Deltagande media
LÖRDAG 18 NOVEMBER 2017
Ekonomi
2014-10-29

Riksbankens 0-ränta historiskt kristecken

Riksbanken tog under tisdagen ett historiskt beslut och sänkte reporäntan till 0 procent. Borgerliga tidningar skriver att experter var chockade. Räntesänkningen är ett tidigt varningsskalv.

Många bedömare var överraskade, men alla lät ändå inte ledsna.

– Nu blir det gratis för bankerna att låna pengar av Riksbanken. Det är överraskande, säger Avanzas sparekonom Claes Hemberg, till Aftonbladet.

Anledningen till räntesänkningen är att inflationen är långt under 2-procentsmålet som Riksbanken enligt lagen har i uppgift att verka för. Under september har inflationen enligt SCB varit -0,4 procent jämfört med september året innan.

En inte oviktig detalj i sammanhanget – men som få verkar våga ge ordentlig uppmärksamhet och tala klarspråk om: vi har idag deflation i Sverige. Mer om det senare.

Med sänkningen av reporäntan hoppas Riksbanken att företagen ska låna mer pengar och sätta fart på ekonomin. Den tänkta mekanismen är att lägre lånekostnader ger fler investeringar, som i sin tur ger fler jobb, som i slutändan leder till att lönerna och priserna kan öka och inflationsmålet nås.

Svd:s ekonomiskribent Andreas Cervenka uttrycker tankegångarna mer levande:

”Tanken är att den försiktige småländske plastfabrikant som inte vågat nyanställa och bygga ut vid en reporänta på 0,25 procent plötsligt ska förvandlas till en riskälskande expansionsgeneral vid reporäntan 0 procent. I den värld som existerar bortom de nationalekonomiska kalkylbladen och som brukar gå under namnet verkligheten är det möjligen inte så enkelt.”

Men sänkningen av räntan är inte lösningen på den höga arbetslösheten och den ekonomiska krisen. 0-räntan är istället det sista desperata skottet från Riksbankens nu helt tomma ammunitionsförråd. Riksbanken har i praktiken nu inte längre några verktyg kvar att använda för att sätta fart på ekonomin.

Sänkningen av reporäntan till 0 procent stimulerar dessutom till ännu mer spekulation och högre bostadspriser med ännu större risk för en ny bostadskrasch och finanskrasch. Det är också viktigt att notera att Riksbanken använder inflationsmåtten KPI och KPIF (konsumentprisindex och konsumentprisindex rensat på effekten av skatter och ränteändringar). Dessa mått ser på prisökningarna på konsumentpriserna men tar inte hänsyn till prisökningar på bostäder och aktier, vilka varit betydande under lång tid.

Samtidigt, om deflationen består – dvs om konsumentpriserna sjunker – innebär det att pengar som sparas ökar i värde. Det kan underminera viljan att konsumera, med ännu större prissänkningar som följd och ytterligare ökade incitament att spara sina pengar. Detta är alla ekonomers mardrömsscenario. De ekonomiska problemen som länge har setts torna upp sig mörka på himlen har plötsligt kommit ganska nära.

Dela artikeln

7 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Lars Drake
    30 oktober 08:14

    Lysande. Situationen i den globala ekonomin och i flera EU-länders ekonomi har varit mycket allvarlig under flera år. Sverige har ytligt sett klarat sig bra. Våra problem med att ekonomin är ur balans har dolts med bl.a. en bostadsbubbla och arbetslöshet.

    Man kan fråga sig vad penningpolitiken i praktiken kan göra. Den har två huvudinstrument: att påverka penningmängden och att påverka räntan. Penningmängden och dess omloppshastighet är en avgörande faktor för hur mycket ekonomisk aktivitet ett samhälle kan ha. Idag när omloppshastigheten är så stor som den är pga internet är det svårt att påverka ekonomin via penningmängden. De stora flödena av andra valutor över våra gränser gör också att instrumentet förlorar kraft. Räntan bestäms mer av marknadens krafter än av den ränta Riksdagen erbjuder bankerna. Även här har internationella betalningsströmmar stor betydelse. När Riksbankens ränta är noll har man i stort sett förlorat helt.

    I grunden för dagens problem i ekonomin ligger åtminstone två faktorer. Det ena är avregleringen av bank och finanssektorn. Den andra, som förvärrats av den första faktorn, är tilltagande ojämn fördelning av inkomster. Det ger en bristande efterfrågan för konsumentprodukter.

    I botten på det hela ligger en restriktion som gör att vi inte kan fortsätta med tillväxt i nuvarande form - ekosystemen.

