Deltagande media
FREDAG 23 JUNI 2017
Utrikes
2017-05-07

Maidan 2014 och faktaresistens

Synapze har publicerat flera artiklar om de dramatiska händelserna i Ukraina 2014. Nu tre år senare är det svårt att förstå hur den allmänna uppfattning bland svenska politiker och journalister om vad som hände fortfarande kan vara så ensidig som den är. Det talas mycket om faktaresistens och ’fake news’ när det gäller SDs sympatisörer och Donald Trump, men hur står det till med saklighet i Sverige, såväl bland politiker som medier, när det gäller Ukraina? Varför har inte folk i Sverige förstått hur central Odessamassakern är för utvecklingen i Ukraina?

Det finns minst tre centrala frågor som bör besvaras för att förstå den allmänna utvecklingen i Ukraina de senaste åren:

1.      Vilka bar huvudansvaret för dödsskjutningarna den 20/2 2014

2.      Var maktskiftet den 22/2 2014 en kupp?

3.      Vad är så speciellt med Ukraina eller varför blev det ett maktskifte och därefter inbördeskrig, inklusive betydelsen av Odessammassakern?

 

Lite allmänt som bakgrund

Det är naturligtvis helt legitimt att människor i de norra och västliga delarna av Ukraina vill arbeta för en anslutning till EU. Det är lika legitimt att en majoritet i de östliga och sydliga vill fortsätta att ha goda relationer med Ryssland. Sådana frågor bör hanteras demokratiskt och fredligt, bl.a. genom förhandlingar, inom landet. Den stora frågan är varför det har blivit ett inbördeskrig och varför så många andra länder blandat sig i på båda sidorna.

I Väst finns det en syn som dominerar. Den synen är mer dominerande i Sverige än i flera andra västländer, där medierna faktiskt varit mer balanserade än i vårt land. Folk i allmänhet hade tröttnat på den korrupte Janukovich och demonstrerade för att han skulle avgå och Ukraina orientera sig mot väst. Polisen slog till brutalt och sköt många till döds den 20/2 2014. Parlamentet röstade för att avsätta presidenten. Sedan ockuperade Ryssland Krim och startade kriget i östra Ukraina. Hur långt från verkligheten är en sådan syn på utvecklingen?

Det finns ett flertal böcker och artiklar som ingående beskriver händelseutvecklingen på ett sätt som kraftigt avviker från denna i Väst gängse bilden. De argument och fakta som presenteras där har inte på allvar tillbakavisats i Sverige.  Informationsövertaget för borgerlig press är så massivt att det har varit möjligt att i stort ignorera dem som har en annan syn. I den här korta artikeln tas bara några centrala frågor upp som visar att den gängse synen är felaktig.

 

Dödsskjutningarna

Knappt 50 demonstranter sköts till döds den 20 februari 2014. Det hade föregåtts mycket våldsamma demonstrationer dagarna före med molotovcocktails och skjutvapen, men dödsskjutningarna den 20e utgjorde kulmen. I västlig press var uppfattningen klar utan någon ingående analys: det var poliser som sköt demonstranterna. Det borde ligga i den nya politiska ledningens intresse att det görs en grundlig utredning av dessa händelser, som var avgörande för att det blev ett maktskifte, i syfte att ställa de ansvariga till svars. Det har dock inte gjorts någon sådan. Tre poliser anhölls, men ingen har dömts. Domstolsprocessen pågår fortfarande. Ingen på den andra sidan har heller dömts. Man kan inte skylla på att de som misstänks har flytt, det går att presentera bevis i alla fall – om man har några. Det är svårt att förklara denna brist på grundlig utredning om det inte är så att den officiella bilden, att det var poliser som började och stod för beskjutningen eller åtminstone huvuddelen av den, är felaktig. En grundlig utredning förväntas helt enkelt inte komma fram till ”rätt” slutsats.

Det har gått rätt långt när den trovärdiga västliga nyhetsbyrån Reuters riktar skarp kritik mot Ukrainas sätt att sköta utredningen och den juridiska uppföljningen. Det har även förekommit inslag på BBC som visar att den officiella bilden är felaktig. Även från FN har det framförts kritik mot bristen på vilja att utreda skjutningarna. [1]

Det finns, så vitt jag vet, bara en grundlig undersökning av händelserna den 20/2 2014 och den har gjorts av Ivan Katchanovski som ett akademiskt arbete. Han har granskat allt under 2014 tillgängligt material (foton, videofilmer, intervjuer m.m., sammanlagt ingår 343 fotnoter varav flertalet är källor). Slutsatsen är att det var högerextrema krafter på den sidan som protesterade på Maidantorget som började och stod för huvuddelen av skjutandet och att polisen sköt när de blev attackerade och retirerade. Syftet med den välplanerade insatsen var att bidra till regimskifte. [2]

