Kejsarens förintelse – mer utrotning på tyska

”Kombinationen av rasism och fordism var en nazistisk innovation”, menar forskarna Casper W Erichsen och David Olusaga i den på svenska nyutkomna Kejsarens förintelse. Tysklands bortglömda folkmord (2014). Däremot hävdar de att andra världskrigets folkmord inte var ny i sitt genomförande, utan måste betraktas utifrån ett bredare allmänt kolonialt perspektiv; utrensningarna i öst hade redan praktiserats i Tyska Sydvästafrika. I ett skede då man övergav en äldre paternalistisk kolonialism för en rasbiologisk socialdarwinism.   

För ett antal år sedan skrev jag ett blogginlägg som uppmärksammade likheterna mellan folkmorden på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika och blodbaden på judar och andra untermenschen i Östeuropa. Artikeln baserades på blandade källor, men främst på en BBC-dokumentär av nämnde Olusaga: Namibia – Genocide and the Second ReichBoken utvecklar samma tema och borde vara en rejäl ögonöppnare för de som hävdar att nazismen var en apart avvikelse i den europeiska historien.

Det tyska folkmordet som föll i glömska

Idag är folkmordet och dess förintelsestrategi knappt kända, men så var det inte för ett sekel sedan. Tvärtom var de vida omtalade och övergreppen uppmärksammades i en för sin tid sällsynt grundlig genomgång av koloniala förhållande. Rapporten, en så kallad blå bok, sammanställdes av juristen major Thomas O’Reilly och användes som underlag vid Versaillesavtalet efter kriget. Det var nämligen god ammunition i Brittiska kungadömets och Sydafrikanska Unionens projekt att beröva Tyskland sina kolonier. Blåboken gick dock bokstavligen till bokbålet 1927 när den spelat ut sin roll och det var viktigare att ena den vita bosättareliten i Sydvästafrika. På samma vis var det andra intressen som styrde under Nürnbergrättegångarna 1946: tyskarna skulle vinnas över från nazismen och de koloniala imperierna räddas i skuggan av de allt mer frostiga relationerna mellan de båda supermakterna. Då fanns inget större intresse av att gräva bland benknotorna i de sandiga dynerna i Namiböknens förgångna. 

Tyskarna behövde levnadsrum – på någon annans bekostnad

Det kejserliga Tyskland som enats 1871 var sent ute, den motsträvige Otto von Bismarck höll emot den manstarka koloniala opinionen. Även efter Berlinkonferensen 1884 där Tyskland mutat in sina egna intresseområden ansåg kanslern inte att det var mödan värt att lägga militära resurser på äventyrligheter i Afrika och annorstädes. Det var först efter hans avgång som kejsarens mer handlingskraftiga linje fick genomslag – vid boxarupproret år 1900 ansåg monarken att ”Peking borde jämnas vid marken”.

En av de främsta rösterna för kolonial expansion var Alltyska förbundet som med oro såg hur allt fler tyskar emigrerade från de överfulla tyska städerna till smältdegelns USA. Genom att styra om utflyttningen till egna kolonier kunde man rädda tysken från den urbana industrialismens stympade andlighet. De odlade en völkisch-ideologi vars centrala tema var kontakten med jorden, man blev en del av (det germanska) folket genom småskaligt bruk av jorden – något som blivit allt svårare i ett Tyskland dominerat av storgods och industrier. Det tyska folket kunde således pånyttfödas som äkta tyskar – på andra sidan jordklotet.  Men det var även inom dessa kretsar tanken på östlig expansion föddes. 

Tyskland behövde alltså levnadsutrymme för sin befolkning. En central gestalt inom den koloniala ideologin var geografen Friedrich Ratzel vars tankar om l ebensraum lade grunden för den osentimentala utplåningen av lägre stående folk, det var en historisk nödvändighet att mer vitala folk konkurrerade ut andra. Eller som kolonialkommissarie Paul Rohrbach uttryckte det i Tysk kolonialekonomi (1907):

För att möjliggöra fredlig [sic] vit kolonisering trots närvaron av en mindervärdig och rovgirig infödingsstam som är oförmögen till kulturell utveckling är det möjligt att man under vissa omständigheter helt enkelt måste utrota dem.

Då hade utrotningen av de ”rovgiriga infödingsstammarna” redan pågått i flera år i Tyska Sydvästafrika. Vid ”slaget” om Waterberg 1904 massakrerades ett stort antal herereo medan de överlevande flydde ut i öknen för att svälta ihjäl varpå Lothar von Trotha utdelade sin dödorder: ”Inom de tyska gränserna kommer varje herero, med eller utan gevär, med eller utan boskap, att bli skjuten.”  

