oss hopp och viljan att förändra pressen till en demokratisk institution som kan hindra oss från att nå den katastrof som till slut väntar.

 

 

(1) Ett enkelt experiment demonstrerar hur varje makt måste linda in sig själv i goda och ädla fraser. Å ena sidan har vi den Västerländska frälsardogman. Se The Elements of the China Challenge, november/december 2020. Utöver detta, jämför med Mike Pompeos kinatal 23 juli, 2020, Nixon Library. Dessa är mer eller mindre upprepningar av Paul Nitzes NSC-68. Och å andra sidan kan man jämföra med motsvarande fraser hos Rysslands officiella “uppdragsdeklaration” om att bevara världens friheter mänskliga rättigheter. Se Rydeberg, Göran, Utrikes- och Säkerhetspolitikens Historia Från 1800 till Idag: En Studie Kring Svenska och Nordiska Perspektivsförskjutningar, Santérus Förlag + Hans Blix Centrum vid Stockholms Universitet, Nr. 1 (2020), s.14.

(2) Boëthius, Maria-Pia, Några som inte Älskar Oss Håller På att Förändra Vårt Land, Norstedts Förlag (1997), s.49.

(3) ibidem, s.18.

(4) Säkerhetspolisen, Säkerhetspolisens Årsbok 2020, s.30.

(5) Europaportalen, Selnes, Anders, “Statsminister Löfven: Enighet mot Ryssland en Styrka”, 24 maj, 2021.

(6) Se Global Politics, Olluri, Andi, “Liberal! Fosterlandet Räknar med Dig, Bevara alla Dina Krafter åt Det!,

not 12,  18 januari, 2021.

(7) NATO, “Key NATO and Allied Exercises in 2021”, mars 2021.(8) Responsible Statecraft, Vlahos, Kelley Beaucar, “Classified Docs Found at UK Bus Stop Reveal Sensitive Defence Plans”, 27 juni, 2021

(9) BBC, Adams, Paul, “Classified Ministry of Defence Documents Found at Bus Stop”, 27 juni, 2021.

(10) Antiwar, DeCamp, Dave, “US Deployed Spy Plane During UK’s Black Sea Provocation Against Russia”, 30 juni, 2021.

(11) Antiwar, Rozoff, Rick, “Black Sea: NATO Drill Practiced Strafing Russian Ships”, 4 juli, 2021.

(12) Antiwar, Rozoff, Rick, “US, Lithuania, Poland Ukraine, in Military Exercise Targeting Belarus, Kaliningrad, Donbass”, 5 juli, 2021.

(13) Se Not 11. Rozoffs fetstil.

(14) Vill man hitta analys och kommentarer kring exempelvis Operation Sea Breeze och Sveriges roll i denna, så måste man vända vända sig till förhållandevis obskyra och, i regel, högst marginella journalistikkällor. Advokaten Rolf Andersson, afghanistanexperten Lars-Gunnar Liljestrand och historikern Anders Björnsson skriver i Alliansfritt (5 juli, 2021) att:

 

I vanliga fall brukar Försvarsmakten vara snabb med att informera om svenskt deltagande i övningar, men nu fick man noggrant läsa i amerikanska flottans Navy News (21/6) för att få reda på att Sverige var med. Sverige räknas där upp som ett av de 32 länder som deltar (...) På samma sätt har det varit under tidigare års Sea Breeze-övningar. Försvarsmakten har varit tyst, likaså Försvarsdepartementet.  Liksom tidigare får man också söka förgäves efter information om övningen i svenska media (...) Kanske kan man tolka hemlighetsmakeriet från svenskt håll om Sea Breeze att man på högsta ort är fullt medveten om att övningen är en öppen provokation mot Ryssland, och det är inget man vill informera allmänheten om.

