Deltagande media
LÖRDAG 17 NOVEMBER 2018
Debatt
2018-11-03

Demokrati och media – ett litet exempel med stora konsekvenser

Detta inlägg utgår från ett avsnitt av P1-programmet Konflikt och den korrespondens jag hade med producenten. Jag vill ge exempel på ett systemproblem jag menar finns inom Public service. Det handlar om en form av självcensur som ofta får stora konsekvenser för oss lyssnare och för våra möjligheter att förstå världen omkring oss.
(Detta inlägg publicerades först på Nätverket Demokrati och Rättvisas demokratiportal https://demokratiportalen.wordpress.com/)

Vi som medborgare kommer aldrig att ha all den information och kunskap som vi skulle behöva för att kunna förstå världen omkring oss eller för att, fullt informerade, ta ställning till  samhällets alla politiska frågor. Lika lite som att vi någonsin kommer att leva i en fulländad demokrati.
Men om demokrati är en strävan så är frågan om den informerade medborgaren och dennes möjlighet att skaffa sig en relevant bild av verkligheten helt avgörande.

Att Sveriges Radio har denna strävan, både gällande demokratin och den relevant informerade medborgaren, är något som vi alla borde kunna utgå ifrån. Sveriges radios höga förtroendesiffror tyder på att vi också gör det.

Men i exemplet nedan kan man se hur Konfliktredaktionens rapportering istället leder till motsatsen, den relevant introktrinerad medborgaren snarare än den relevant informerade. Jag vill understryka att jag inte menar att de aktuella journalisterna medvetet och uppsåtligt agerar för att indoktrinera oss, detta sker enligt min mening med en märklig automatik som har att göra med elitperspektivens dominans i offentligheten och public service osjälvständiga position, men det får vi diskutera en annan gång.

Till saken. Detta avsnitt av Konflikt handlade om den dramatiska och tragiska kollaps som Venezuela genomlider. Jag spetsade genast mina öron när jag hörde vad det skulle handla om, förvissad om att få höra ytterligare ett reportage där man duckar det kontroversiella och därmed undviker det som, från demokratisk synpunkt, kanske är det mest viktiga. Och visst blev det så.

Under den timmeslånga analysen av utvecklingen i Venezuela så nämns i princip inte USA, vilket sammanfattar hela synden. Det är orimligt, till och med journalistiskt omöjligt, att utelämna USA när det gäller maktkampen i Sydamerika, i synnerhet när det gäller Venezuela (och förstås Kuba). Bilden man ger blir helt enkelt inte sann. I mitt mejl till Konflikt skrev jag; USAs långtgående inblandning i Syd- och Mellanamerika, både ekonomiskt, militärt och politiskt, är inte ett omstritt faktum. Jag utgår ifrån att ni på samhällsredaktionerna vet det. När ni konsekvent undviker USA:s roll i all rapportering från denna region är det således ett aktivt val.
Är det så att ni underkänner en sådan verklighetsbeskrivning och därför inte tar upp den amerikanska inblandningen i ert program eller handlar det om att ni inte anser att det är er roll ge utrymme för röster och perspektiv som ger en negativ bild av USA, en bild som bryter mot den ”officiella” washington consensus-bilden.

I detta fall är USA inte heller det minsta diskret med sina strävanden. Förutom de stenhårda sanktionerna så har CIA-chefen talat öppet om möjligheterna att få till en förändring gällande regeringsmakten och presidenten själv har hotat med militär intervention.

J ag skrev vidare: “SR kan prata hur mycket som helst om rysk valpåverkan under det amerikanska valet i form av twitter-bottar, samtidigt som man konsekvent utelämnar USAs aggressiva och oblyga metoder för inte bara påverka val, utan för att med alla medel få till en ”regime change”. Hur går det till när ni gör denna bedömning?
Föreställ dig att det hade varit den andra sidan, att det varit Ryssland som hade USAs roll och historia i regionen och som hade drivit denna aggressiva politik mot en självständig stat, tror du att Ryssland hade nämnts i rapporteringen då?”
(Förtydligande. Min argumentation ska förstås inte läsas som ett stöd för Ryssland eller Putin.)

Att våra kommersiella tidningsdrakar och annan “bolagsmedia”(corporate media) beter sig på det här sättet har jag slutat att uppröras över, de kommer alltid att förbli filterbubblor drivna av ideologi, klassintresse och affärsmässighet.

Men när public service, med sitt höga förtroende, sviker på detta sätt då ska vi uppröras och reagera.

