Deltagande media
LÖRDAG 18 NOVEMBER 2017
Utrikes
2017-09-08

Hur är det militära styrkeförhållandet mellan NATO och Ryssland?

Relativ militär styrka används som argument av båda parter i den svenska diskussionen om vår relation till NATO och det är avgörande för att förstå det säkerhetspolitiska läget. Det påstådda hotet från Ryssland används som ett huvudargument för svensk anslutning till NATO och för intimt samarbete med den militäralliansen. Det förekommer ett flertal olika sätt att mäta hur mycket olika stater eller allianser satsar på sin militär och vilken kapacitet de har. Några av metoderna är ekonomiska och andra är tekniska. I den här artikeln går vi igenom metoderna och jämför i första hand Ryssland och NATO med avseende på några av de mått som kan betraktas som meningsfulla.

Ekonomiska mått

Grundfrågan är hur mycket pengar som satsas på militära ändamål. De mått som förekommer är mängd pengar räknat totalt, per capita, andel av BNP eller som andel av landets statsbudget.

Det enda måttet som har ett tydligt positivt samband med militär kapacitet är när jämförelsen görs för totala utgifter, även om det inte inkluderar t.ex. teknisk standard eller personalens kompetens. Stockholm International Peace Institute (SIPRI) sammanställer årligen statistik över militära utgifter i världens länder och dess uppgifter anses allmänt trovärdiga. Det finns andra organisationer som också sammanställer information från olika länder och de skiljer sig inte dramatiskt från SIPRI's resultat. Ryssland har under flera år satsat mindre än 10 procent av vad Natoländerna satsat. År 2016 var det 8 procent enligt budget. Högtekniska vapensystem kostar ungefär lika mycket i alla länder, men personal m.m. är billigare i länder med låga löner än i höginkomstländer. Skillnaden i ranking mellan NATO och Ryssland består dock även om utgifterna räknas om till köpkraftsrelaterad BNP, dvs BNP (PPP). Det bör även ske en justering i motsatt riktning eftersom Ryssland inte la ut lika mycket 2016 som var beslutat i dess budget. Slutresultatet med ett snitt av BNP och BNP (PPP) och justering för faktisk minskning i Ryssland är svår att beräkna, men det torde ligga under 20% av NATO's utgifter.

De andra ekonomiska måtten indikerar hur länderna prioriterar militären, men har svag koppling till militär kapacitet. De måtten används mer i propaganda. De kan utnyttjas för att ge en bild av stor kapacitet som inte är sann. Det finns några exempel från svensk debatt som visar hur de använts. Försvarsdebattören Carl Bergqvist (sign. Wiseman) skrev tillsammans med Niklas Wikström och Johan Wiktorin en artikel som varnade för den ryska upprustningen. De hävdade att "den ryska ledningen ..... genomför nu ett enormt upprustningsprogram som väntas sluka 25 procent av statsbudgeten." DN 24/8 2014 [1]. Det är sannolikt inte korrekt, men om så vore skulle det inte vara ett mått som är lämpligt att använda vid jämförelser mellan länder. Stora länder är normalt regionaliserade och en betydande del av det som går via statsbudgeten i mindre länder handhas av de stora ländernas regionala organ. Försvarsutgifter i procent av BNP visar tydligare hur mycket ett land satsar. Det är dock inte ett mått på kapacitet. Den upprustning som debattörerna betecknade som enorm var en modernisering efter en lång nedgång efter Sovjetunionens upplösning.

Ett annat exempel är när Johanne Hildebrandt hävdar att Sverige har det minsta försvaret runt Östersjön (" .... Sverige numera har Östersjöns minsta försvar .... "). Hon hänvisar i ett svar till Mikael Holmström (även han SVD) som sagt att "Det betyder att vi har minsta försvaret i Norden". Norden är inte detsamma som Östersjön och båda påståendena är felaktiga.[2] Det baserades enbart på antalet soldater. Antalet flygplan, tanks, luftvärnsenheter m.m. tappas bort för att få stöd för uttalandet

Hildebrandt hävdade även att Sverige satsar minst vilket borde avse mängd pengar som satsas. Det framgick efter en direkt fråga att det handlade om en jämförelse mellan ländernas satsning i procent av BNP.  Hon hade lika gärna kunnat använda måttet utgifter per capita, men det passade inte hennes syfte. Då hade nämligen Sverige hamnat relativt högt (pga hög BNP/capita) - på ungefär samma nivå som Ryssland. [3]

Carl Bergqvist och Johanne Hildebrandt är medlemmar i Kungliga Krigsvetenskapsakademien och borde i den rollen bidra till att informera allmänhet och politiker om hur läget är, inte bedriva propaganda eller medvetet förvirra.