 

Trenden är generell och gäller på inte alls endast officiella regeringskällor. Aftonbladet (29 juli) nämner inte ens det faktum att Sverige deltar i övningarna. Likaså råder tystnad om dokumenten. SVT (25 juni) tiger om att Sverige är delaktig i övningarna i området, vilket är mycket likt den text Expressen publicerade fem dagar senare. Här följer Jonathan Ronge trenden: Inte ett ord om dokumenten eller Sveriges inblandning. Dock informerar han oss om att det enligt “Putin befann sig ett amerikanskt spaningsflygplan i luften”. Det han utelämnade är det faktum att det enligt amerikanska källor faktiskt var fallet och, för att citera Kapten Snyder, att de “övervakar allting i Svarta havet, som vi alltid gör.” Se not 10.

(15) SVT, Olsson, Jonas, “Kragh: Ryssland Markerar Herravälde”, 26 juni, 2021.

(16) DN, “EU borde Följa Biden - Skärp Sanktionerna mot Putin”, 16 april, 2021.

(17) DN, Laurén, Anna-Lena, “Putin Blir allt mer Trängd - Europa Drabbas”, 16 maj, 2021.

(18) DN, “Endast ett Demokratiskt Ryssland Ger ett Tryggt Europa”, 25 maj, 2021.

(19) Frivärld, Lega, David, “EU:s Rysslandspolitik måste Sätta Demokratin Främst”, 1 april, 2021.

(20) Frivärld, Söder, Björn och Richthoff, Roger, “Oroande Säkerhetspolitisk Utveckling i Ryssland”, 23 februari, 2021.

(21) Se not 6.

(22) The Nation, Cohen, Stephen F., “Why Are We in Ukraine?”, 15 november 2021.

(23) För bakgrund över Maidan-kuppen och Västs oförblommerade intervention, se Rick Rozoffs “Bidens’ Real Ukraine Scandal: Regime Change and War”, 31 januari, 2021 i Anti-Bellum. Se dessutom Cato Institute, Carpenter, Ted Galen, “Why Ukraine Is an Dangerous and Unworthy Ally”, 28 juni, 2021. Se dessutom Dmitriy Kovaleviches “November Update: Ukraine’s Anniversary of the Victory of Corruption”, 26 november, 2020.

(24) New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “January Update: Ukraine under Biden, Political Bankruptcy of the Ruling Party, 29 januari, 2021.

(25) New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “November Update: Ukraine’s Anniversary of the Victory of Corruption”, 26 november, 2020.

(26) New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “May Update: Blinken Visit to Ukraine and External Governance”, 29 maj, 2021. Citat av Viktor Medvedchuk. Detaljerna om mediakontrollen - beordrad av amerikanska diplomaters diktat, korruptionen och det fullständiga avsaknandet av folkligt stöd i opinionsmätningarna, beskrivs av Kovalevich i minutiös detalj i hans månatliga serie för NCW. Av utrymmesmässiga skäl skall dessa inte utvecklas mer här. Dock följer ett mycket begränsat urval:

 

(Ledande paritet) föredras av endast 11% av troliga röstare (röstarantalet är oerhört lågt), jämfört med 43% av rösterna från parlamentsvalet 2019.  Den ledande oppositionen i opinionsundersökningarna är OPZZh, som har stöd från 21% av troliga röstare (partiet kallas pro-ryskt av västerländsk media). Zelenskyjs popularitet har sjunkit till 20% (...) Nu anser 74% av de undersökta att landet går åt fel håll.

 

71% av befolkningen tror inte att de korruptionsbekämpande åtgärderna leder någon vart. Studerar man insatserna inser man att en hel del av öronmärkta resurser för dessa blir försnillade. “Rollen” av dessa insatser, förklarar Kovalevich, “är inte att bekämpa korruption - de är, i sanning, ett instrument för att påverka ukrainsk politik” av elitintressen. Se New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “January Update: Ukraine under Biden, Political Bankruptcy of the Ruling Party, 29 januari, 2021.

(27) New Cold War, Kovalevich, Dmitriy, “May Update: Blinken’s Visit to Ukraine and External Governance”, 29 maj, 2021.

(28) Regeringskansliet, “Utrikesminister Ann Linde Besöker Ukraina”, 13 juni, 2021.

