Deltagande media
FREDAG 19 JANUARI 2018
Utrikes
2014-10-24

Val utan alternativ i Ukraina

Synapze har fått denna artikel av Tord Björk som just nu inte hade möjlighet att lägga ut den själv. Den innehåller den mest initierade beskrivning av partierna och spelet bakom det stundande parlamentsvalet i Ukraina 

 

Många partier ställer upp i valet i Ukraina. Samtidigt ger den tyska Stiftelsen Friedrich Ebert knuten till de tyska kristdemokraterna en krass bild av vilka politiska valmöjligheter som ges. De partier som förväntas nå framgångar har alla samma politik: snabbare integration i EU och NATO medlemskap. Ingen önskar rättigheter för minoritetsspråken, vare sig ryska, ungerska eller något annat. ”Det finns endast små skillnader i valet av medel för att få slut på kriget i östra Ukraina” skriver stiftelsen i en rapport inför valet. Samma gäller vad som kommit att kallas lustration - fullständig utestängning från tjänster och politiska poster av politiker och högre tjänstemän under den föregående demokratiskt valde presidenten Janukovytj. Tanken är att den ska gälla just dem som haft poster mer än ett år under den förre demokratiskt valde presidenten, en gräns som flera anser är satt med nuvarande presidenten Poroshenko i åtanke som var minister under Janukovytj knappt ett år.

Inför valet saknas en debatt om ekonomiska reformer. Stiftelsen efterlyser också diskussion om en rationell politik gentemot Ryssland och om framtiden för Donbass som man menar också saknas. Istället kännetecknas valrörelsen av publikfrieri och personliga projekt. Partierna eller snarare politikerna övertrumfar varandra.

Att hylla den fascistiska milisen UNA och göra dem till nationalhjältar har varit något som de många ledande politiker deltar i. UNA genomförde folkmord på polacker och judar under andra världskriget och hade rötter i en antisemitisk ultranationalistisk ukrainsk rörelse, med Stepan Bandera som ledare, som växte fram under mellankrigstiden i Galizien i dåvarande Polen som numera ligger i Västra Ukraina. Tyskarna planerade folkmord på 30 miljoner av den sovjetiska befolkningen och inte minst på invånarna i den ukrainska sovjetrepubliken som betraktades likt vitryssar och ryssar som en lägre stående ras vars öde var att bli slavarbetare åt tysk överhet. Det gjorde att de inte mottog UNA:s erbjudande om samarbete även om de gjorde tjänst i utrotningen av judar på egen hand. En kort stund bekämpade UNA även tyskarna efter nederlaget i Stalingrad. Men snart allierade sig UNA med den kortvariga fienden för att bekämpa Sovjet vilken den återuppståndna rörelsen med sina svartröda fanor anser sig göra återigen i fällandet av Leninstatyer och kriget mot upproret i Östra Ukraina och Ryssland. Presidenten Poroshenko gick ut officiellt inför årsdagen 14 oktober av bildandet av UNA och utropade dagen till att vara en helgdag för att högtidlighålla ”Ukrainas försvarare”, samtidigt som en helgdag 23 februari för att fira ”försvarare av fäderneslandet” till minne av de sovjetiska soldater som dog i kriget mot Nazityskland avskaffades.

En annan fråga som tilldragit sig uppmärksamhet är bygget av en 200 mil lång mur eller skyddsvall efter inspiration från Israel vid gränsen mot Ryssland. Idén kommer från guvernören i Djnepropetrovsk och en av Ukrainas rikaste män Igor Kolomoskij. Politikern Vitali Klichko som tyska kristdemokraternas stödde under Euromaidan och nu blivit spetskandidat för Poroshenkos parti inför valet gjorde skandal i Tyskland när han förordade bygget av muren. Han menade att tyskarna som är så praktiskt skickliga kunde hjälpa till, något som togs mycket illa upp i Tyskland som levt med en mur som delade befolkningen under närmare 40 år. Annat är det i Ukraina där idén är populär. Statsminister Jatsenjuk som leder ett konkurrerande parti i valet gjorde verklighet av Kolomoskijs och Klitchkos idéer. Han beslutade 12 september att ge 50 miljoner kronor till projektet och kunde snart ses på bilder av färdigställda delar av bygget.

