Lördag 26 november hölls Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm. Ett 70-tal programpunkter samsades under en heldag. Men forumet behöver hitta tillbaka till sin tidigare mer dynamiska form med större bredd.

Nästan alla jag talade med efteråt hade samma bedömning. Forumet var avslaget, programpunkterna för välkammade, medelåldern var hög och aktivistkänslan saknades. Jag instämmer i detta. Samtidigt som en ny generation aktivister de senaste åren intagit gatorna med Refugees welcome med mera och samtiden skriker efter konkret aktion, så saknar forumet den dynamik som fanns för fyra-fem år sedan. Borta är de flesta bokborden som tidigare fyllde såväl foajen som utrymmen på flera våningar.

Själv besökte jag fem programpunkter. ”När ska även de rika börja bidra till samhällsbygget Sverige?” med Martin Klepke, Jonas Sjöstedt och Kajsa Ekis Ekman som deltagare och Agneta Stark som moderator. Trots högintressanta deltagare gick samtalet på tomgång. Skarpa och genomförbara förslag saknades. Den i dagsläget mest realistiska vägen för en radikalt annan politik, en stor lånefinansierad investeringsplan berördes märkligt nog inte alls.

Nästa seminarium jag besökte anordnades av Tidskriften Fronesis och handlade om ”Nationalekonomin efter finanskrisen”. Onekligen ett intressant ämne. Panelen stannade dock vid en ganska vag kritik av nyliberalismen och de logiska slutsatserna i form av alternativ för konkret agerande uteblev.

Därefter deltog jag på programpunkten ”Identitet vs klass i arbetarrörelsen”, med Göran Greider, Yasmin Hussein, Andrea Törnestam, Lina Stenberg. Detta var betydligt mer underhållande med olika intressanta perspektiv i en högaktuell fråga. Moderatorn ställde rappare frågor och svaren var kortare och tempot högre. Arrangören involverade också åhörarna genom att dela ut lappar i rött och grönt och ställde sedan frågor för att kolla vad åhörarna tyckte. Gemensamt för dessa tre föredrag var annars envägskommunikationen. Totalt på dessa tre seminarier hann publiken ställa sammanlagt två mycket korta frågor. Utöver ovan deltog jag i panelen i ett seminarium om Grekland samt deltog också på Rött Forums ”aktivistkonvent”. ”Konventet” inleddes också med en panel men därefter hann runt tio av åhörarna också hann tala. Tiden var dock för kort, men det är denna typ av diskussion aktivister emellan om vad vi ska göra som jag ser som absolut viktigast. Vi kan inte föreläsa oss till en bättre värld.

Vänstern och arbetarrörelsen behöver tveklöst en plats att träffas och Socialistiskt Forum fyller en funktion. Men för att få dynamik, glädje och offensivitet behöver forumet vara bredare och mer inriktat på aktion. Åhörarna behöver involveras, lyssnas på och aktiveras. Dessutom saknades de autonoma grupperna vilka också hör hemma på ett sånt här arrangemang. Det är tillsammans vi är starka.