Som redan sagts, inget av dessa mått (kr/BNP, kr/capita eller kr/statsbudget) visar hur stor militär kapacitet ett land har. Det är bara totala utgifter under flera år som har ett relativt starkt samband med kapacitet. Slutsatsen vad avser ekonomiska mått är att NATO lägger betydligt mer pengar på sin militär än vad Ryssland gör.

Tekniska mått

Grundfrågan är vilken utrustning ett lands militär har tillgång till. Huvuddelen av den utrustning olika länder har tillgång till är känd. Det kan dock vara lite osäkerhet om detaljer. Det svåra är att bedöma teknisk kvalitet och kompetens.

Det är möjligt att sammanställa en lista på hur många tanks, flygplan, örlogsfartyg, m.m. olika länder har. Sedan kan man med det som grund bedöma hur den samlade tekniska kapaciteten är i länderna. Problemet är hur ett jaktplan ska jämföras med t.ex. en korvett eller en stridsvagn med en attackhelikopter. Om ett land eller en allians är överlägset på de flesta områden blir det trots dessa svårigheter relativt lätt att göra en helhetsbedömning.

Kvantitativ jämförelse mellan Ryssland och NATO

De som förespråkar svenskt NATO-medlemskap brukar tala mest om Östersjön. Om man tar sig en titt på maktbalansen kring Östersjön finner man att Ryssland satsar 70 miljarder dollar på sin militär (enligt budget 2016) och de länder som är med i, eller har intimt samarbete med, NATO och har kust vid Östersjön satsar 61 miljarder dollar. När det gäller kärnvapen som ingår i spelet mellan USA och Ryssland är det naturligtvis ingen balans kring Östersjön.

 

Om det skulle bli öppen strid mellan Ryssland och något Natoland runt Östersjön kommer hela NATO att dras in. Det är därför mer rimligt att jämföra styrkeförhållandena mellan dessa två parter än att bara se hur det ser ut runt Östersjön.

 

Tabell 1. Jämförelse mellan Natoländerna och Rysslands militära utrustning

Vapenslag

NATO 29

Ryssland

Ryssland i procent av NATO 29

Tanks

16074

15398

96

Hangarfartyg

14

1

7

Stora krigsfartyg

121

24

20

Medelstora krigsfartyg

208

61

29

Ubåtar

150

67

45

Stridsflygplan

6328

1337

21

Attackhelikoptrar

3585

677

19

Kärnvapen

7625

7700

101

-          varav utplacerade

2330

1790

77

Militära satelliter

155

74

48

Militära baser utanför egna landet USA resp. Ryssland

>700

<5

<1

Not: Huvuddelen av uppgifterna i tabellen är tagna från en artikel på Wikileaks som baseras på trovärdiga källor (hela Wikileaks artikel innehåller 181 källor). [4]  Uppgifterna om kärnvapen har tagits från SIPRI Yearbook 2016, en källa som sällan ifrågasätts. [5]  I kategorin Stora krigsfartyg ingår jagare och kryssare. I kategorin Medelstora krigsfartyg ingår fregatter, korvetter och amfibiefartyg (huvudsakligen landstigningsfartyg). Transportfartyg, patrullbåtar, m.m. ingår inte.

Natoländernas sammanlagda tillgång till militär och paramilitär personal är ungefär 6,3 miljoner (aktiva, reservister och paramilitära) och motsvarande för Ryssland är 3,5 miljoner. [6] Det innebär att Nato har nästan dubbelt så många som Ryssland.

Slutsatsen av denna kvantitativa genomgång är att NATO har ett betydande övertag gentemot Ryssland när det gäller militär utrustning.