Från massakrer till arbete till döds

Även om von Trothas order revs upp (han blev då så arg att han begärde avsked med omedelbar verkan, som dock förvägrades honom) tog utrotningen en ny form genom tilllämpandet av de idéer som greve Georg von Stillfried sammanställt på uppdrag av kejsaren. För att inte gå miste om de ekonomiska resurser som de koloniserades arbetskraft utgjorde borde man inrätta ”slutna bosättningar”. Dessa arbetsläger var inspirerade av de brittiska koncentrationsläger som boerna några år tidigare inhägnats och gått under i. Infödingarna skulle kontrolleras (med mässingsbrickor) och sättas i arbete, gärna genom att hyras ut till företag och bönder.

Namafolken som gjort uppror* när de insåg att de stod näst på tur ansågs dock arbetsodugliga som ras. Dessa och andra som betecknades som ekonomiskt odugliga rensades ut och skickades till ”dödslägret” på hajön utanför Lüderitz, där doktor Bofinger experimenterade på fångarna genom att injcera opium och andra medel för att finna botemedel mot skörbjugg. Ingen tillfrisknade under behandlingen av doktor Mengeles föregångare, kan tilläggas.      

Allting sköttes med preussiska krav på noggranhet och bokfördes exemplariskt. Därför vet vi nu i efterhand att vid upprättandet av järnvägslinjen mellan Lüderitz och Aus dog 67,48 procent av de sammanlagt 2014 fångar som slavade på sträckan under en artonmånadersperiod 1906-1907. På det stora hela dog ungefär hälften namaerna och 80 procent av hereroerna i det Andra rikets folkmord.          

För att undvika ”bastardisering” av den tyska rasen infördes under den här tiden även hårda raslagar, enligt de teorier som Eugen Fischer och andra utarbetat, bland annat efter studier i Sydvästafrika. Rasblandning var nämligen en styggelse då den lägre stående rasen degenerade den mer livskraftiga. Man var först ut i Sydvästafrika, som sedan fungerade som underlag till de raslagar som infördes i Tyskland 1935 för att sedan likt en bamurang återkomma till Sydafrika med apartheidlagstiftningen 1948. 

Tydliga band mellan det Andra och det Tredje rikets övergrepp 

Släktskapet med utvecklingen under nazismen är slående. Författarna sammanfattar likheterna:

Det var så mycket av det som skedde i Tyska Sydvästafrika i början av 1900-talet som på ett fasansfullt sätt förebådade vissa händelser på 1940-talet: koncentratstionslägren, byråkratiseringen av dödandet, den noggranna registreringen av dödssiffror och dödlighetstal, användandet av tvångsarbete som ett sätt att begå massmord, metoden att transportera civila i boskapsvagnar och sedan tvinga dem att arbeta ihjäl sig, användandet av deras kvarlevor för forskningsändamål, uppdelningen av etniska grupper i sådana som kunde ha en framtid som slavar  och sådana som inte hade en framtid alls. 

Även om författarna understryker att det inte fanns en naturlig orsakskedja, att de nazistiska övergreppen var förutbestämda att ske, så fanns det starka personliga, institutionella och ideologiska kopplingar mellan det Andra och det Tredje rikets folkmord.  

Caspersen och Olusoga skriver att nazismen uppstod ”ur den grumliga soppa av völkisch-ideologi och nationalism som puttrade på ölstugorna i München” efter det första världskriget. De frikårer som rensade upp bland röda myterister och spartakister bestod i i hög grad av veteraner från de gamla kolonialtrupperna. Det var således ingen slump att en driven kolonialofficer som General Franz Ritter von Epp samlade framtida naziledare som Ernst Röhm runt sig. Genom dessa kontakter kunde nazisternas egen skyddskår – SA – uniformera sig i just den gamla koloniala Skyddskårens kläder, därav ”brunskjortor”. Genom von Epps försorg kunde nazisterna även köpa Völkischer Beobachter, som kom att bli partiets främsta pressröst.

Men som författarna påpekar, nazipartiet – NSDAP – och dess 25 punktsprogram var knappast originellt under sina första år. Mycket av dess politik hade Alltyska förbundet och likartade organisationer redan drivit före kriget.