(29) Intressanta kommentarer ges av, återigen, den nitiske Rick Rozoff i Antiwar (17 april och 3 maj, 2021). Att den brittiske försvarsministern Ben Wallace valde att utöka britternas militära program (Operation Orbital) och låta det pågå till 2023, måste förstås som en del av en militärstrategisk helhet. Exempelvis får vi veta att USA vid ett par tillfällen inkluderat vapenexport med ett värde av $300 miljoner till ukrainarna i sitt proxykrig mot Ryssland (Ukraina Security Partnership Act). Vi får också veta (Antiwar, 2 juni, 2021) att de pågående Väst-ledda (inklusive Sverige) krigsövningarna i Ukraina och Svarta havet har ett något mer outtalat och cyniskt syfte. Ukrainske Generalmajor Igor Konashenkov råkade yppa att:

 

Avancerade stridsmedel, ammunition och övrig materiel (från USA et co.) är planerade att skickas till precis den region för ukrainska trupper under förevändningen om att hålla (de pågående krigs)övningarna (...) Eventuellt, liksom har varit fallet under föregående år, skall all dessa vapenmateriel skickas till de ukrainska trupperna och nationalistiska (d.v.s. neonazistiska) formationerna.

 

Apropå den verkliga mängden amerikanska vapen som har hamnat i de ukrainska händerna, kan man inte med säkerhet fastställa. Givet kommentarerna ovan, och de frenetiska kampanjerna bland styrande cirklar i Väst, är det troligt att siffran är  högre än några offentliga rapporter anger. Vi vet till exempel att enskilda redogörelser talar om hur hundratals ton amerikanska krigssystem forslats in på ett dygn i ukrainska hamnar. I slutet av mars månad uppgav den ukrainska pressen att amerikanska fraktfartyg “ankom till Odessahamnen med 350 ton bestående av militär utrustning för den ukrainska armén.” Se Dmitriy Kovaleviches marsrapport i New Cold War. Ungefär fem månader dessförinnan hade delar av den ukrainska pressen rapporterat om att president Zelinsky åkt runt i Europa för att få militär-knutna lån för att med nöd och näppe hålla ekonomin vid liv. I Storbritannien kom man överens om ett lån på £1.25 miljarder för att få bygga marina baser. Trenden var mer eller mindre explosiv, och samtidigt valde London att etablerade två brittiska marina baser kring Svarta havet. Detta, förklarar Kovalevich, “i hopp om att insnärja Storbritannien i en konflikt med Ryssland.” Det kan betraktas endast som förståndigt att “kritisk” media, som skall “spegla verkligheten”, beskriver denna upptrappning av Väst i Ukraina som en av orsakerna till Rysslands fllyttande av 80 000-100 000 trupper närmare Ukraina under april (det rådde närmare enhällighet om att Rysslands förflyttning av trupper inom sitt eget lands utgjorde hot; något som krävde en dubiös och teknisk definition “aggression” internt till ens egen nation). Eftersom det skulle gå stick i stäv med den gängse statsreligionen, valde intelligentians säkerhetsanalytiska medier, på hela det politiska spektrumet, att i genomgående vara tyst om detaljerna. Det var “av oklara skäl”, för de liberala duvorna, varför ryska trupper “ mobilisera(des) vid gränsen till Ukraina.” Funderingarna var ömsesidiga även för hökarna: orsakerna till vad vem som helst hade kunnat inse skulle ske, gick “inte med säkerhet att säga.” Istället för att fundera över svaret, var det främsta man tänkte på att “samtliga partiledare” behövde komma överens om frakta att bland annat “vapen” till Ukraina. Se DN, “EU Borde Följa Biden - Skärp Sanktionerna mot Putin”, 16 april, 2021. Cf. Frivärld, Oksanen, Patrik, “Det Här Kan Sverige Göra om Ryssland Trappar Upp Kriget”, 7 april, 2021.