Kvalitativ jämförelse samt folkmängd och ekonomisk potential

En kvalitativ jämförelse skulle kunna bli mycket omfattande och här gör vi bara några nedslag om viktiga vapensystem på båda sidorna. Vi diskuterar även ekonomisk och befolkningsmässig styrka. ’

Faktiskt utplacerade kärnvapenstridsspetsar, dvs sådana som kan användas med kort varsel, är viktigare än antalet som ligger i lager. Det har dessutom ingen större betydelse om ett land har fem eller sex tusen kärnvapen. En större del av USA's är dessutom placerade på ubåtar som är svåra att upptäcka. Det är USA's många militära baser runt om i världen som gör att de kan placera ut sina ubåtar långt från det egna landet och utan att de tappar kontakten med kommandot i USA. Alla USA's ubåtar drivs med atomkraft, men bara två tredjedelar av de ryska. I alla andra avseenden än totalantalet kärnvapenstridsspetsar har Ryssland mindre, eller betydligt mindre, slagkraft än NATO. Ryssland har inte ett betydande övertag på något av de listade områdena.

Så här kan det låta i debatten: "I dag har båda sidor skrotat en del av sina kärnvapen men USA har fortfarande 7 000 kärnvapen och Ryssland har 7 300, så något övertag har inte Nato ...." ur ett debattinlägg av Thomas Törnblom i Göteborgsposten 19/8 2017. Uppgifter om antal kärnvapen i USA görs till NATO's samlade kapacitet utan hänsyn till Frankrike och Storbritanniens innehav. Inlägget har uppenbarligen missat att antalet utplacerade som kan användas utan långt varsel är militärstrategiskt mycket mer intressant än den totala lagerhållningen.

Generellt har NATO modernare materiel, men det finns exempel på moderna mycket avancerade enheter i det ryska försvaret, t.ex. tanks och attackflygplan. Antalet personer som är i aktiv militär tjänst är större i USA än i Ryssland. Relationen mellan nuvarande utgifter och mängden tanks m.m. tyder på att en större del av Rysslands utrustning är omodern.

Rysslands enda hangarfartyg, Admiral Kuznetsov, har länge varit i behov av reparation och modernisering. Det är utdaterat sedan länge. Nu skall fartyget repareras, men någon vidare modernisering kommer det inte att bli. Rysslands enda hangarfartyg har inte en chans att mäta sig med NATO's 14 mer moderna. Det kommer att dröja innan Ryssland har tillgång till ett modernt hangarfartyg, om inte landet lyckas köpa ett från någon vilket inte är sannolikt. [7]

Dessutom går inte den välbehövliga moderniseringen av försvaret i den takt som planerats. Exempelvis som det ser ut nu kommer Ryssland inte att kunna färdigställa det antal moderna avancerade stridsvagnar av Armatatyp som var planerat till 2020 utan bara ett mindre antal. Nu verkar det vara möjligt att producera runt hundra sådana vagnar fram till 2020 och inte över två tusen som först var det uttalade målet. Vilket redan då verkade vara ett orealistiskt mål. [8]

Ryssland har tillgång till avancerade målsökande robotar som visat sig vara effektiva när de sattes in i kriget i Syrien. De har bl.a. skjutits från ett fartyg i Kaspiska havet och nått mål över 100 mil därifrån. Även NATO har dylika vapen. När det gäller stridsflygplan är det svårare att göra jämförelser. Båda sidor har tillgång till avancerade plan. Det finns många modeller för flera olika ändamål och planen har flera olika för och nackdelar.

Natoländerna har en sammanlagd befolkning på ungefär 900 miljoner och Ryssland mindre än 150 miljoner, dvs ungefär en sjättedel. NATO's samlade BNP som har betydelse för uthållighet, försörjningslinjer och nyproduktion av krigsmateriel är 27 ggr större än Rysslands (över 34 000 mdr dollar respektive knappt 1 300 mdr dollar. IMF's siffror för 2016 tagna från Wikipedia.) [9]. Om BNP mäts omvandlat till köpkraft (BNP (PPP)) blir det snarare 10 gånger större ekonomisk kapacitet för NATO 29 än för Ryssland (drygt 33 238 mdr dollar jämfört med 3 397 mdr dollar. Världsbankens siffror för 2016 tagna från Wikipedia.). Arbetskraft är billigare i Ryssland än i NATO-länderna som grupp, men vissa högteknologiska vapen kan betinga ungefär samma pris i alla länder. Det mest rimliga måttet ligger därför mellan de två givna, men något närmare BNP(PPP).

