Riksbanken tog under tisdagen ett historiskt beslut och sänkte reporäntan till 0 procent. Borgerliga tidningar skriver att experter var chockade. Räntesänkningen är ett tidigt varningsskalv.

Många bedömare var överraskade, men alla lät ändå inte ledsna.

– Nu blir det gratis för bankerna att låna pengar av Riksbanken. Det är överraskande, säger Avanzas sparekonom Claes Hemberg, till Aftonbladet.

Anledningen till räntesänkningen är att inflationen är långt under 2-procentsmålet som Riksbanken enligt lagen har i uppgift att verka för. Under september har inflationen enligt SCB varit -0,4 procent jämfört med september året innan.

En inte oviktig detalj i sammanhanget – men som få verkar våga ge ordentlig uppmärksamhet och tala klarspråk om: vi har idag deflation i Sverige. Mer om det senare.

Med sänkningen av reporäntan hoppas Riksbanken att företagen ska låna mer pengar och sätta fart på ekonomin. Den tänkta mekanismen är att lägre lånekostnader ger fler investeringar, som i sin tur ger fler jobb, som i slutändan leder till att lönerna och priserna kan öka och inflationsmålet nås.

Svd:s ekonomiskribent Andreas Cervenka uttrycker tankegångarna mer levande:

”Tanken är att den försiktige småländske plastfabrikant som inte vågat nyanställa och bygga ut vid en reporänta på 0,25 procent plötsligt ska förvandlas till en riskälskande expansionsgeneral vid reporäntan 0 procent. I den värld som existerar bortom de nationalekonomiska kalkylbladen och som brukar gå under namnet verkligheten är det möjligen inte så enkelt.”

Men sänkningen av räntan är inte lösningen på den höga arbetslösheten och den ekonomiska krisen. 0-räntan är istället det sista desperata skottet från Riksbankens nu helt tomma ammunitionsförråd. Riksbanken har i praktiken nu inte längre några verktyg kvar att använda för att sätta fart på ekonomin.

Sänkningen av reporäntan till 0 procent stimulerar dessutom till ännu mer spekulation och högre bostadspriser med ännu större risk för en ny bostadskrasch och finanskrasch. Det är också viktigt att notera att Riksbanken använder inflationsmåtten KPI och KPIF (konsumentprisindex och konsumentprisindex rensat på effekten av skatter och ränteändringar). Dessa mått ser på prisökningarna på konsumentpriserna men tar inte hänsyn till prisökningar på bostäder och aktier, vilka varit betydande under lång tid.

Samtidigt, om deflationen består – dvs om konsumentpriserna sjunker – innebär det att pengar som sparas ökar i värde. Det kan underminera viljan att konsumera, med ännu större prissänkningar som följd och ytterligare ökade incitament att spara sina pengar. Detta är alla ekonomers mardrömsscenario. De ekonomiska problemen som länge har setts torna upp sig mörka på himlen har plötsligt kommit ganska nära.