Den politiker som mest utpräglat gjort publikfrieriet till en framgångsrik metod är Oleg Lyasjko, ledaren för det Radikala partiet. Amnesty har kritiserat honom för att på eget initiativ kidnappa personer och misshandla dem fysiskt, trä huvor över deras huvuden och förnedra dem och hota att döda dem framför videokameror som metod för att få popularitet som en handlingskraftig politiker. Amnesty beskriver hur han ”reser i sällskap med muskulösa beväpnade unga män på militära strapatser och den allestädes närvarande kameran för att spela in hans bedrifter.” Amnesty International hävdar att ”Oleg Lyasjko och hans beväpnade medarbetare begår ett flagrant brott mot internationella rättsliga normer som tydligt anger att endast behöriga myndigheter kan gripa eller kvarhålla människor. Trots det åtnjuter hittills Oleg Lyasjko fullständig straffrihet.” Lyasjkos parti växer i popularitet. Redan i presidentvalet i maj fick Lyasjko 8 procent av rösterna och nu är det i opinionsundersökningarna näst största partiet och det enda tillsammans med Poroshenkoblocket som helt säkert kommer klara 5 procent spärren. Till sitt parti har han inför valet knutit till sig flera ledande kommendanter för de fascistiska frivilligbatoljerna som för krig mot befolkningen i Donbass samt flera ledande affärsmän.

Förutom Poroshenkoblocket och Lyasjkos Radikala partiet finns ett flertal andra partier som i opinionsmätningarna kan få platser i riksdagen. Ett är Folkets mening med Anatoliy Hrytsenko som partiledare, ett parti som betecknas som ”Oleh Lyasjko för intellektuella”. Partiet söker förena en provästlig kurs med de krav som fördes fram under Maidanupproret med stark nationalistisk populism riktad mot urbana befolkningen. Hrytsenko lyckades inta en fjärde plats i presidentvalet och kan med samma resultat nu knappt klara femprocentspärren i riksdagsvalet.

Folkfronten är partiet med de mäktigaste politikerna efter maktskiftet i februari då den demokratisk valde presidenten Janukovytj avsattes i brott mot konstitutionen med hjälp av fascistisk milis. Det samlar statsministern Jatsenjuk, riksdagens talman och den före presidentvalet tillförordnade presidenten Oleksander Turchynov, inrikesminister Arsen Avakov och ledaren för Maidans självförsvar och senare generalsekreteraren för nationella säkerhetsrådet Andrei Parubuiy samt Maidanaktivisten Tatiana Chornovol. Partiet är en nödlösning efter det att Jatsenjuk chansat för högt i förhandlingarna med både Poroshenko och hans tidigare parti Fäderneslandet som efter maktskiftet fick tillbaka sin tidigare ledare Tymosjenko. Hans krav gentemot bägge var att få vara kvar som statsminister, ett krav som varken Fäderneslandet som han i praktiken var ledare för medan Tymosjenko satt i fängelse under president Janukovytj eller Poroshenko kunde gå med på, inte heller att hans förtrogna politiker skulle ha hälften av alla platser på listorna i valet.

Jatsenjuk anses allmänt vara ”USA:s man i Ukraina”, inte bara pga av Victoria Nulands kända uttalande om vem USA såg som bäst för rollen som statsminister. Folkfronten har efter den raska tillkomsten inte lyckats få mer än några procent i opinionsmätningarna. Partiet använder sig av hårdför krigsretorik och har som Lyasjkos parti knutit till sig flera av kommendanterna för frivilligbataljonerna på säkra listplatser inför valet vilket ger partiet en militär prägel. Parabuyi som var politiker för Fäderneslandet ledde de fascistiska självförsvarsgrupperna på Maidan och var en gång med och grundade fascistpartiet social nationalisterna i Ukraina som senare bytte namn till Svoboda. Hans första åtgärd efter maktskiftet var att som riksdagsledamot skicka ett brev till EU och begära att EU:s fördömande av Stepan Bandera som en antisemit och fascistisk medlöpare under kriget upphävdes. Samtidigt står partiet nära oligarken Kolomoskij vars medieimperium stödjer Jatsenjuks kandidatur. Kolomoskij har med hjälp av Jatsenjuk kunna skjuta upp stora miljonskulder hos företaget Naftogaz utan att något skäl har getts. Partiet blandning av oligarkintressen, beundran för fascister och auktoritär nyliberalism med politikerna som länge ledde Ukrainas nya regering kan löna sig. Dess hårdföra militaristiska linje ser nu ut att göra att det kan klara spärren. 