(30) DN, “Så Beter Sig Endast en Skurkregim”, 24 maj, 2021. Jag skall i denna text inte beröra pressens behandling av ryska, i vissa fall, artificiella dissidenter i behövlig detalj. Ett axplock följer ur bland andra den grävande journalisten Ben Nortons granskningar:

 

Liksom (fascistiska) Azov, har (Raman) Pratasejvit gynnats av förstahand/direkt stöd från västerländska regeringar. Precis som den neonazistiska ukrainska milisen fick vapen och militär utbildning från USA för att strida dess proxykrig mot Ryssland, var Pratasejvits mediakarriär igångsatt av en amerikanskledd källa, Radio Free Europe / Radio Liberty (RFE/RL), vilka var skapade av CIA som en del av dess informationskrig mot Moskva.

 

Se The Grayzone, Norton, Ben, “US-Funded Belarusian Regime-Change Activist Arrested on Plane Joined Neo-Nazis in Ukraine”, 26 maj, 2021. Journalisten Max Blumenthal rapporterade på samma kanal (20 februari, 2021) om monumentala läckta dokument. De talade om de oerhörda, statligt organiserade kampanjerna i Väst att lotsa och leda journalister, ungefär 15 000 inklusive 400 stycken i Ryssland, till att propagera mot Ryssland för att skapa ett anti-ryskt klimat, både i Väst och i Ryssland genom infiltration av deras journalistgrupp:

 

Reuters och BBC upphandlade fler-miljon-dollar-kontrakt för att avancera den brittiska statens interventionistiska mål, och utfäste att kultivera ryska journalister genom Foreign and Commonwealth Office’s (brittiska utrikesdepartementets) finansierade rundturer och utbildningar, etablera påverkansnätverk i och kring Ryssland, och främja pro-NATO-narrativ i rysktalande regioner (...) FCO:s projekt utfördes i lönndom, och i samarbete med förment oberoende, högprofilerade online media, innefattande Bellingcat, Meduza och Pussy Riot-finansierade Mediazona.

 

Detaljrikedomen är slående, särskilt för ett projekt vars främsta mål, som operationschefen Andy Price förklarade för de övriga planerarna 2018, var att “försvaga den ryska statens inflytande inverkan på dess grannar.” Skalan av dessa operationer beskrivs - frånsett det enorma antal involverade “journalister” - i dokumenten, där man hittar obscena detaljer som att “$8.3 miljoner” skall läggas ned på propagandoperationerna under nästa år. Antagandet är såklart att vi har rätt att inte bara ha vår militär intill Rysslands gräns, men att vi dessutom har rätt att ta över deras informationssfär med våra regeringsutrustade “journalister” - en situation som Orwell behövde tänka länge på.

     Självfallet har våra lydiga bolsjeviker i akademiker- och intelligentiaklassen ingenting att säga om dessa förskräckande detaljer - de måste indoktrineras mest av alla. Jag har svårt att hitta siffror, men det verkar inte vara en vågad gissning att säga att de inte ens känner till dokumenten till att börja med. Notera dessutom att en del av de medverkande propagandastrukturerna - Meduza - har fått substantiellt bistånd av den svenska regeringen samt, som Blumenthal tillägger, “flera miljardär-understödda, pro-NATO-stiftelser.” Problemet har knappast berörts i svensk media. Däremot höll Utrikespolitiska Institutet ett seminarium 7 juli, 2021, där bland andra Carolina Vendil Pallin, forskningsledare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, deltog. “Alla försök till folklig resning”, säger hon, “de är i den här ryska politiska ledningens ögon iscensatta utifrån av Väst” vilket ryssarna anser att man gör “för att underminera Ryssland, att hålla tillbaka Ryssland.” Ingen seriös person skulle ens bestrida att det förekommer genuin motstånd till ryskt vanstyre bland den ryska befolkningen. Men vad denna seriösa person också kan göra är att inse att detta samexisterar med artificiella, västerländska motståndsoperationer som knappast är demokratiskt syftade. Det hon glömmer är att det inte är endast Rysslands elit som hävdar det - det är nämligen också Västs policyplanerare. Och det är inte fallet att man endast hävdar detta, utan man gör det faktiskt med enorma medel.