NATO har en viss nackdel av att dess styrkor tillhör olika nationer och inte kan vara helt koordinerade. De största nationerna inom NATO har dock erfarenhet av samordning i strid under senare år.

Slutsatsen av den kvalitativa genomgången är att det mesta tyder på ett övertag för NATO i relation till Ryssland.

Helhetsbedömning av styrkeförhållandena

Av genomgången ovan framgår att såväl ekonomiska som tekniska och kvalitativa jämförelser tyder på ett övertag för NATO. Sammantaget kan det inte råda någon som helst tvekan om att NATO är betydligt starkare militärt än Ryssland.

En organisation, Global Firepower, har sammanställt en lista över ett flertal länders militära styrka (2017 Military Strength Ranking[10]). Kapacitet inom olika områden har sammanvägts. Av de tolv starkaste länderna, enligt den listan, är sex Natoländer och ytterligare tre är mer eller mindre lierade med USA eller NATO. USA toppar listan följt av Ryssland, Kina, Indien Frankrike och Storbritannien. Vi har inte använt den organisationens siffror för olika vapenslag, men de överensstämmer relativt bra med dem vi använt i vår sammanställning ovan. Global Firepowers lista motsäger inte de slutsatser vi dragit av offentligt tillgänglig statistik och kunskaper om teknisk och annan kapacitet.

Ryssland kan försvara sig och en attack mot Ryssland med strider på ryskt territorium skulle bli förödande för dem som attackerar och för många andra som drabbas indirekt, men Ryssland har å andra sidan ingen som helst chans att föra ett framgångsrikt krig mot NATO. Den stora risken för krig ligger i att makthavare i USA skulle kunna få för sig att landet, med hjälp av bl.a. missilförsvarssystemet som byggts i europeiska länder, har en förstaslagsförmåga mot Ryssland och försöka slå till. Då kan vi hälsa hem för det är med mycket stor sannolikhet fel. Vi kan nog hälsa hem även om det eventuellt skulle vara sant.

Några aspekter på strategiska överväganden

NATO hävdar att Ryssland försöker etablera en A2AD zon av Östersjöregionen. A2AD står för Anti Access Area Denial. Det betyder att hindra en motståndare från att kunna sätta trupp/militär styrka i ett område. [11]

Det är troligt att Ryssland faktiskt försöker bygga upp förmåga för att försvåra för tillförsel av militär styrka till Östersjöregionen, bl.a. till Kaliningrads närområde. Detta borde ligga i dess intresse. Något annat vore väldigt konstigt. Men man ska komma ihåg att det inte är så att länderna kring Östersjön saknar motmedel. Bland annat inom flyget har de förmåga att bekämpa det. I scenariot som målas upp där Ryssland fullt ut skulle skapa en A2AD bubbla med centrum i Kaliningrad har fortfarande NATO möjlighet att ta sig till exempelvis de baltiska länderna relativt säkert. Även om det ibland kan verka vara annorlunda när dom värsta domedagsprofeterna i väst yttrar sig. Det som krävs för att Ryssland fullt ut ska kunna skapa denna bubbla, som i stort sett skulle förlama NATO i hela regionen, är att landet kontrollerar Gotland och möjligen även Åland.

A2AD bubblor är områden som det skall kosta för mycket att gå in i för att man ska våga göra det. Som synes krävs det mycket för att Ryssland ska klara detta, som t.ex. att starta krig med två länder, Finland och Sverige. Detta är inte tänkbart utan att ha som plan att även invadera och ockupera de baltiska länderna, som är medlemmar av NATO. Man måste fråga sig om Ryssland anser att dessa tre länder är värt det pris det kostar om man skall gå i krig med två alliansfria länder och NATO. Att Ryssland förser Kaliningrad med kapabelt försvar har av väst förmodligen avsiktligt övertolkats och ses som ett tecken på att Ryssland har planer på att göra om hela Östersjön med omnejd till en A2AD-bubbla.