Även det parti som Jatsenjuk och hans förtrogna lösgjorde sig från tycks kunna klara sig bra i valet. Många förutsåg att Fäderneslandet skulle upphöra men väljarna har till stor del visat sig trogna partiledaren Yulia Tymosjenko. Därmed talar mycket för att oligarken Tymosjenko fortsätter att inta en central plats i Ukrainas politik. Politiken är på avgörande punkter identisk med Folkfrontens vilket visar att det handlar om personliga motsättningar. Då Tymosjenko inte lyckats knyta till sig bara en hjälte från kriget mot Donbass för hon istället en mycket uppskruvad nationalistisk retorik  .

Det fascistiska partiet Svoboda har kommit i skymundan för Lyasjkos parti som övertagit rollen som det mest extrema högerpartiet. Partiet har heller inte Högersektorns aktivistiska appell med dess fascistiska milis och sin centrala roll i flera frivilligbataljoner och våld på gatorna i Ukraina. Klämd mellan konkurrenterna har partiet haft svårt att få någon större uppslutning. Partiets regeringsmedlemmar har heller inte synts mycket till, flera har fått avgå och korruptionsanklagelser har lett till att regeringsmedverkan inte lett till framgångar. Även om partiet når över fem procent är inte ministerposter längre aktuella så partiets inflytande kommer att minska samtidigt som dess retorik fått allt större genomslag i och med Lyajskos framgångar. Högersektorn ställer också upp som parti i valet men beräknas gå fram obetydligt från resultatet i presidentvalet på 1 procent.

Oligarkerna i Östra Ukraina dyker upp i ny tappning som partiet Starka Ukraina. Dess ledare Serhiy Tihipko ser politiken som en fråga om ”investeringar” och är framgångsrik företagare. Partiet framställer sig som ett fredsparti med en företagares sinne för realpolitik. Platserna på vallistorna har fördelats mellan Tihipko och oligarkerna Pinchuk och Kolomoskij. Partiet förväntas kunna komma in i riksdagen i och med att det fyller en plats efter den tidigare största valvinnaren Regionernas parti med Janukovytj i spetsen. Poroshenko är tillmötesgående gentemot partiet då det kan förväntas fylla rollen som kompromissvillig opposition och röst för näringslivets intressen i Östra Ukraina. För Kolomoskij är det utmärkt att ha två hästar att satsa på.

Andra partier har knappast någon chans men de flesta ovanstående som alla är högerpartier och nationalistiska i olika tappningar har ingått avtal för att se till att de får inflytande även om de inte når över femprocentspärren. Det ukrainska valsystemet ger goda möjligheter för att göra upp om makten i det fördolda. Till riksdagen kan man väljas både genom proportionella val där ett parti måste uppnå mer än fem procent för att få mandat och genom direktval. Möjligheten till direktval gör att partierna ibland gör upp om i vilka valkretsar de ställer upp med svaga eller starka kandidater för att underlätta för den maktfördelning man gjort upp om på förhand. På så sätt har Poroshenkoblocket i flera fall avsiktligt ställt upp med svaga kandidater i direktval för att lämna öppet för förtrogna till oligarker som Kolomoskij och Pinchuk eller politiker som tidigare stött Regionernas parti och nu ses som lämpliga för att inte helt utestänga kompromissvilliga kandidater som tidigare bar upp det största partiet. På samma sätt har Porochenkoblocket gjort upp med Folkfronten. Mer öppet har även Svoboda fått del av den trygghet som systemet kan ge. I de valkretsar där partiet fick framgång i förra direktvalet avstår Porochenkoblocket från att ställa upp egna kandidater, troligen en gentjänst för att Svoboda deltog i beslutet att upplösa riskdagen för att tvinga fram ett nyval och bli av med den sammansättning av riskdagen som valts under Janukovytj tid där det skett en hel del omsvängningar och andra förändringar men fortfarande fanns motstånd mot den förda politiken.

Metoden har kritiserats. Den ger presidenten stora möjligheter att efter valet påverka dem som på detta sätt valts in. Det är en metod som också föregångaren Janukovytj använde sig av 2012. Inte minst lämnar den mycket öppet för oligarkernas fortsatta makt. Stiftelsen Friedrich Ebert kommenterar dystert, ”det måste starkt betvivlas att valet 2014 kan ske efter ett annat mönster än tidigare med tanke på den bestående kontaktytan mellan politik och oligarker.”