Under melllankrigstiden fick den koloniala nostalgin stor betydelse, återgestaltad inom kultur och propaganda. Även om drömmen om återkolonisering av Afrika levde genom projektet Deutch-Mittelafrika där även Kongo skulle inkorporeras blev det inte mer än storslagna planer, vars topp nåddes 1940 under Hitlers framgångar i Europa och ”byråkraterna [kivades] om vem som skulle få gå på kvällskurs i swahili”.

Utan det var i öst det skulle ske enligt planerna i Generalplan Ost: 20 miljoner tyska nybyggare skulle bruka upp jorden fram till Uralbergen där en ”östvall” (en tanke redan född under det första världskriget när delar av Ryssland avträddes i Brest-Litovskfreden 1918) skulle stå emot de asiatiska horderna. Likt de nordamerikanska erfarenheterna skulle detta lågintensiva krig härda den nya generationen tyskar. Hitler jämförde partisankrigen efter invasionen av Sovjetunionen med ”indiankrig”. Det var helt enkelt en kolonial expansion där invånarna betraktades som kolonialfolk, antingen att förslavas (slaver) eller förintas (judar). Ur det perspektivet blir skillnaden mellan hur tyskarna betedde sig i väst och öst under kriget begripligt – den tidens internationella lagar utgick ifrån ”civiliserade folk”. Herman Göring (vars far var Sydvästafrikas första tyska guvernör) försvarade sig följdriktigt i Nürnbergrättegångarna med att de inte var värre än britter, fransmän och amerikaner, med tanke på hur de uppförde sig i sina imperier.  

Det hade varit önskvärt med en tydligare ekonomisk analys. Författarna nämner förvisso hur köpmännen i Hamburg driver på koloniseringen av Kameruns kust eller hur de vita bosättarna med avundsjuka ser på hererohövdingarnas förmögenheter och kräver att deras mark expropieras, men i mycket reduceras de koloniala projektens drivkraft till reaktionära vanföreställningar, med eller utan doktorshatt.

Trots dessa förbehåll, genom att betrakta nazismens folkmord och offensiva krigföring som ett mer allmänt fenomen sprungen ur ”en rasistisk och kolonialistisk ideologi, starkt färgad av socialdarwinism” blir den också mer begriplig och – tyvärr – mindre apart. Nu handlar det om hur vi ser till att herero- och namafolkens öde blir en del av vårt kollektiva minne.    

* Den tyska krigföringen var föga framgångsrik efter de första massakrerna, tvärtom höll de oerfarna tyska soldaterna på att gå under i sin jakt på en gäckande fiende i ödemarken. Det var först när de började använda sig av missionärer som lurade fram hereroflyktingar och slöt fredsavtal under falska förespeglingar med nama som tyskarna lyckades bryta motståndet från en mycket skicklig fiende. En av de främsta gerillaledarna var Jakob Morengo. En intressant avläggare till Kjesarens förintelse är Peter Cursons Border conflicts in a German African colony : Jakob Morengo and the untold tragedy of Edward Presgrave (2012) som försöker reda ut historien bakom den australiensare som smugglar vapen till Morengo och stöder hans kamp – med resultet att två prisjägare dödar honom efter att tyskarna satt ett pris på hans huvud.  

ABE BERGGÅRDH

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

OBS! Du ansvarar själv för innehållet i dina kommentarer. Dubbelpostningar, reklam, brott mot svensk lag, rasism, sexism, homofobi, våldsromantik och liknande är inte tillåtet. När du klickar i rutan godkänner du att dina uppgifter hanteras av oss i enlighet med vår integritetspolicy.

Relaterat

Ny Ukrainapolitik – varför och varför nu?

Under drygt en vecka har flera inlägg publicerats som tyder på att västländer håller på att omvärdera sin syn på Ukrainakriget. Det gäller artiklar skrivna av personer som befinner sig i eller nära viktiga maktcentra eller har publicerats av tongivande tidningar som The Hill i Washington DC och brittiska The Guardian. Tidigare har ett antal […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Utredning om Natoanslutning ett svenskt självbedrägeri

Den rapport om säkerhetsläget som tagits fram av en parlamentarisk utredning är lika frikopplad från oberoende analys som svenska myndigheters analyser på säkerhetsområdet brukar vara. (Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige, Ds 2022:7 (regeringen.se)) Utredningens beskrivning av säkerhetsläget var klar redan när utredningen tillsattes. Någon förutsättningslös analys var det aldrig tal om. En […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Denna webbplats använder kakor. Genom att acceptera så godkänner du användningen av kakor.  Läs mer