EUs sanktioner mot Ryssland och Minskavtalet – bedrägeri på hög nivå?

Denna artikel publicerades första gången 2016 07 03

EUs sanktioner mot Ryssland ska förlängas till slutet av januari 2017. Det har nyligen beslutats och ett av huvudargumenten är att Minskavtalet (Minsk 2) inte genomförts. Det är liktydigt med att beskylla Ryssland för att ligga bakom misslyckandet. Minsk 2 är undertecknat av representanter från OSSE, Kievsidan, Donbassidan och Ryssland. Avtalet har en stark ställning i och med att det sanktionerats av FNs Säkerhetsråd. Vad är det som gått snett? Finns det något krav som ställts i Minskavtalet som Ryssland inte uppfyllt eller är det andra parter som inte skött sina delar?

Bakgrunden till konflikten mellan Kiev och Donbas

Grunden för den konflikt som lett till inbördeskriget i Ukraina kan beskrivas på följande sätt:

”Enkelt kan man säga att västra Ukraina och Kiev eftersträvar att landet ska hållas på så stort avstånd som möjligt från Ryssland och bli fast förankrat i västvärlden och i västerländska institutioner som EU och Nato, medan de tungt industrialiserade, främst rysktalande regionerna i östra Ukraina föredrar att bevara Ukrainas historiska anknytning till Ryssland.” (Mercouris, 2015)

Detta visas även av hur rösterna fördelades i Ukraina i presidentvalen 2004 och 2010. I de västliga och nordliga delarna hade en av kandidaterna majoritet och i de sydliga och östra en annan. Stödet för ”östkandidaten” fanns i övervägande i områden där över 20% av befolkningen har ryska som första språk. Längst i väst fick ”västkandidaten” runt 90 % av rösterna och längst i öst fick ”östkandidaten” runt 90 %. Det visar ett land som var djupt splittrat redan innan protesterna på Majdan bröt ut, vilket skedde i de västliga och nordliga delarna. http://observationalism.com/?s=elections+ukraine

Geneveuttalandet den 17/4 av USAs, Rysslands och Ukrainas utrikesministrar (stöddes även av EU) innehöll bl.a.:

”Den aviserade konstitutionella processen kommer att vara inkluderande, öppen och ansvarsfull. Den kommer att innefatta ett omedelbart inrättande av en bred nationell dialog som ska nå alla Ukrainas regioner och administrativa enheter och göra det möjligt att beakta synpunkter från allmänheten och föreslagna ändringar” (citerat från Bilaga 2 i Mercouris, 2015)

”Den aviserade konstitutionella processen” måste syfta på författningsreformen som ingick i avtalet som slöts med brett politiskt stöd den 21/2 dagen innan president Janukowich jagades på flykt.

Efter regimskiftet restes krav i de östra delarna på autonomi, ökat lokalstyre eller federalisering. Dessa krav avfärdades utan diskussion i Kiev. Geneveuttalandets anda följdes inte alls av Kievregeringen som startade sin ATO (anti-terrorist operation) mot dem i östra Ukraina som inte accepterade den nya Kievregeringens överhöghet. Därmed var inbördeskriget ett faktum. Det var dock först efter en vapenvila i andra halvan av juni 2014 som det blev ett inbördeskrig i större skala. Den 30 juni beslutade Kievsidan att starta en stor offensiv. I början var den Ukrainska armén överlägsen och senare stärktes rebellsidan och en del förlorade områden återtogs. Det var när rebellerna hade framgång som det fanns intresse av att få ett avtal om eldupphör från Kievsidan.

Processen kring och innebörden av Minskavtalen

Minskavtalet(n) är egentligen en process av olika möten och överenskommelser som syftade till att få ett slut på inbördeskriget. Det första mötet, som hölls på ryskt initiativ i Minsk, ledde till Minskprotokollet den 5/9 (ofta kallat Minsk 1) och till Minskmemorandumet den 19/9 2014. I Minskprotokollet står det bl.a. (efter de viktiga punkterna om slut på användande av vapen och övervakning av vapenvilan) ”3. Genomföra decentralisering av makten”. Detta avtal följdes inte av parterna, främst Kievsidan. Det ingick även att alla olagliga militära enheter, legosoldater m.m. skulle avlägsnas från Ukrainas territorium. Det verkar inte ha funnits något intresse från Kievregeringen för att ta ”decentralisering av makten” på allvar utan det handlade nog mest om att vinna tid för att omgruppera.