Oppositionsblocket består av personer som tidigare stött Regionernas parti. Den centrala personen är oligarken Serhiy Lyovochkin som tagit med sig sitt Utvecklingens parti in i Oppositionsblocket. På samma sätt som Kolomoskij satsar Lyovochkin på flera kort samtidigt genom att också stödja Lyasjko. Blocket består av flera små partier och rester av Regionernas parti som i sista stund anmälde sitt valdeltagande. Det ses snarare som ett långsiktigt projekt inför nästa val och försök från tidigare inflytelserika oligarker som Achmetov och Firtasj att stå emot Kolomoskijs starka inflytande. Oppositionsblocket är för att Ukraina ska vara neutralt och söka samförstånd med Ryssland samt upphöra med krigshandlingarna mot Donbass men önskar ett enat Ukraina.

Oppositionen är alltså i hög grad utslagen eller snarare icke-existerande. Regionernas parti valde till slut att inte ställa upp. Redan före maktskiftet stormade Högersektorn partikansliet och dödade civil personal. Många utsattes för misshandel under maktskiftet och därefter. En av presidentkandidaterna fick priset 1 miljon dollar satt på sitt huvud av oligarken Kolomoskij helt öppet, hela hans familj hotades och hans hem brändes ned. Den pågående processen för att utestänga politiker och högre tjänstemän från framtida poster riktar sig i hög grad mot Regionernas parti. Partiet som fanns över hela Ukraina har skrumpnat ihop till sina ursprungliga områden i Östra Ukraina men inte förmått få någon samlande person. I praktiken innebär det att viktiga industriområden i Östra Ukraina kommer att sakna representation av betydelse i Kiev där tidigare landets mäktigaste oligarker haft sin maktbas. Flera av dessa har nu fått sina tillgångar sönderbombade i ett krig som förstört hälften av industrierna i Donbass. Därmed uppstår ett politiskt vakum för en del av landet som fortsatt på bägge sidor om krigsfronten står för stora ekonomiska värden och en femtedel av befolkningen.

Andra delar av oppositionen är också i praktiken utslagen. Kommunistiska partiet hade i förra valet 13 procent. Denna gång räknar man med att partiet inte lyckas ta sig in i riksdagen igen. Partiet har fått högkvarteret stormat av Högersektorn och medlemslistor beslagtagna, flera ledande kommunister har blivit mördade, misshandlade och fått hot riktade mot sina familjer. I juli började en process för att förbjuda partiet. Argumentet var att partiet angrep författningen med användande av våld, skadade Ukrainas suveränitet och enhet, förhärligade krig och våld, provocerade fram etniska konflikter, angrep människors rättigheter och frihet och manade till bildande av beväpnade grupper. Kommunisterna motsätter sig det beväpnade upproret i Östra Ukraina vilket gör listan märklig. Den låter som en anklagelse som mer träffande kan riktas mot andra partier i Ukraina. Justitieministern som i valet kandiderar för Folkfronten hotar att avskeda domstolen i Kiev som inte slutfört målet mot partiet. Samtidigt kan kommunisterna vända sig till Europadomstolen i Strassburg för mänskliga rättigheter om det går så långt att partiet förbjuds. Under tiden har kommunisterna hindrats verka som fraktion i riksdagen. Då partiet fortfarande är registrerat har det dock kunnat ställa upp i valet. Då partiets främsta valdistrikt ligger i industri- och gruvdistrikt runt Lugansk i Östra Ukraina numera i praktiken styrt av Nya Ryssland är möjligheterna små till framgångar. Förföljelserna av partiet fortsätter. Partiledaren Petro Symenko menar att grunden för hotet om förbud mot partiet är att det kräver tillbakadragande av militär från Östra Ukraina.

Det fristående vänsterpartiet Borotba var kritiker både av tidigare presidenten Janukovytj och de höger och fascistpartier som kom till makten. De menade att avtalet med EU skulle leda till social orättvisa och en nyliberal politik skadlig för Ukraina. Redan i januari menade de att det fascistiska inflytandet och följderna av den nyliberala politik som skulle införas skulle leda till inbördeskrig. De fick också sina partikontor stormade och medlemslistor beslagtagna av Högersektorn, partimedlemmar mördade och misshandlade och förföljdes både av Högersektorn och Säkerhetstjänsten efter maktskiftet. De har blivit förbjudna i praktiken och många har tvingats under jorden eller i landsflykt. Ett nybildat vänsterparti av de vänsterkrafter som stödde Maidan och ofta kritiserat Borotba har heller ingen chans då det är alldeles för litet.

