Deltagande media
LÖRDAG 15 DECEMBER 2018
Debatt
2018-02-05

Svenskhet och socialism - inlägg i en infekterad V-debatt

av Håkan Blomqvist

Göran Gustavsson, fackligt aktiv veteran i Kommunal och vänsterpartist i Stockholm anklagades i höstas på sociala media för rasism, kallades till möte med distriktsstyrelsen i Stockholm och riskerade att förlora sin nominering på landstingslistan inför valet.

Det var en pseudonym från en sluten facebookgrupp för den ”rasifierade vänstern”, som i starkt kränkande ordalag reagerade på Göran Gustavssons kommentar till ett radioinslag på P1 om bedrägerier med asylansökningar. Gustavsson hade i kommentaren hävdat att ingen längre säkert vet vem som är politisk flykting, krigsflykting eller har skyddsbehov av andra orsaker. ”Vi vet däremot att de allra flesta som kommit till Sverige egentligen bara ’vill ha ett bättre liv’ och att många inom vänstern tycker det är ett skäl gott nog för att få permanent uppehållstillstånd. Det tycker inte jag.”

Bara en vistelseyta?

Det första skälet angavs vara att  det inte blir de mest nödlidande eller de som löper mest fara som tas emot ”om lycksökare och bedragare tillåts tränga ut andra i asylmottagandet.” Det vill säga det klassiska argument för en sträng asylprövningsproces som förenar huvuddelen av det svenska politiska etablissemanget. I en riksdagsmotion häromåret argumenterade vänsterpartiets riksdagsgrupp med Jonas Sjöstedt i spetsen tvärtom för en generösare asylpolitik just mot talet om ”riktiga flyktingar” som bortsåg från den allmänna situationen i ursprungslandet. Principiellt är dock även Vänsterpartiet för reglerad invandring och asylprövning.

Men det var Göran Gustavssons andra argument - i versaler - som fick larmet att gå: ”DE FLESTA SVENSKAR VILL FAKTISKT ATT SVERIGE SKA FORTSÄTTA VARA SVENSKT!” Att han därmed skulle angripas för rasism, var Gustavsson beredd på, men såg det som en ”medelklassreflex” från en vänster som aldrig annars bryr sig om internationell solidaritet, ett område där han själv ägnat sitt politiska liv, bland annat i stödet åt fängslade iranska fackföreningsaktivister.

Det var hur Gustavsson definierade ”svenskt” som fick många att se rött och placera honom i Sverigedemokraternas nationalistiska idetradition: ”Det handlar om”, skrev Gustavsson, ”att varje folk har rätt till sin hembygd, sina traditioner, kultur och historia. I många samhällen, förorter och trappuppgångar är svenskar idag en minoritet i eget land. På vissa tunnelbanelinjer i Stockholm talas knappast det svenska språket och orientaliska affärer och inslag i gatubilden är helt dominerande vid dess hållplatser. Naturligtvis skapar det en frustration hos dem som sett sitt grannskap där de vuxit upp totalt förvandlas och ’övertas av främlingar’”. Och han tillade: ”Vi måste våga tala om detta och ställa frågan om Sverige endast ska vara en vistelseyta för alla världens folkgrupper eller en egen nation med samma självständighet och särart som många förtryckta folk kämpar för runt om i världen. Vem tror att t.ex kurderna kämpar för ett multikulturellt Kurdistan där kurder blir blott en av många andra likställda nationaliteter?”

Etnonationalism

Göran Gustavsson är långt ifrån ensam om sina åsikter, som tvärtom är starkt förankrade i breda kretsar. Och egentligen är hans formuleringar som ett åskådningsexempel för den etniska nationsuppfattning som historiskt präglade 1800-talets europeiska nationsbildningar, åtminstone öster om Rehn. De amerikanska och franska revolutionernas nationalism har brukat kallas ”civisk”, alltså medborgerlig. Nationen och medlemsskap i denna, sågs här i första hand som ett politiskt projekt kring ett antal rättigheter och skyldigheter. Medborgarskapet avgjordes inte (i teorin) av släktskap, historia och kultur, utan av lojalitet med författningen och dess motsvarigheter. (Alltså i teorin och ideologiskt, i realiteten upprätthölls ju vit övermakt bakom den civiska fasaden). Den etniskt präglade nationalismen, där gemensamt språk och kultur utgjorde samlingspunkten, uppstod som reaktion mot imperiesträvanden, i Tysklands fall mot Napoleons erövringar i början av 1800-talet.