På initiativ av Ryssland, Tyskland o Frankrike hölls förhandlingar om hur kriget ska avslutas som ledde fram till Minsk 2. Det avtalet, som faktiskt medförde en minskning av militära aktiviteter under några månader, slöts i Minsk den 12 februari 2015. Avtalet fick senare stöd i Resolution 2202 i FN:s Säkerhetsråd. När det slöts fanns det ett antal militära enheter inringade på Donbassidan i området runt järnvägsknuten i Debaltsevo. De tvingades efter strid att lämna området utan vapen.

Det Memorandum (Minsk 2) som undertecknades i Minsk har några hänvisningar tillbaka till Minsk1-avtalet. Det innehåller krav på omedelbart eld upphör och tillbakadragande av ”tunga vapen”. Det innehåller även skrivningar om utbyte av fångar och återupptagande av utbetalningar av pensioner m.m. som avbrutits. En avgörande punkt var att det skulle hållas val i Donetsk- och Luganskregionerna i enlighet med en lag om en ”tillfällig ordning för lokalt självstyre”.

Den kanske viktigaste skärpningen jämfört med avtalen i september formulerades så här:

”Återställande av den ukrainska regeringens fulla kontroll över Ukrainas statsgräns i hela konfliktområdet, vilket ska börja första dagen efter de lokala valen och avslutas efter en omfattande politisk uppgörelse … i slutet av 2015, förutsatt att paragraf 11 uppfyllts …” (citerat från Bilaga 7 i Mercouris, 2015, min kursivering)

I paragraf 11 talas det om en författningsreform ”som sörjer för decentralisering som ett nyckelelement”. Kievs överhöghet över de östra delarna villkoras med den skrivningen. Observera tidsordningen först en uppgörelse om decentralisering och lokala val därefter ska regeringen i Kiev ges kontroll över statsgränsen. Om det senare steget inte uppfyllts är det i enlighet med avtalet eftersom de tidigare stegen inte uppfyllts. Det är således inget brott från Donbassidan eller Ryssland som skulle kunna motivera fortsatta sanktioner.

Kort om efterspelet

Upplopp av extremhögern som skedde i Kiev i slutet av augusti 2015 riktade sig mot att en lag om decentralisering skulle antas i den ukrainska Radan (det nationella parlamentet).

Kievsidan intensifierade sin beskjutning av områdena kring i första hand Donetsk i augusti. Kievarmén flyttade även fram militära enheter i strid med avtalet. Det var först när det återigen slöts ett avtal om tillbakadragande av grovkalibriga vapen som det upphörde. Detta var sannolikt efter påtryckningar från EU-länder. Därefter har det i flera perioder förekommit beskjutning från i första hand Kievsidan. I skrivande stund noteras att Kievarmén återigen flyttat fram tunga vapen och beskjutit byar i Donbass.

En av de mest intressanta saker som visar sig när man studerar Minskprocessen är att Ryssland hela tiden verkade för decentralisering i Ukraina, inte som det ofta påståtts för en utbrytning av östra Ukraina.

 (Artikeln bygger huvudsakligen på boken ”Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk” av Alexander Mercouris. Karneval Förlag, 2015. Merkouris tillhör de främsta experterna på utveckling i Östeuropa. I boken finns bilagor med relevanta avtalstexter i översättning till svenska.)

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

OBS! Du ansvarar själv för innehållet i dina kommentarer. Dubbelpostningar, reklam, brott mot svensk lag, rasism, sexism, homofobi, våldsromantik och liknande är inte tillåtet. När du klickar i rutan godkänner du att dina uppgifter hanteras av oss i enlighet med vår integritetspolicy.

Relaterat

Meningsfullt militärt stöd?

Igår kom nyheten om att Nato-lobbyisten Pål J sagt att Sverige skulle skicka vapen, ammunition m.m. till Ukraina till ett värde av 7,1 miljarder kronor. Det är det största enskilda militära stödpaketet från Sverige under det ”fullskaliga” kriget, sammanlagt har Sverige därmed satsat 30 miljarder kr.  Den fråga som uppstår är om det kommer att […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Ett icke-svar på mina frågor om hur Jämställdhetsmyndigheten definierat Rysslands samhällssystem

Min första reaktion när jag läste svaret från chefsjuristen på Jämställdhetsmyndigheten var att detta måste vara ett misslyckat skämt. Men det var nog värre än så. Det var nog allvarligt menat. Jag hade skrivit ett öppet brev till myndigheten redan den 7/1 2024 och bl.a. ställt några frågor angående myndighetens beställning av en utredning om […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Denna webbplats använder kakor. Genom att acceptera så godkänner du användningen av kakor.  Läs mer