Ett av socialdemokraternas löften inför valet var att Lex Laval skulle rivas upp. Lex Laval kallas ett domslut från 2007 som tillkom i EG-domstolen efter Vaxholmskonflikten. Där dömde domstolen till det lettiska byggföretaget L&P Baltic Bygg AB:s fördel, och det betydde ett prejudikat mot fackföreningars möjlighet att tvinga utländska företag att sluta svenska kollektivavtal. Domen betydde också grönt ljus för byggkoncerner att mer systematiskt pressa kostnader genom anlitandet av underentreprenörer vars anställda arbetar för löner långt under de svenska kollektivavtalens nivåer. 

Kravet att Lex Laval ska rivas upp kommer från fackföreningsrörelsen. Särskilt pådrivande har Byggnads varit. I byggsektorn har lönedumpningen slagit hårt mot arbetarna, och situationen på många arbetsplatser uttrycktes väl av en grupp Byggnadsarbetare från Kommunistiska Partiet i en debattartikel i Byggarbetaren:

”Splittrade arbetslag, uppstyckade arbeten och arbetare som jobbar för slavlöner finns överallt. Utförsäljningar och uppstyckning av jobben gäller. Säkerhet och sammanhållning är ett minne blott. Dödsfallen på arbetsplatsen är det mest konkreta och tydliga resultatet av denna politik. Två döda den 4 november, totalt 44 döda på svenska arbetsplatser än så länge år 2014.”

När den nya arbetsmarknadsministern Ylva Johansson i en intervju i Arbetet förra veckan gick ut och förklarade att det inte går att riva upp Lex Laval kom därför en hel del kritik. Johansson förklarade att det istället kan vara möjligt att kräva bekräftelseavtal, en åtgärd som ska ge facket möjlighet att kontrollera att kollektivavtal som gäller för utländska arbetare i deras hemland också gäller på svenska arbetsplatser.

Detta ligger dock rätt långt ifrån kravet på avtalsenliga löner i Sverige, och stoppar inte lönedumpningen. Överhuvudtaget var Johanssons ton mycket defensiv, och hon lät också förstå att det fortfarande kommer att finnas kvar ”skillnader mellan svenska och utländska arbetare”.

LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson mullrade till och förklarade att vallöftet måste infrias. Byggnads ordförande Johan Lindholm och Fastighets Hans Öhlund stämde in i kritiken.

Ylva Johansson gjorde sedan en halv reträtt: I en kommentar på Twitter förklarade hon att ”[r]egeringen har för avsikt att riva upp Lex Laval och ersätta med ny lagstiftning”. Denna tweet följdes sedan ytterligare två: en där Johansson också försäkrade att regeringen ska arbeta för att EU:s utstationeringsdirektiv förändras, och en där arbetsmarknadsministern till sist underströk att regeringen inte kan utlova vad som blir resultatet av detta arbete.

Det är den sistnämnda tweeten som alla vi som vill se ett stopp för löne- och villkorsdumpningen bör ta fasta på. Risken för att den nya regeringen misslyckas med att ändra på utstationeringsdirektivets innehåll är stor. Visst kan man försöka (Jean Claude Junker ska tydligen ha sagt sig vara för att förhindra lönedumpning, detta enligt en artikel i Arbetet), men de senaste årens EU-politik har inte inneburit många steg av betydelse för att begränsa kapitalets fria rörlighet.

Risken är alltså överhängande att Ylva Johanssons mer ”pragmatiska” inställning i slutändan blir den som gäller. Då kommer fler arbetare att dö p.g.a. arbetsplatser med slavliknande förhållanden utan facklig närvaro.

För att föregripa att frågan avgörs på det sättet borde fackföreningarna komplettera kraven på regeringen: den måste våga ta steget och trotsa utstationeringsdirektivet. Det finns ingen anledning att en progressiv regering ska underkasta sig direktiv som beskär arbetarklassens möjlighet till organisering, och som åsidosätter förenings- och förhandlingsfriheten. Att vägra att finna sig i sådana ramar kommer sannolikt att vara helt avgörande för att den ”ordning och reda” som Löfven säger sig vilja skapa på arbetsmarknaden ska kunna förverkligas.

GUNNAR WESTIN