Katchanovski har även uttalat sig om uppgifter som kommit fram i eller bekräftats av den juridiska processen för polisers inblandning. 27 av 28 undersökta personer har skjutits snett uppifrån från ställen kontrollerade av bl.a. Högra Sektorn och Svoboda. Poliserna befann sig på gatuplanet vid den aktuella tidpunkten. Att det skjutits från byggnader som hållits av Majdansidan har bekräftats av över 100 vittnen. [3]

Reuter uppger att, enligt Ukrainas inrikesministerium, 189 poliser fick skottskador och 13 dog under de tre dagarna 18-20/2 2014. Flera fick brännskador av de många molotovcocktails som kastades mot dem. [4]

Premiärministern under Janokowich, Mykola Azarov, har pekat ut några personer som spelade en ledande roll i massakern den 20/2, bl.a. högernationalisten Andrej Parubi som idag är parlamentets talman. [5] I Ukraina får folk som borde ges livstids fängelse höga politiska poster.

 

Var det en kupp

Myndighetsbyggnader ockuperades. Flera parlamentsledamöter blev hotade och bortdrivna från parlamentet och talmannen misshandlades (och avgick!). Skjutvapen, molotovcocktails och diverse tillhyggen användes av de demonstranter/ockupanter som till stor del tillhörde den Högra sektorn, en högerextrem nationalistisk organisation som senare haft stor betydelse i privatfinansierade bataljoner i inbördeskriget. 273 skjutvapen stals den 18/2 2014 från Ukrainas Säkerhetstjänst av Maidanvänliga grupper i Ivano-Frankivsk i västra Ukraina. Det är inte därmed sagt att dessa vapen användes i skjutningarna den 20/2 utan att det ökade hoten för en statskupp vilket kan ha påverkat utvecklingen i landet. [6]

De som hävdar att det inte var en kupp hänvisar till att det hölls en omröstning i parlamentet, Verkova Rada, då en majoritet röstade för att avsätta sittande president. I konstitutionens §111 står det att parlamentet kan avsätta en president som gjort sig skyldig till högförräderi eller annat brott. Det räcker med enkel majoritet för att starta en process med sådant syfte. Därefter ska en särskild kommission tillsättas för att utreda anklagelserna. Det slutliga beslutet om eventuell avsättning ska tas av parlamentet med stöd från minst tre fjärdedelar av de röstberättigade. [7] Det tillsattes ingen kommission och de som röstade för avsättande var färre än tre fjärdedelar av ledamöterna. Till och med nuvarande president, Petro Poroshenko, har sagt att konstitutionen inte följdes. [8]

Hur kan man kalla detta för något annat än en kupp?

 

Allmänt om utvecklingen i Ukraina och maktskiftet

Det är få länder som är så djupt splittrade historiskt, etniskt och politiskt som Ukraina. De östra och södra delarna har tillhört Ryssland eller Sovjetunionen sedan 1700-talet. De nordliga och västra delarna har ingått i Polen och/eller Litauen och de har en kortare period av koppling till Tsar-Ryssland och Sovjetunionen än de östliga och södra delarna. Den djupa splittringen är ett stort problem och den är mycket svårt att lösa. Viktor Janukovich gjorde stora ansträngningar att hålla ihop det splittrade landet. Han var förvisso korrumperad, men det är nog svårt att hitta en ledande ukrainsk politiker som inte är det.

Splittringen i Ukraina visar sig i hur rösterna fördelades i de ukrainska presidentvalen 2004 och 2010. I de västliga och nordliga delarna fick en av kandidaterna majoritet och i de sydliga och östra en annan. Stödet för ”östkandidaten” fanns övervägande i områden där över 20 % av befolkningen har ryska som första språk. Längst i väst fick ”västkandidaten” runt 90 % av rösterna och längst i öst fick ”östkandidaten” runt 90 %. Det visar ett land som var djupt splittrat redan innan protesterna på Maidantorget bröt ut, vilket skedde i de västliga och nordliga delarna. [9]

Rebellerna i Luhansk och Donetsk beskylls ofta för att ha börjat striderna och dessutom för att vara stödda av Ryssland. Men vilken legitimitet finns det hos den politiska ledning som 2014 tillsatts genom en kupp som strider mot landets konstitution?  Varför skulle de i öst acceptera en kupp i väst? Kraven på federalisering restes på många håll i syd och öst. När de nya makthavarna i Kiev skickade soldater till de östra delarna stoppades dessa av många människor som skrek åt dem att återvända.