(31) DN, “Lukasjenko Lär Komma Undan även detta Uppenbara Piratdåd”, 25 maj, 2021. Se dessutom SvD, Svahn, Niklas, “Löfven: Lukasjenko Är en Illegitim Ledare”, 27 maj, 2021. Här tävlar Socialdemokraterna och Centerpartiets ledamot Kerstin Lundgren, verksam i utrikesutskottet, om vem som kan ge den minsta mängd information om vår verksamhet i Öst, som får deras Östs “angrepp” mot oss att blekna i jämförelse.

(32) Chomsky, Noam, Towards a New Cold War: Essays on the Current Crisis and How We Got there, Pantheon Books (1982), s.64-66 + not.12-13.

(33) Johansson, Alf W, Herbert Tingsten och det Kalla Kriget: Antikommunism och Liberalism i Dagens Nyheter 1946-1952, Tiden Förlag (1995), s.132. Han fortsätter: “Med tanke på allt detta ter sig en svensk politik som skulle syfta till skärpning av motsättningarna mellan de i det andra världskriget segrande stormakterna helt verklighetsfrämmande.” Ibidem.

(34) Citaten är hämtade ur protokollet för Regeringens utrikespolitiska debatt i riksdagen, 12 februari, 2020. För intressanta kommentarer, se Global Politics, Romelsjö, Anders, “Ann Lindes Utrikespolitiska Deklaration: Många Fina Ord, men en Hel Del Hyckleri”, 24 februari, 2021.

(35) Som en kommentar vid sidan om, och som inte lär förvåna, valde britterna att på inget sätt alls avvika från de goda frasernas symbios med makt och dominans i utrikesaffärer. Faktum är att man var väl medveten om att det man gjorde inte skulle accepteras av merparten av sunda människor. Därför var man tvungen att övertyga andra och sig själv om att man hade ett uppdrag att “upplysa” de “stackars vildarna” och vidarebefordra kristna spirituella värden etc. Tittar man på den historiska litteraturen inser man att denna indoktrinering, ända ned till den brittiske soldaten i Indien och Australien, var fullt lyckad. Soldaterna klagade därför när den “barbariska oppositionen till de upplysta styrkorna av Den vita civilisationen” inte kunde fatta att koloniseringen utfördes för deras eget “bästa”. Se SAGE Open, Jalata, Asafa, “The Impacts of English Colonial Terrorism and Genocide on Indigenous/Black Australians”, Vol.3 (3), s.7.

(36) För analys och anmärkningar, se Svenska Freds, “Analys av Propositionen ‘Skärpt Exportkontroll av Krigsmateriel’”, 26 oktober, 2017. Se dessutom Svenska Freds, “Slutsatser efter Januariavtalet: Punkt 70 Betyder Ingenting”, 26 november, 2019. Dock nämns inte att Sverige 2010-2014 sålde vapen till saudierna för 5.1 miljarder kronor. Se SvD (7 april, 2014).

