Deltagande media
ONSDAG 15 AUGUSTI 2018
Inrikes
2014-12-02

Hellre nyval än en blåröd soppa

Det finns några saker jag vill säga om den situation som uppstått efter att SD valt att rösta på den borgerliga Alliansens budget.

För det första är det inte alls förvånande att SD valt att rösta för den borgerliga budgeten.

SD är i grunden ett socialkonservativt högerparti och en rätt stor del av partiets anhängare föredrar sannolikt en borgerlig politik framför en socialdemokratisk eller rödgrön sådan. Att SD väljer Alliansens budget före den rödgröna, trots att båda står för samma flyktingpolitik, är därmed inte konstigt. Sedan kan man kritisera SD:s ställningstagande – som innebär stöd till ett budgetalternativ som medför mindre personal i vården och omsorgen, bibehållen pensionärsskatt, fortsatt låg A-kassa, bibehållna gränser i sjukförsäkringen, fortsatt FAS3 – för att detta går stick i stäv med saker partiet lovat i valrörelsen. Man kan tycka att det är hyckleri när partiets Mattias Karlsson motiverar ställningstagandet med hänvisning till att vilja ”försvara välfärden”. Jag tycker dock att SD agerar förhållandevis konsekvent i förhållande sin politik – som ju går ut på att skylla alla samhällsproblem på flyktinginvandringen. Populistiska utspel och motsägelsefullhet i övrigt är en del av SD:s metod.

Dessutom: SD tror sig också ha en del att vinna på ställningstagandet. Inte helt utan grund. Sedan valet har det synts en tendens inom allianspartierna där flera röster höjts för att lägga om hållningen i flyktingpolitiken i en mer restriktiv riktning. Utöver utspel från KD:s ungdomsförbund i den riktningen har ledande moderater i olika kommuner i några uppmärksammade fall börjat samarbeta med SD. SD, som gjorde sin största framryckning bland väljare som tidigare röstat på Moderaterna, ser nu en möjlighet att göra ytterligare inbrytningar i den borgerliga väljarkåren, och därtill att påverka de borgerliga partierna i en mer flyktingfientlig riktning.

För det andra tror jag att Stefan Löfvens trevare till ett blocköverskridande samarbete för att motverka SD:s inflytande innebär att socialdemokratin skjuter sig själv i huvudet. Den ännu större förskjutning åt en borgerlig mittenpolitik som skulle bli frukten av ett sådant samarbete skulle som regeringsprojekt kanske kunna utestänga SD från inflytande för ytterligare en period framöver. Men på sikt skulle det betyda att SD kan kunna fortsätta att vinna stöd på grundval av sin populistiska oppositionsprofil – i ett sådant läge tydligt riktad mot ett än mer samlat politiskt etablissemang.

Nu är det sannolikt så att Löfven misslyckas med att få till något sådant. Makten framför allt är inte bara Löfvens devis. Även borgarna vill ha den, men till skillnad från s-ledaren är de mindre benägna att dela den. Annie Lööf har redan gått ut och återupprepat att c inte är intresserat av att agera samarbetspartner eller stödparti åt s. Att Moderaterna skulle göra det känns uteslutet. Att Fp eller KD skulle agera självständigt känns inte troligt. Det är åtminstone mitt stalltips: Alliansen, som haft lite medvind i opinionen senaste tiden, håller ihop och satsar på att återkomma till makten i ett nyval. Hur länge de ska kunna regera, om den inte går i blåbrun riktning och börjar samarbeta med SD, är en annan fråga, som på sikt ställer borgerligheten inför ett strategiskt val. Obehagligt, ja visst.

Det är här min sista poäng kommer in: Det som behövs för att stå emot den här utvecklingen är nämligen inte mer "mittenpolitik" (dvs fortsatt nyliberal arbetarfientlig politik) ackompanjerad av en uppslutning kring ”humanistiska värden”. Det är istället en tydligare opposition som står för radikal samhällsförändring åt vänster. Som uppmuntrar klasskampen från oss på golvet, som kombinerar politiska krav som stärker och flyttar fram positionerna för oss och för välfärden. Som givetvis står upp för solidariteten och medmänskligheten med de tusentals flyktingar som tvingas fly från krigshärdar som den i Syrien, men som också kräver att även de rika kommunerna ska betala för välfärden och ta sitt ansvar för flyktingmottagande. En sådan opposition måste stå för en ännu mer offensiv upprustning av välfärden, ett massivt program för byggandet av billiga hyresrätter osv. Valet måste i sanning göras till ett val om vad det är för samhälle vi ska leva i.  