    • Jonas Karlsson
      30 oktober 11:05

      I slutändan handlar den systemets ekonomiska kris om att vinstandelen under lång tid ökat på löneandelens bekostnad. Vinsterna har sedan gått till spekulation där avkastningen varit högre än om dessa investerats produktivt, i reala tillgångar; maskiner, fabriker, personal osv. Avregleringarna bank- och finanssektorn som skedde i Sverige och stora delar av världen i övrigt på 80-talet släppte de sista tyglarna för en ohejdad tillväxt av krediter och spekulationsmarknaden, samtidigt som låga löner för vanligt folk gjorde att den totala efterfrågan på konsumtionsvaror i ekonomin halkat efter. Eller som du uttrycker det, en tilltagande ojämn fördelning av inkomster.
      Blir intressant nu om röster kommer höjas för att helt överge inflationsmålet. Det är ju onekligen ganska ofunktionellt när bostadspriser och aktiepriser inte tas med i måtten. Samtidigt som räntan och inflationen i sig inte är det viktigaste. Det allra mest centrala är den höga arbetslösheten och deflationsrisken. Med deflation talar vi verkligt allvarliga problem. Jag har svårt att se lösningar på den ekonomiska krisen inom systemet. Men en mer expansiv finanspolitik, dvs att staten satsar mer på offentlig verksamhet t ex infratstuktur bör rimligtvis bli nästa försök enligt all logik. Intressant hur socialdemokraterna ställer sig till det. Men allt fler ekonomer lär inom kort börja förespråka detta tror jag. Vilka andra alternativ finns det egentligen?

    • Mårten Fjällström
      30 oktober 11:08

      Håller med i det mesta. ECB har experimenterat med negativ ränta på de pengar banker placerar hos ECB, så det finns lite marginal till och med under noll, men den är inte stor. Och ja, problemet med brist på efterfrågan löser man inte med sänkt ränta. Finns det inga att sälja till så finns det inget behov av att investera även om räntan är toklåg. Är det dessutom deflation så tjänar man på att sitta på pengarna.

      När det gäller tillväxten och ekosystemen så skulle jag vilja skilja på frågan om tillväxten av vårt ekologiska fotavtryck och därmed tillhörande tillväxt av antal prylar och tillväxten av pengar. Det senare kan fortsätta hur långt som helst, så länge det tidigare inte gör det. Men resultatet av tillväxt i pengar och inte i varor är inflation eftersom fler pengar har krav på samma eller färre varor, och det är impopulärt. Fast motsatsen, att inte ha tillväxt i pengar, innebär att prioritera de som har pengar idag och deras krav på varor framför sånt som mer tjänster (vård, skola, omsorg till exempel) finansierade av nytryckta pengar.

      • Jonas Karlsson
        30 oktober 23:52

        Onekligen intressant med negativ ränta. Ska studera det mer, mottar gärna tips och bra länkar. Tillväxten lär ju ske både i prylar och pengar. Med exponentiell tillväxt har vi snart nått den bottre gränsen för vad planeten klarar av. Det är inte ens en åsikt, det är fakta. Mellan år 1850 - 2000 var den genomsnittliga tillväxten i Sverige 2,67 procent enligt eknomihistorikern Rodney Edvinsson och www.historia.se. Extrapolera det för 100 år framåt och trilla av stolen. Nyfiken på vad för alternativ ni ser framöver för att undvika stagnation och komma ur läget med hotande deflation?

        • Jonas Karlsson
          31 oktober 10:52

          En tillväxt på 2,67 procent per år ger att vi om 100 år har en BNP som är 14 gånger större än idag. Alltså, att vi producerar varor och tjänster för ett realt värde 14 gånger mer än idag. Det är givetvis orimligt, ja vansinne. Redan idag säger FN att vi kan ha passerat gränsen där inte finns någon återvändo i klimatfrågan. 14 gånger mer produktion? Dags att agera nu.

  2. Lars Drake
    31 oktober 05:58

    Jag instämmer i det ni skriver. Finanspolitik är ett instrument som kan få oss ur nuvarande kris. Det inkluderar offentliga investeringar. Bank- och finans sektorn måste återregleras. På lång sikt för att lösa problemen med såväl ekonomisk obalans och ekonomiernas anpassning till resursbasen kommer det att krävas ett nytänkande där vi satsar mer på samarbete än konkurrens. Man skulle kunna kalla det demokratisk socialism.

    • Jonas Karlsson
      31 oktober 10:50

      Ja, är också helt övertygad om att mer samarbete och regleringar av bank- och finanssektorn kommer vara vägen framåt om vi ska lösa det här. Hur skulle en sådan reglering kunna se ut?

      Nu kommer vi få se liberaler (och socialdemokrater också inom kort) slå knut på sina teorier och ompröva dem. Läser detta idag på ledarplats i UNT av Gunvor Hildén:

      "Och så har vi 0-räntan. För första gången i historien beslutade Riksbanken om en reporänta på = procent, vilket är ett rop på hjälp. Riksbanken säger: Nu kan vi inte mer. Nu får politikerna ta över.
      Är Sverige verkligen i behov av en ekonomisk politik byggd på "krona för krona"? Osäkerheten om framtiden är ovanligt stor. Att ständigt lova att finansiera varenda reform fullt ut när den ekonomiska utvecklingen är mer än vanligt svårbedömd kanske inte är så listigt."

      Jag tror: Om deflationsrisken inte löses av importerad inflation iom att kronan tappat i värde iom räntesänkningen (priserna på de varor som importeras till Sverige blir dyrare) så kommer regeringen VARA TVUNGEN att driva en expansiv finanspolitik, dvs stora satsningar på infrastruktur och underskott i statsbudgeten. T o m borgare ser nu detta som utvägen, det har alltså gått så långt. Vad detta betyder för politiken är synnerligen intressant. Tror med stor sannolikhet att finansminister Magdalena Andersson isf inom kort kommer överge talet om finansiering "krona för krona". Har tidigare varit svårt att se hända, men kanske kommer rentav socialdemokraterna känna sig tvingade att ta vissa steg åt vänster?