Valet i Ukraina blir i praktiken ett val mellan nyanser i blåbrunt. Euromaidans huvudanklagelse mot Janukovytj var hur politikens lades i de rika kapitalisternas händer utan hämningar. Nu har många Maidanaktivister tillsammans med frivilligbataljonernas kommendanter och grävande journalister satts upp på listor för alla partier med utsikt till framgång i valet. Därmed uppfylls kravet på många nya ansikten i politiken. Men det är svårt att se hur detta kan påverka de bakomliggande relationerna för makt där oligarker på avgörande sätt kan styra. Maidanaktivisterna har förklarat att de ställer upp i många olika partier med att de inte har råd att starta ett eget parti. Det har inte ens råd att vara riksdagsledamöter och leva i Kiev för den ersättning som ges på 3000 kronor i månaden.

Partierna i Ukraina är beroende av kapitalisternas pengar, statliga bidrag till partierna finns inte. Och kapitalisterna ger inte pengar för syns skull, ”Dessutom finansierar kända företagare politiska partier inte av altruistiska skäl, utan på grund av hoppet om en direkt ekonomisk gentjänst genom att de valda anhängarna bildar en lobby i riksdagen för deras ekonomiska intressen” varnar Stiftelsen Friedrich Ebert.

Radikaliseringen av riksdagen med Lyasjkos och Hrytsenkos populistiska partier, Tymosjenko tillbaka och en hårdför Folkfront, frivilligbataljonernas kommendanter och Maidanaktivister kan skapa svårigheter för Poroshenko och landet. Radan har redan under 1990-talet varit en scen för uppvisningar och direkta slagsmål.

De tillstötande ekonomiska problemen pekar mot ett land i accelererande kris. De finansiella behov som nämns är 200 miljarder dollar för att komma ordning, pengar som inte finns att få. Tvärtom har EU och USA redan övergivet Ukraina. När Ukraina önskar sig vapen från väst efter att ha förlorat mer än hälften av sin militära utrustning får man en klapp på axeln. När man får lån går det till att betala räntor till banker i väst. Samtidigt har man krav på sig från IMF att återerövra Östra Ukraina för att få låna pengar. Industriproduktionen rasar samman tillsammans med handeln med Ryssland som tidigare burit upp mycket av ekonomin. Ju mer tiden går blir Ukraina ett svart hål med en nedåtgående spiral med enbart en växande skuld framför sig som kommer tynga ner hela Europa. Enda lösningen ligger i att komma överens med EU och Ryssland samtidigt, det som Yanokovitsj önskade när protesterna började i november 2013 som EU avvisade.

Problemen är i hög grad självförvållade och sedan ytterligare förvärrade av EU och USA. Från början hade Ukraina samma utgångspunkt som Vitryssland och Ryssland men har haft ett styre som systematiskt gett oligarkerna möjlighet att plundra landets tillgångar mer än i de angränsande före detta Sovjetiska länderna vilket lett till en halvering av lönerna jämfört med dessa länder. Istället jämför sig Ukraina med Polen där det gått något bättre än för grannarna i f.d. Sovjetunionen. Man jämför inte med Grekland där det rasar utför i samma farliga takt som för Ukraina. Partier har gjort sig till plattformar för individuella shower och undvikit att arbeta för en förändring av samhället där det behövs. Sammanflätningen mellan näringslivets intressen och politiken har blivit närmast kvävande.

Är vad vi ser en förtätning av det som pågår i hela Europa, både i EU och Ryssland? Är det igenkännandet vi behöver koppla på när vi förhåller oss till Ukrainakrisen mer än att se det som skilt från oss. Ukraina är stort med sina 40 miljoner invånare. Blir Ukraina fast i en nedåtgående spiral med växande skuldberg omöjligt att betala drar det också med övriga Europa. Statsministern Jatsenjuk uppger att värmen i bostäderna sätts på när det blir minus 8 grader. Den bistra vintern närmar sig, det är dags att inse at det inte finns någon framtid för Europa om inte den nedåtgående spiralen bryts och ersätts av fredsbyggande.

 

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Lars Drake
    24 oktober 19:29

    Trots misshandel av kandidater i tidigare val och de facto-förbud mot några partier kommer detta val sannolikt att uppfattas som demokratiskt i Väst, inklusive av vår följsamma press.

  2. Jonas Karlsson
    26 oktober 16:45

    Tack! Väldigt informativ artikel om läget, den grundligaste jag läst. Mellanrubriker hade gjort den ännu lättare att läsa!