I själva verket handlar det med all säkerhet om att Ryssland gör som alla andra. De försöker förse sina viktigaste och utsatta regioner och områden med kompetent försvarsförmåga. I alla lägen där NATO eller NATO-vänliga länder på olika sätt installerar luftförsvarssystem kallas de "defensiva vapensystem". När Ryssland gör detsamma så beskrivs det som att Ryssland tillför luftförsvar i syfte att skydda kommande offensiva operationer. Ryssland kommer nog att förbereda sig på att förhindra en attack mot sitt land om NATO och USA bygger upp tillräcklig offensiv styrka vid Rysslands västra gräns.

Då kan det bli aktuellt för dem att reagera på ett offensivt sätt. Det är idag inte troligt att Ryssland är beredda att starta krig med NATO över tre små länder dom inte behöver. Det har också talats om att NATO skulle sätta trupp eller luftförsvarssystem på exempelvis Gotland. Detta är många experter, också inom NATO, övertygade om skulle destabilisera säkerhetsläget och försämra läget i Östersjöregionen avsevärt. NATO-sidan övervärderar Moskvas intresse av de baltiska länderna oerhört mycket. Priset Ryssland får betala både militärt, humanitärt och politiskt kostar ofantligt mycket mer än man skulle kunna få. Scenariot är, hur man än vrider och vänder på det, absurt.

Utan att jämföra hur situationen i luftrummet kring Östersjön skulle kunna utveckla sig vid konflikt då tillförsel av styrka är svårt att förutse går det ändå att konstatera att Ryssland kommer hamna i underläge med tiden. Dessutom är förmågan i luften hos Östersjöländerna i i ett koordinerat läge inte att förringa och vifta bort utan vidare för någon tänkbar opponent. Jämför man styrka till sjöss och bara räknar med den del av sin flotta som Ryssland håller sig med i regionen blir jämförelsen annorlunda än många tror. Det handlar om en kombinerad styrka från Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark, Sverige och Finland.Den ubåtskapacitet som Sverige och Tyskland kan visa upp tillsammans är stark. Visst kan Ryssland försöka tillföra styrka. Gör man det före ett krigsutbrott kommer dessa förflyttningar lätt kunna tolkas och förebyggas. Om man gör det efter ett krigsutbrott måste man räkna in Turkiets, Greklands, Rumäniens, Bulgariens, Norges, Storbritanniens, Frankrikes, Nederländernas, Spaniens, Italiens och Belgiens förmåga och i förlängning även USA's. Naturligtvis måste också Ryssland vid händelse av krig med ett NATO-land ta hänsyn till hur det ser ut kring hela landet och varifrån landet kan nås av diverse attacker med olika vapenslag.

En nackdel som NATO har i en upptakt till men även under en konflikt är att det är en allians av många länder. Beslutsfattandet tar med stor sannolikhet lite längre tid än hur Ryssland kan fatta sina beslut. Men eftersom det är USA/NATO som står för upptrappningen av situationen jobbar de förebyggande med detta också eftersom de är medvetna om problemet. Det pågår en omfattande övningsverksamhet. Styrkeförhållandet mellan NATO och deras allierade på ena sidan och Ryssland på den andra gör att Ryssland möjligen kan nå kortsiktig militär framgång inom ett specifikt landområde, men de kommer alltid och utan undantag kommer förlora ett krig mot NATO med allierade. Detta vet naturligtvis de politiska och militära lededningarna i Moskva om och de är inte intresserade av ett sådant scenario. De är varken okunniga, ointelligenta eller självmordsbenägna.

Ryssland har sagts kunna nöja sig med exempelvis att inta dom baltiska länderna och sedan kunna frysa konflikten genom att hota med användandet av kärnvapen. Även det är som att gräva sin egen grav för beslutsfattarna i Moskva. Priset blir för högt jämfört med vad som skulle kunna vinnas. Kanske inte på det militära planet, men en sådan aktion har så många andra konsekvenser som inte kan vägas upp av att man kontrollerar Estland, Lettland och Litauen.

Observera att om Finland och Sverige har starka försvar och ger tydliga signaler till båda sidorna att deras motpart inte kommer att få tillgång till de två ländernas territorier kommer oron i Ryssland att NATO placerar offensiva vapen på t.ex. Gotland att minska betydligt. Dessa länder skulle vara en buffert och öka tiden för NATO-flyg/missiler att slå till mot Rysslands mest tätbefolkade områden.