 Etnonationalismen behövde inte vara mindre ”demokratisk” för just dem som innefattades. Tvärtom, kunde gemensamt språk och ursprung användas som vapen i frigörelsekamp mot övermakter som bland baskiska revolutionärer och irländska socialister. Just så som den använts i nationella frigörelseprocesser inte bara i Europa utan på många håll i den koloniala världen, och som Göran Gustavsson pekar på när det gäller dagens kurdiska kamp. I 1800-talets mångnationella imperier, som Tsarrysland och Österrike-Ungern, växte likartad etnonationalism fram som efter första världskriget gav upphov till en mängd nya nationalstater, alltså i en motsvarande process som den på Balkan med Jugoslaviens upplösning långt senare på 1990-talet.

Men etnonationalismen behövde inte heller vara knuten till demokratiska strävanden. Den kunde också användas för klassförtryck, nationalistiska krig och etniska rensningar för folkmord. Nazismen är förstås det första vi tänker på, men exemplen är närmast outsinliga. Ja, just idag tillhör Göran Gustavsson själv dem som oroas över att de kurdiska rörelserna PYD/YPG i norra Syrien i sin kamp för kurdisk nationell frigörelse hotar andra folkgrupper.

Arbetarrörelsens svenskhet

I den moderna svenska nationalstat som konstruerades från andra hälften av 1800-talet var den etnonationella föreställningen om det svenska närmast självklar, från höger till vänster. ”Svensk” hade att göra med språk, arv, traditioner och kulturell gemenskap. Om karaktären av det ”svenska” stod striden hård mellan konservativa och radikaler, borgerlighet och arbetarrörelse. I form av socialdemokratin och folkrörelserna kom en folklig och ganska jämlikhetsinriktad ”svenskhet” i förening med mer konservativa föreställningar om det ”typiskt svenska”, att prägla ett århundrades och flera generationers uppfattning om vad som var svensk nationell tillhörighet. Det handlade om fostran och utbildning i svenskhet som skulle homogenisera befolkningen för det moderna industrisamhällets behov.

Med efterkrigstidens ökade arbetsinvandring och flyktingströmmarna från det sena 1970-talet, började de etnonationella överideologierna rämna. Det ”mångkulturella” samhället blev lika mycket ett konstaterande som eftersträvansvärt i många politiska miljöer. Därmed skedde en förskjutning hos många i uppfattningen om det svenska, från etnisk bestämning till civiskt medborgarskap. Men vårt språk har inte hängt med.

Med ”svensk” kan vi både mena medborgarskapet och etniskt ursprung. Det är det som uttrycks i sökande formuleringar som ”nya svenskar”, ”svennesvenskar” osv. När Göran Gustavsson använder ordet ”svensk” gör han det på det äldre etnonationella sättet, inte på det civiska. Så gör ju också en stor del av befolkningen som famlar mellan begreppen. Många kallar sig svenskar i civisk, medborgerlig mening men lägger till iranier, kurd, somaliskt ursprung osv som en slags etnisk specificering. Andra menar att de själva är just ”svenskar”, i motsats till migranter från andra länder. Vi har helt enkelt inga allmänt godtagna termer för skillnaderna. Jämför med det ryska rossiskij, som betyder medborgare i den ryska federationen och russkij, som är den etnonationella tillhörigheten vid sidan av många andra. Det har att göra med den sovjetiska bakgrunden där sovjetmedborgare var det civiska medan nationalitet var det etniska tillhörighetsbegreppet. Likaså uttrycker ”American” mer medborgarskapet i USA medan flera underkategorier avser det etniska (eller till och med rastillhörighet som ”caucasian”).

För Göran Gustavsson tycks den etnonationella bestämningen av en nationalstats kulturella prägel given, ungefär som att den ”judiska staten Israel” ska vara just ”judisk” och inte, med Görans ord, bara en ”vistelseyta” (helt bortsett ifrån hans uppfattning om vem Palestina/Israel ”egentligen” tillhör). Men den civiska medborgarstaten handlar inte om en tom ”vistelseyta” utan om ett politiskt projekt där det som håller samman samhället inte (principiellt) är den ena eller andra etniskheten utan en uppsättning rättigheter, skyldigheter, ideal och moral, både kodifierade i lagar och hävdade genom normer vilka upprätthålls och förändras genom politisk och ideologisk kamp.