(37) Pax, “Pax Nr 2 2021: Efter arabiska våren: 10 År av Svenska Vapen till Diktaturer”, Nr.2 (2021). Kriget i Jemen förtjänar sin egen utförliga granskning - något som är oerhört svårt att finna. De bästa än så länge, till min kännedom, finns att hitta i Global Politics, skriva huvudsakligen av Anders Romelsjö. Se exempelvis “Jemen-kriget 6 år - med Svenska Vapen?!”, 26 mars, 2021. Om FAE roll, se exempelvis Jonathan Fenton-Harveys undersökning i The New Arab, “How the UAE is Entrenching Its Strategic Influence in Yemen”, 9 juni, 2021. Tyvärr är ingen av dessa uttömmande i det de avhandlar. Exempelvis glöms en hel del interna rapporter från Jemen bort, officiella  rapporter om hemliga militära operationer av bland andra amerikanska och brittiska styrkor i Jemen, liksom den fulla vidden av Västvärldens inblandning annars (till exempel känner jag inte till en enda kommentar i opinionsmedia som noterar motsättningen mellan Joe Bidens uttalanden i februari om att få slut på kriget och inte bidra till Saudiarabiens koalition, och det faktum att USA fortfarande bidrar med underättelsestöd, attackplansunderhållning, tidigare rapporter om brittiska och amerikanska rapporter på jemenitisk mark etc. (Antiwar, 27 april, 2021)) - för att inte tala om systematiska undersökningar av elitopinion i västländer. För mer om detta, se min uppkommande text om Jemen i (N/A). För en mycket kort kommentarer över faktan om lidandet i Jemen, se Cover Action Magazine,Garvey, Brian, “Ending the War in Yemen Means Overcoming Political Cowardice”, 28 juni, 2021, publicerad ursprungligen i Massachusetts Peace Action.

(38) SvD, Dousa, Benjamin, “Svensk Försvarsförmåga är Avhängig Vapenexport”, 20 januari, 2021.

(39) Se not 37.

(40) Davies, Penny och König, Jakob, Diakonia and Fair Finance Guide Sweden, “Deadly Investments: Swedish Banks’ Financial Links to Companies Involved in Controversial Arms Trade,”, januari 2020. Citerad ur Via TT, Diakonia, “Svenska Sparpengar Kopplas till Kriget i Jemen”, 6 februari, 2020. Det har i svensk media varit omöjligt att hitta rapporten frånsett extremt marginella noteringar från TV4 och knappt två paragrafer från Omni.

(41) United Nations Human Rights Council, Douhan, Alena, “US Must Remove Sanctions and Allow Syria to Rebuild - UN Expert”, 29 december, 2020. Ett kort brottstycke av reaktionerna bland experter följer. I en intervju med The Grayzone (14 januari, 2021), påpekar Douhan att:

 

När jag talar om den enorma humanitära påverkan (av sanktioner på Syrien, ratificerade av bland andra Sverige), talar jag om hundra, miljoner, procent inflation; det enorma tilltagandet av dödsfall. inklusive mödrars dödsfall, spädbarns dödsfall. Det var en studie som utfördes av ett antal stora NGO:s i Irak. Om jag inte misstar mig, var antalet död barn över fem år gamla som hade dött inom tio år en halv miljon, till följd av omöjligheten att få mat; till följd av att omöjligheten att få sjukvård; till följd av omöjligheten att få vaccinering; liksom undernäring och dysenteri runtomkring.

 

Kraven på att lyfta sanktionerna har upprepats av toppämbetsmän, såsom Geir Pedersen, syrienutredare för FN. Brutaliteten fick World Food Programme att varna om “massvält eller en ytterligare massflykt”. I tidsskrifterna som specialiserar sig i utrikespolitisk analys kan man läsa exempelvis akademikern Joshua Landis och tidigare obamaämbetsmannen Steve Simon som noterar att sanktionerna:

 

ytterligare utarmar det syrianska folket, sätter stopp för försök till rekonstruktion, och stryper ekonomin som underhåller en desperat befolkning under Syriens växande humanitära och folkvårdsliga kriser.

 

För dessa anmärkningar, se The Grayzone, Maté, Aaron, “Crushing US Sanctions Devastate Syria’s People and Post-War Reconstruction”, 21 augusti, 2020.

(42) The Diplomat, US Clears F-16 Sale to Philippines as South China Sea Tensions Brew”, 30 juni, 2021. Senast slutet av nästan år skall diktatorn Duterte besluta om han skall acceptera Saabs erbjudande eller köpa amerikanska stridsplan.