Andra möjliga globala allianser

Det finns inga formella försvarsallianser av betydelse i världen vid sidan om NATO. Det finns däremot länder som kan betraktas som närstående och som i viktiga avseenden har liknande intressen. Australien, Japan, Sydkorea, Israel och Nya Zeeland tenderar att hamna på samma sida som Natoländerna i internationella konflikter. Under senare år har samhörigheten mellan Ryssland och Kina ökat. Om det i en nära framtid blir en storkonflikt kan man nog utgå ifrån att de två länderna och några till kommer att gå i koalition.

Om Kinas kapacitet ska läggas ihop med Rysslands påverkas styrkeförhållandet mellan Öst och Väst betydligt jämfört med om enbart Ryssland jämförs med NATO. Vid en sådan jämförelse bör rimligtvisAustralien, Japan och Sydkorea adderas till NATO. Det blir då betydligt mindre ojämnt än när Ryssland jämförs med NATO. Vad gäller befolkning blir östsidan större pga Kinas dryga miljard invånare.  När det gäller tanks hamnar Ryssland och Kina på första plats likaså avseende kärnvapen i lager, dvs inte de som är utplacerade. På alla andra områden avseende militär utrustning ligger NATO med nämnda associerade länder före trots att Kina har mer än Australien, Sydkorea och Japan tillsammans. Det gäller även militär personal vilket dock förändras om även Nordkorea läggs till Ryssland ock Kina. Det är inte lätt att jämföra när det finns flera olika möjliga kombinationer av länder i olika tänkbara allianser.

Vår bedömning baserad på fakta och argument som presenterats i denna artikel är att NATO's samlade militära kapacitet är betydligt större än Rysslands och att risken att Ryssland kommer att starta ett krig mot NATO är mikroskopisk.

Lars Drake och Jake Kayzer, aktiva i Nej till NATO och Aktivister för fred

 

[1] http://www.dn.se/debatt/stark-var-forsvarsformaga-i-forbund-med-finland/

[2] https://drakbett.wordpress.com/2013/10/28/militar-kapacitet-kring-ostersjon/

[3] https://drakbett.wordpress.com/2013/10/28/militar-kapacitet-kring-ostersjon/

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_level_of_military_equipment

[5] https://www.sipri.org/sites/default/files/SIPRIYB16-Summary_SV_0.pdf

[6] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_number_of_military_and_paramilitary_personnel

[7] http://nationalinterest.org/blog/the-buzz/russias-only-aircraft-carrier-has-big-problem-21535 https://sputniknews.com/military/201708231056707823-admiral-kuznetsov-repair/ http://www.telegraph.co.uk/news/2016/10/21/russian-carrier-plagued-by-technical-problems/

[8] http://nordic.businessinsider.com/russia-armata-tank-2017-8?r=US&IR=T

[9] https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_GDP_(nominal)

[10] https://www.globalfirepower.com/countries-listing.asp

[11] http://natoassociation.ca/limiting-russias-anti-accessarea-denial-strategy-in-the-baltic-sea/

 

Dela artikeln

2 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.
  1. Mårten Fjällström
    15 september 23:03

    Jag gjorde för något år sedan en enklare variant där jag lade ihop soldater i EU och jämförde med Ryssland. Det säger inte så mycket i dessa högteknologiska tider om vem som kan förinta den andra sidans militär. Men om endera sida vill invadera och ockupera den andra så är fotsoldater fortfarande väsentliga som USAs misslyckade ockupation av Irak visade.

    Resultatet var att EU har fler soldater än Ryssland. Och då räknade jag inte med amerikanska soldater stationerade i EU, utan bara EUs egna.

  2. Lars Drake
    20 september 09:56

    Ja det finns flera olika mått som säger något om styrkeförhållandet men denna sammanställning ger en helhetsbild som är svår att ifrågasätta. Det har egentligen bara kommit en viktig invändning. Logistik, som naturligtvis är viktig. Vi skriveri och för sig att Ryssland som sammantaget är underlägset kan vara starkare på något avsnitt av olika fronter. NATO har övertag även på logistikfronten. De har fler baser, större ekonomier, större transportkapacitet och större befolkning.