Inom den unga sovjetstaten var detta en självklarhet, både genom de ideologiska influenserna från den franska revolutionen och de egna faktiska omständigheterna. I Tsarryssland återfanns hundratals olika folkgrupper med skilda språk och kulturella traditioner. Revolutionen erkände deras nationella (i meningen etniska) särart med rättigheter att uttrycka dessa. Därför kunde exempelvis den vitryska sovjetrepubliken innan Stalintiden ha tre officiella språk; ryska, polska och jiddisch som uttryckte olika kulturer. Det var medborgarskapet i det socialistiska projektet som var det gemensamma. Innan Stalin upphöjde det ryska till överordnat språk och kultur.

Föränderlig etnicitet

Idag, när 18- och 1900-talets etnonationella homogenisering av nationalstater spruckit upp genom stora migrationsströmmar utgör den civiska medborgarstaten på demokratisk jämlikhetsgrund den enda vägen att hålla samman en bred samhällsgemenskap.

Och ja, vi måste ”våga” tala om detta, om att ”svensk” inte längre bara kan betyda en etnisk (kulturell/språklig) egenart utan en gemensam medborgerlig tillhörighet oavsett ursprung, OCH att detta medför djupgående förändringar av uppfattningar om hembygd, traditioner, språk, främlingsskap och… butikssortiment, i riktning mot nya kulturella förhållanden som vi inte själva kan överblicka.

”Etnicitet” används gärna av högernationalister av SD-typ som något mycket fast och oföränderligt. Ja, för en del högernationalister har det kommit att ersätta ”ras” som sätt att indela - och hålla isär - människor, eller genomdriva ”assimilering” alternativt avvisning. Men etnicitet bör förstås som något föränderligt och formbart. Genom människors möten, inflytelser och förändrade levnadsvillkor omformas, nyskapas och tonar etniska bestämningar och tillhörigheter bort. Men de kan också svetsas samman genom yttre tryck och hot. Typexemplet är även här den judiska befolkning som i så hög utsträckning var assimilerad i de moderna europeiska samhällena före nazismen. En stor del av den väst- och centraleuropeiska judenheten visade ingen stark judisk identitet innan antisemitismen trappades upp. Antisemitismens hot och hat stärkte mångas judiska självuppfattning.

För oss socialister bör strävan vara att undvika och att trappa ner etniska hot och konflikter i ambitionen att göra etnicitet till något ”mjukt” och öppet, som kan föda nya förståelser,  samhörigheter och ömsesidigheter. Som exempel kan tas hur unga människor i områden med föräldrar från många olika delar av världen utvecklar egna gemensamma kulturella språk och mönster som skiljer sig från föräldragenerationernas identiteter. Eller hur människor av helt olika ursprung inom politiska rörelser utvecklar nya gemenskaper som skiljer sig från de ena eller andras tidigare sammanhang. Sådana strävanden pågår ju varje dag, i skolor, på arbetsplatser, i föreningsliv och i bostadsområden som stretar emot segregering.

Jämlika medborgarsamhällen

Medborgarsamhällen på ”civisk” grund, alltså medborgarskap på grundval av politiska överenskommelser om vilken samhällstyp som gäller oavsett etnicitet, bör vara den socialistiska grundhållningen. Som socialister verkar vi för att de samhällstyperna baseras på demokratiska socialistiska jämlikhetsordningar där olika etniciteter både blandas och ges möjlighet att utveckla sin kulturella egenart. En sådan ”mångkultur” har ingenting att göra med ”relativism” som blundar för reaktionära och förtryckande traditioner inom olika tillhörigheter, utan tvärtom ger styrka åt de frigörande strävanden som inom olika kulturer försöker utveckla människors skaparkraft tillsammans med andra.

Tvärtemot att utgöra någon slags tom ”vistelseyta”, som Göran Gustavsson fruktar, kan ett sådant samhälle bli odlingsgrund för både kulturella förnyelser och djupa rotverk. Idag, med massmigration och väldiga, oundvikliga, demografiska förändringar framöver, kan istället just etnonationalismen åter bli till en blodig återvändsgränd av historiska proportioner.

Och visst, om detta måste vi kunna tala. Både om människors behov av hemhörighet och om det svenska som medborgerlighet med olika etniciteter i rörelse och förändring och om hur dessa ”svenskheter” omprövas och förändras. Om hur vi i olikhet kan mötas och bryta igenom främlingsskap, för att kämpa och växa tillsammans i strävan efter mer jämlika och solidariska samhällen där, med Marx ord, ”varje människa frihet är en förutsättning för allas.”

Håkan Blomqvist

 

Dela artikeln

0 Kommentarer



ARTIKEL ARKIVERAD

Denna artikel är arkiverad och går därför inte längre att kommentera eller gilla.