”Det är precis så här illa det är” kommenterade författaren Per Björklund på Facebook en artikel i Aftonbladet, skriven av en annan skribent, Petter Larsson. Artikeln hade rubriken ”M-ledarens sommartal ett historiskt svek”, och i denna framhåller Larsson betydelsen av Reinfeldts senaste utspel i sitt sommartal, där Moderatledaren gjorde den av SD favoriserade motsättningen mellan flyktinginvandring och investeringar i välfärd till en huvudfråga inför valet. Larsson understryker i artikeln vidare hur Reinfeldts syfte, bakom en s.k. ”anständighetens sköld” som tillåter honom att med utgångspunkt i vissa ”antirasistiska meriter” spela rasisterna i händerna, i själva verket är att skada vänstern och i synnerhet de partier som kan tänkas ingå i en rödgrön regering efter valet.

Petter Larsson har helt rätt. Det är precis så här cyniska Moderaterna är, och det ska inte falla någon in att tro att utspelet inte noga övervägts i fråga om alla dess fördelar och nackdelar av Moderaternas häxdoktorer. (För den som tvivlar rekommenderas läsning av Aron Etzlers bok ”Reinfeldteffekten” som utkom tidigare i år, som bl.a. innehåller en läsvärd redogörelse de ”nya” Moderaterna PR-strategiska inriktning på senare år.)

Moderatledarens senaste utspel kommer dessutom som ett extra trumfkort efter en uppvisning i en strategisk valkampanj som av PR-analytiker kommit att myntas som ”negative campaigning”: genom att framhålla hur dåligt allt kommer att bli om de rödgröna kommer till makten ska stödet för de senare undermineras. Då blir det nedläggning av försvaret, ett stopp för byggande av nya bostäder, sänkt krogmoms och förvärrad arbetslöshet för unga, avskaffad valfrihet, mindre utbyggd kollektivtrafik utöver den återgång till lättja och bidragsberoende som Moderaterna aldrig tröttnar på att varna för.

Att kampanjen ser ut på det här sättet har givetvis sin förklaring. Regeringspartiet vinner inte längre något stöd för den egna politiken, som bara består av mer av samma. Och avslöjandena om vart den politiken för har duggat tätt senaste tiden.

Så sent som i söndags publicerade tankesmedjan Katalys en artikel på DN Debatt, där artikelförfattarna med hänvisningar till en rad hårda fakta visar på hur Moderaternas ekonomiska politik konsekvent gett allra mest till den allra rikaste tiondelen samtidigt som den fattigaste gynnats minst av alla. Katalys skribenter framhåller vidare hur denna ojämlikhetsskapande politik står i djup kontrast gentemot hur man marknadsfört sin politik (skattesänkningar som främst sägs gynna låg- och medelinkomsttagare). Och det är förstås bara ytterligare ett i raden av alla de uppmärksammade avslöjanden som den borgerliga regeringens och dess politik bär ansvaret för. Krisen i skolan (som blivit synonym med major Björklund) har varit på tapeten. Så också sedan lång tid den hjärtlösa behandlingen av dom arbetslösa och sjuka. Vinstplundringen i välfärden är ett återkommande inslag. Uppblandat med rapporter om misslyckade utförsäljningar av vårdcentraler och apotek, mygel i hanteringen av de statliga bolagen (Maud Olofsson och Nuon-affären), den tidigare försvarsministerns kriminella roll i byggandet av en vapenfabrik i Saudiarabien osv.

Om de rödgröna tillgrep samma metoder som Moderaterna själva skulle de för övrigt med fog kunna publicera affischer med frågan ”Vill du ha mer av” följt av ”vapenproduktion och stöd till diktaturer”, ”ökade klassklyftor och segregering inom samhället i allmänhet och skolan i synnerhet”, ”fortsatt vinstplundring i välfärden”, ”undermålig upprustning av järnvägen” osv… följt av ett frågetecken.

Till detta skulle man nu efter ”Vill du ha mer av” kunna tillägga ”en politik som krattar manegen för rasisterna”? Jo, alltså, om det inte vore för den ”sköld av anständighet” som Petter Larsson skriver om, som åtminstone delvis skulle underminera påståendets självklara berättigande.

Kanske vore för övrigt den typen av kampanjen berättigad. Som fokuserar mer på det negativa hos motståndaren än på det egna positiva alternativet. När jag ser s-affischer med budskap som ”Ett bättre Sverige för alla”, ”vi vill ha mer kunskap” och dylika tämligen vaga för att inte säga innehållslösa budskap lutar åtminstone jag åt det.

Men i själva verket räcker inte enbart PR-strategier för att motverka den borgerliga politikens samhällsförstörande logik. För Moderaternas negativa kampanj, nu parad med försök att göra SD:s ”invandring kontra välfärd”-strategi till huvudfråga, kan i slutändan bara motverkas effektivt av en vänster som talar klarspråk om hur motståndet mot högerpolitiken ska konkretiseras.

För hur ska samhället kunna ta emot (och kunna ta hand om) kommande vågor av krigsflyktingar från Syrien eller Irak och samtidigt flytta fram positionerna mot vinstintressena i välfärden? Och förbättra skolan, upprusta järnvägen, bygga bort bostadsbristen osv?

Svaret är givetvis att det är möjligt (!), men att det förutsätter att en rödgrön regering faktiskt sysselsätter sig med att på allvar börja omfördela rikedomar från de som skor sig på majoriteten i kraft av sitt ägande. Det kan ske genom ökade regleringar och beskattningar av de rikas förmögenheter (som nu antingen sipprar ut i skatteparadis eller via allehanda kryphål koncentreras i händerna på en omåttligt välbeställd överklass till förfång för lyxkonsumtion och börsspekulation). Det kan ske via genomförandet av ett helt program kopplat till omfördelning av ovannämnda resurser där tillräckliga medel används för att komma åt problem som beror på bristande resurser. Och i genomförandet av ett sådant program skulle en verkligt radikal regering kunna stödja sig på en mobilisering av arbetarnas massorganisationer – våra fackföreningar. Med våra massprotester och strejker skulle vi dessutom kunna sätta ökad press på arbetsgivarna för att tvinga dem att gå med på en rad berättigade krav, såsom förbättrad arbetstrygghet och fler jobb.

Många läsare skakar kanske på huvudet med ett uns av realism, och tänker trött att så ser ju inte situationen ut idag. Så starka är vi ännu inte. Och det stämmer dessvärre. Men även om detta kan tyckas avlägset idag är det icke desto mindre precis så uppgiften ser ut, i synnerhet då Reinfeldt inte drar sig för att mobilisera den bruna opinionen för att underminera varje försök till kursändring från den inslagna vägen mot det moderata helvetet. Stora problem kräver stora lösningar. För det är, precis som Per Björklund kommenterade, precis så illa det är. Vi har inte en minut att förlora.

GUNNAR WESTIN