     Det kan vara hälsosamt att gå igenom en del av de bedrifter Filippinernas Duterte-regim kan skryta om. Alla angivningar och referenser är tagna ur en opublicerad artikel jag skrev under april: Se Foreign Policy in Focus, Chew, Amee, “It’s Time to End U.S. Military Aid to The Philippines”, 8 april, 2019. Siffror från exakt två år sedan visade att nästan 30 000 människor mördats av Dutertes dödsskvadroner, varav “nästan alla är fattiga och utblottade människor (och aktivister), innefattande barn, summariskt avrättade”. 140 000 har fängslats utan rättegång. Brutala avrättningar av människorättsaktivister, klimataktivister - åtminstone 47 stycken under 2017, som var ett förhållandevis lugnt år - fackledare, journalister, lågkyrkliga ledare, advokater som skyddat ursprungsbefolkning och liknande “are spiraling out of control” (min kursivering). Kritiker fängslas omedelbart, såsom parlamentarikern Leila DeLima och den världsberömda journalisten Maria Ressa. USA har haft under de senaste åren, och har fortfarande, vapenkontrakt med Filippinerna i värde av miljarder dollar som används brutalt mot all typ av motstånd samt militära program. Massakrer - massmord - är regelrätta händelser och har tagit otroliga proportioner. Se South China Morning Post, Robles, Alan, “Philippines ‘Bloody Sunday’ Killings Show Rodrigo Duterte’s Brutal Presidency Isn’t Letting Up In His Last Full Year’”, 10 mars, 2021. Se även The Hill, Hartung. William D., “Congress Must Act to End US Military Aid to The Philippines”, 5 oktober, 2020. Senare har det slutits ett kontrakt i värde av $1.5 miljarder som innefattar helikoptrar och missiler efter att man året dessförinnan sålt vapenpaket till Filippinska styrkor. Frånsett den otroliga kampanj Duterte för mot aktivister i sitt land, har Västs krigssystem använts i hans militära operationer, “anti-gerilla”, på ön Mindanao där över 450 000 människor har tvingats fly under “indiscriminate aerial attacks.” Förvånansvärt lite detaljer har rapporterats i den västerländska pressen. Se också Reuters, “Philippines, U.S. Launch Military Drills Amid South China Sea Tensions”, 12 april, 2021. Vad som är lite lustigt är att Duterte förmodligen samma dag hade förberett dessa övningar efter att han samma dag beordrat att “döda” och “utrota” varenda kommunist i Filippinerna. Inom den veckan lyckades Dutertes dödsskvadroner “utrota” mycket effektivt med amerikanska vapen. Flera fackledare, exempelvis Emmanuel Asuncion, blev avrättade i flera olika regioner. Det är inte så konstigt att militären är så pass duktig på att mörda fattiga, aktivister, kvinnor och barn så effektivt. Duterte, Västs gunstling, var ärlig när han påpekade:

 

Jag har berättat för militären och polisen att om de (stöter på “kommunister”...) mörda dem, var säker att ni verkligen mördar dem och avrätta dem om de är vid liv (...) Strunta i mänskliga rättigheter. Det är min order. (...) Jag har inga samvetsbetänkligheter över de saker jag måste göra.

 

Phil Robertson, från Human Rights Watchs asiendepartement, påpekade att “dess incidenter hel klart är del av regeringens alltmer brutala upprorsbekämpande kampanj som består i att eliminera” all motstånd överhuvudtaget. Se Al Jazeera, Regencia, Ted, “Nine Killed After Duterte’s Order to ‘Finish off’ Communists”, 7 mars, 2021.

(43) För intressanta kommentarer, se Fred Nu, Strömdahl, Jan, “UD Vill att Sveriges Bistånd till Kuba och Colombia Ska Gynna USA”, 17 juni, 2021. För korta kommentarer, se The Canary, McEvoy, John, “Colombian Police Have Killed Civilians: British Police Have Been training Them Regardless”, 1 maj, 2021.

(44) Funcke, Nils, Tryckfriheten under Tryck: Ordets Män och Statsmakterna, Carlssons (1996), s.105,113.

(45) Boëthius, Maria-Pia, Heder och Samvete: Sverige och Andra Världskriget, Ordfron Förlag (2001), s.64,76,143.

(46) Ibidem, s.57.

 

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.