Under nio dagar i november besökte kursen ”Fred, ickevåld och ledarskap” vid Härnösands folkhögskola Palestina och Israel för att få se situationen på plats och lära sig mer om de ickevåldsmetoder som används för att skapa fred. Jonas Karlsson var elev på kursen och skriver här om sina intryck.

– Alternativet vid förtryck är inte att ge upp, att visa underdånighet, utan att kämpa med ickevåldsmetoder, säger Jean Zaru, kväkare och fredsaktivist när vi träffar henne i Ramallah.

– Ockupation är något våldsamt, fortsätter hon. Ockupationer tar över land, vatten, kränker de mänskliga rättigheterna om rörelsefrihet, tillgång till hälsovård med mera.

Elefanten i rummet

Israels ockupation av Västbanken påverkar det mesta här. Ändå får jag ibland känslan att ockupationen är som elefanten i rummet, som inte bör nämnas. Många talar om Israel och Palestina som en ”konflikt”. I en mening är det såklart rätt. Men det är ingen jämbördig konflikt och utan att benämna att det rör sig om en ockupation kommer vi inte närmare fred. Det finns idag över 700 000 israeler på de enligt FN olagliga bosättningarna på Västbanken. Och de fortsätter att expandera i hög takt med kännbara konsekvenser för palestinierna.

– Ockupationer rör vid människors inre värde. Det berättar för oss att vi inte är jämlika, att vi inte kan gå vart vi vill. Och människor börjar tänka så, att vi inte är jämlika. De flesta ockupationsmakter försöker demonisera folket de ockuperar. Varför? För att rättfärdiga sitt eget handlande, fortsätter Jean Zaru.

Hon sätter ord på något som vi med egna ögon har sett i Jerusalem. Helt nära den enligt många människor heliga staden slingrar sig en mur. Helt färdigställd är separationsbarriären 708 km lång. På vissa ställen sträcker sig muren 18 km in på Västbanken. För de 25 000 palestinier som hamnat på fel sida av muren innebär det att de är instängda från två håll.

På en rundtur i Jerusalem ser vi fina nybyggda israeliska bostadsområden och bosättningar. När vår buss fortsätter in i de palestinska områdena är fattigdomen påtaglig. Vägarna är kantade av skräp, husen av sämre kvalitet. Vår israeliska vän berättar att el- och vattenförsörjningen är knapp och av Jerusalems totala budget spenderas oproportionellt lite där palestinierna bor.

Pusselbit för pusselbit

Vårt program är fullspäckat och vi gör minst 2-3 intressanta studiebesök per dag. Vi besöker historiska platser, flyktingläger och fredsorganisationer. Upplever kultur och turism. Pusselbit för pusselbit faller på plats. På Jerusalems gator går unga värnpliktiga militärer omkring med M16-gevär. Checkpointsen är otaliga. Palestinier som inte bor i staden måste ha särskilt tillstånd för att komma in. De som bor där har ett annat specifikt ID-kort. Som utomstående betraktare är det enkelt att se dynamiken av rädsla – förtryck – frustration.

Enligt vad flera säger till oss är majoritet av de israeliska bosättarna på Västbanken inte religiöst motiverade. De uppmuntras att bosätta sig där genom billig mark och åtnjutande av skattelättnader. Samtidigt talar man om en grupp som hård ideologisk kärna, som i en blandning av nationalism och religiös fanatism anser att Israel bör ta över Västbanken.

I flyktinglägret Askar i staden Nablus besöker vi ett socialt center där både skola och fritidsgård byggts upp. I en rundtur bland husen möts vi av glada hälsningar och skeptiska blickar om vartannat. Det är slitet, skräpigt och ordentligt deprimerande. På ett begränsat område trängs 30 000 invånare. Vi ser skotthål i beskjutna hus efter att prickskyttar på avstånd attackerat.

Vårt besök i Hebron gör starkt intryck. Flera palestinska hus har evakuerats och israeliska bosättningar skapas inne i gamla staden. Militärförläggningar, checkpoints och posteringar kontrollerar och övervakar palestinierna. På den tidigare huvudgatan Shuhada är palestinier förbjudna att vara.

Framför våra ögon ser vi hur en arabisk kvinna med två små barn som blir stoppad och trakasserad av två israeliska pojkar, kanske 11-12 år gamla. Efter en kort ordväxling springer de och hämtar beväpnad militär som snabbt går fram till kvinnan, som ser mycket rädd ut. Kvinnan och barnen går iväg. Efteråt berättar hon för oss att hon inte är från staden och inte kände till förbudet men är tacksam att vi var närvarande och att hon fruktade för sitt liv.

Finns ändå hopp

Men här finns också hopp. Många av de palestinska ungdomarna är välutbildade, ”det är vårt sätt att bekämpa ockupationen” som de säger i flyktinglägret i Askar. Drömmen om att en dag kunna återvända till sina eller föräldrarnas hemstäder lever ännu. Vi träffar också flera organisationer där israeler kämpar mot ockupationen och för fred.

Starkast intryck gör Parents Circle där israeler och palestinier som förlorat en familjemedlem kämpar tillsammans. Genom personliga berättelse och föreläsningar, samt att skapa forum för möten mellan israeler och palestinier jobbar de målmedvetet för förändring underifrån.

– Vi måste bryta våldsspiralen och skapa tillit mellan folken, sammanfattar Ben Kfir.