Och än mer allvarligt är det i tider av militarism och krig. När det gäller frågor om krig och fred så får inte den sanna journalistiken svika utan måste, utan anpassning till makt och etablissemang, granska den egna maktsfären och informera allmänheten vad som görs i deras namn, direkt och indirekt. För oss svenskar så blir detta exempel en så tydlig demokratisk fråga eftersom vi, mer än någonsin tidigare, är nära allierade med världens enda militära supermakt, vars agerande utanför sin egna gränser är mycket omfattande och extremt våldsamt. Att vi som medborgare blir relevant informerade om USA´s förehavanden blir således avgörande om vi ska kunna ta ställning till denna tjänstvilliga och underdåniga relation till USA som råder idag.

Jag tror att om Svenskarna hade en mer rättvisande bild av USA´s roll i världen så skulle det inte finnas stöd för denna “mysiga” relation, men det är ju inte säkert. I värsta fall skulle majoriteten av svenskarna ändå ge sitt stöd åt denna relation, men då skulle det åtminstone ha skett i demokratisk ordning där vi skulle ha varit relevant informerade, istället för som nu när vi i praktiken blir indoktrinerade.

Jag avslutade mitt andra mejl till Konflikts producent med följande återanvända men passande fras:
”Att lyfta fram och belysa det onda som våra antagonister gör samtidigt som vi undertrycker det onda som vi själva gör – det är inte journalistik, det är propaganda.”

Jag ska tillägga att jag fick ett kort svar från producenten. Hon förklarade att hon inte höll med mig och påpekade att de intervjuat båda sidorna, de som stödjer Maduro och de som inte gör det. Ett icke-svar.

Trots detta ogenerade angrepp så är jag en varm anhängare av public service. Men jag ser denna kritik som den form av “tough love” som kan vara nödvändig när någon man tycker mycket om har hamnat på avvägar. Det är dessutom viktigt att public service inte bara kritiseras från höger medan de bara kramas från vänster. Risken är att det ensidiga trycket från höger leder till att man successivt och omedvetet förflyttar sig högerut för att blidka sina kritiker.
Vi måste hjälpas åt att hålla emot.

Magnus Stenson

Dela artikeln

Svara
Gilla

0

Dölj

1 Kommentar

Hjälp till att sortera fram de bästa artiklarna och kommentarstrådarna genom att klicka "gilla". Vid artiklar som är spam eller bryter mot reglerna, klicka "dölj".

  1. Tommy Frost
    04 november 00:49

    Du har helt rätt vad gäller den utrikes rapporteringen i dagens media och tyvärr även i ett
    SVT/SR som ändå har ett så kallat Sändningstillstånd som ett slags riktmärke.
    Över detta sändningstillstånd vakar emellertid en myndighet Granskningsnämnden. Hur denna myndighet arbetar med inkomna anmälningar får mig att tro att det ytterst finns en annan grindvakt mot kritik som heter Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som egentligen är en eufemism för och en uppgradering av det som tidigare gick under den militära enheten Psykologiskt försvar. Noterar redan här hur myndigheten ger associationer av passivitet i orden samhällsskydd, beredskap och försvar.
    Vad som avslöjar mediernas politiska karaktär och målsättning är hur de använder språket. Det finns ett språkbruk för Västvärlden och ett annat för den del av världens övriga länder som företräder en annan historia, en annan kultur, talar ett främmande språk och har en åsikt som står i strid med det som förmedlas i väst.
    Jag följer det som skrivs och sänds i och av SVT/SR journalister då deras utgångspunkt ska vara
    ”opartiskhet, sanning, saklighet, försvara det demokratiska samhällets styrelseskick och värderingar
    ha en kritisk hållning, analysera och värdera och låta berörda parter komma till tals.

    Att döma av språkbruket på SVT/SR när det gäller utrikeshändelser är det ett åtagande som
    inte följs.

    Det formligen vimlar av värderingar, pejorativ och eufemismer, skrämsel ord, bekräftelse ord.
    källor som är anonyma, källor från andra, tredje och till och med fjärde hand, antaganden, tyckanden, påståenden, spekulationer, journalistens egna selektiva val för att kunna ge emfas och trovärdighet till artikelns sakinnehåll eller uttalanden.
    SVT/SR kan även begrava nyheter som den motsäger vad SVT/SR tidigare tillkännagivit (främmande ubåt i Gävle hamn) eller bara hänvisa till att händelsen saknar nyhetsvärde som när utrikesministern Margot Wallström bröt mot FN stadga och Säkerhetsrådets beslutsordning i fallet Syrien.

    Till detta kommer sedan utlåtande från diverse likasinnade experter, rådgivare, politiker utländska (läs västliga) tankesmedjor, fonder och stiftelser inte sällan kopplade till västvärldens rikare stater deras samarbetsorganisationer, departement och underrättelsetjänster. De har alla ett gemensamt. Det är nämligen i dessa våra oförvitliga länder som de demokratiska värderingarna manifesteras och ska regelbundet förmedlas till oss som glömt eller inte förstått vad dessa värderingar innebär.

    För länder utanför denna grupp finns en helt annan historiskt ökänd och kännbar agenda.