Kort sagt, jag ser mer fram mot ett omval där vänstern och arbetarrörelsen går hårt ut och visar att det är dags att välja sida, än en situation där SD får fortsätta vara den enda oppositionen i förhållande till en alltmer borgerlig mitt, samtidigt som vänstern fortsätter att marginaliseras. Det borde faktiskt även Jonas Sjöstedt göra, men de uttalanden han fällt hittills – som antyder att han anser att de borgerliga partierna borde ta ansvar och hitta en lösning på situationen tillsammans med s – vittnar om att även vänsterpartiet vacklar inför att spela den rollen fullt ut. Jag hoppas att jag har fel.

Men det finns också en annan anledning till att det ser rätt mörkt ut för oss som vill ha vänsterpolitik. I nuläget organiseras det nämligen alldeles för lite kamp från oss på golvet, från oss som jobbar ihop vinsterna åt de rika. Och i förlängningen är det sannolikt bara utomparlamentarisk kamp och mobilisering som kommer att kunna bryta dödläget i riksdagen och driva utvecklingen i en progressiv riktning. Dags för LO att börja mobilisera på allvar. Och dags för oss här nere att ta täten, och inte vänta på att våra ledare ska göra det åt oss.

Dela artikeln

6 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Mårten Fjällström
    02 december 23:07

    Jag är - rent maktpolitiskt - lite förvånad över alliansens agerande.

    Tänk om det blir nyval. Moderaterna har ingen partiledare och den blivande partiledaren är mest känd för att ha sagt att Stockholmare är smartare än resten av landet. Folkpartiet och Kristdemokraterna borde ha rätt tomt i valkassorna, och Kristdemokraterna är under spärren i opinionsundersökningarna. Centern är det enda av dem som borde ha ett hyfsat läge, med både pengar och etablerad partiledare.

  2. Lars Drake
    03 december 07:22

    Det är inte helt osannolikt att tillräckligt många Alliansledamöter väljer att inte rösta på Alliansbudgeten för att rädda situationen. Det är inte det mest troliga men skulle kunna ske.

    Jag instämmer naturligtvis i att det inte är mittenpolitik vi behöver.

  3. Lars Drake
    03 december 07:27

    Det finns fem öppet borgerliga partier i Sverige, två vacklande partier med olika väljarbas och ett vänsterparti som har en klar analys på flera viktiga områden. Partiet lider dock av för mycket snällhet och för lite av intressepolitik.

  4. Jonas Karlsson
    03 december 16:15

    Nu är det allvar. Viktigt att komma ihåg är att det först och främst de borgerliga partierna som har fällt regeringen. De har bäddat för situationen.

    Men, iställt för att slösa energi på att peka finger åt borgare eller sd måste nu vänstern och arbetarrörelsen peka ut en alternativ riktning. Ordentlig stimulanspoliitik, ordentlig omfördelningspolitik. Börja ta från de rika och omfördela samhållets resurser. Lova bostäder, höjd a-kassa, hota att nationalisera bankerna, ta bort vinsterna i välfärden. Det kommer stöta på patrull men nu MÅSTE vi börja sätta agendan. På kort sikt tycks hoppet stå till Vänsterpartiet. Att lämna oppositionsrollen helt till sd är att slänga in handduken innan matchen har börjat. Vänstern måste nu ta initiativet. Annars kommer vi inte kunna vinna.

    • Mårten Fjällström
      03 december 21:59

      Något som vänsterpartiet borde kunna utnyttja är att som parti utanför regeringen står det fritt att föra en politik som är mer vänster. Borgerligheten däremot har ju bundit ihop sig tydligare till ett Moderaterna+.

    • Mårten Fjällström
      03 december 21:59

      Något som vänsterpartiet borde kunna utnyttja är att som parti utanför regeringen står det fritt att föra en politik som är mer vänster. Borgerligheten däremot har ju bundit ihop sig tydligare till ett Moderaterna+.