Massakern i Odessa 2/5 2014, där 46 personer brändes till döds eller dödades på annat sätt, var ett av västsidans svar på kraven på federalisering. Den massakern var avgörande för att förutsättningarna för samtal mellan parterna förstördes. Den stora steget mot ett fullskaligt inbördeskrig togs dock med Kievs s.k. anti-terroristoperation (ATO) som syftade till att slå ner motståndet i öst. Då sattes militär in mot folk i Ukraina – vilket inte skett i samband med Maidanprotesterna. Flera personer fängslades, men bara sådana som var på samma sida som offren inte de högerextrema som stod för det huvudsakliga våldet. Inte heller i det här fallet har rättssystemet klarat av att utreda vad som hänt och döma de ansvariga.

Beväpning i Donbass har använts som ett bevis för rysk inblandning. De områden som på något sätt har berörts av uppror, dvs mer än det som nu hålls av rebeller, hade en folkmängd av samma storleksordning som Sverige. Man måste vara ordentligt okunnig eller enögd om man tror att det inte inom ett sådant område fanns en stor mängd militära vapen av olika slag lagrade i depåer. Det är inte liktydigt med ett förnekande av att Ryssland har hjälpt Donbass, t.ex. med rådgivare och personer som stridit på Dombassidan. Påståenden om överföringar av stor mängd trupp och avancerad militär utrustning har dock inte bekräftats av OSSE som bevakat gränsen mellan Ryssland och Donbass. OSSEs oberoende observatörer har iakttagit konvojer med militära fordon inne i Donbass, men inte förflyttning över gränsen mellan Ryssland och Donbass. [10] Stabschefen i ukrainska armén sa den 29/1 2015 att den ukrainska armén inte slås mot reguljära ryska förband. Han borde veta. [11]

 

Utvecklingen i Ukraina efter kuppen och Minskavtalet

I efterspelet till kuppen har de nya makthavarna i Kiev satsat på att bryta med de omfattande ekonomiska banden till Ryssland. Det har inte kunnat ersättas av andra ekonomiska samarbeten, bl.a. som en följd av kriget som utöver att sluka resurser även gör landet farligt och ointressant för investerare. Det har lett till en kraftig ekonomisk nedgång. Kriget kring Donbass har orsakat en omfattande intern migration och en stor emigration till Ryssland.

IMF kommer att få svårt att låna ut pengar till Ukraina efter domslutet i London där Ukrainas vägran att betala sin skuld till Ryssland underkändes. [12] USA har dragit ner kraftigt på sitt bistånd vilket även drabbar Ukraina. EUs tålamod med problembarnet Ukraina kommer nog att minska över tiden. Det finns redan tendenser till att det sker.

Minskavtalen har utarbetats för att få slut på striderna och lägga grunden för en långsiktig lösning. Minsk 2 har fått stöd i FNs Säkerhetsråd och har därigenom fått en stark status. Detta avtal måste försvaras och följas av alla parter. Den svenska regeringen ställer krav på Ryssland trots att det främst är Kievsidan som skjuter mot Donbass och som inte fullföljt sin del för att möjliggöra ett relativt självstyre i Donetsk och Lugansk. Donbassidan har genom Minsk 2 fått stöd för sitt primära krav på federalisering (i någon form). Att det är främst Kievsidan som bryter mot Minskavtalet visas tydligt av att t.o.m. västvänliga Radio Free Europe beskriver Kievsidans aktiviteter i zonen mellan de två sidorna vid fronten som en ”krypande offensiv”. [13] Alexander Turchinov, chef för nationella säkerhets- och försvarsrådet, har uttalat sig om en offensiv fram mot ryska gränsen vilket även det visar att regeringen i Kiev bryter mot Minsk 2. [14]

Kievsidans attityd till Minskavtalen är enligt en rapport från Oxana Chelysheva baserat på uttalanden från utrikesdepartementet i Ukraina att de är utan värde (finns i en post av Tord Björk på Ukrainabulletinens FB-sida). Helt i strid med beslut i FNs Säkerhetsråd och allmän inställning bland övriga berörda parter.

Kievsidan har skurit av tillförsel av vatten och el till Donbass och blockerat handel med kol mellan Donbass och övriga Ukraina vilket drabbat civila på båda sidorna. Den humanitära situationen i Donbass är katastrofal vilket beskrivits i en debattartikel i Svenska Dagbladet. [15]  

Det finns mer information om den humanitära situationen och den senaste utvecklingen i Ukraina på Aktivister för freds hemsida ( https://aktivisterforfred.wordpress.com/ ) på Anti-Euromaidan Sweden ( https://antieuromaidansweden.wordpress.com/ t.ex. https://antieuromaidansweden.wordpress.com/2015/09/21/ukrainakrisen-fran-nuland-kakor-till-ett-nytt-kallt-krig/ ) eller här på Synapze . Där finns mycket värdefull information om sådant som inte når fram till nyhetssidorna i våra obalanserade medier. USA, EU och Sveriges inblandning är betydligt mer omfattande än de flesta i Sverige känner till.

 

 


Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.