Tre moskéer har attackerats i Sverige den senaste veckan. Senast igår, på nyårsafton, slängde någon en molotovcocktail mot moskén i Uppsala och klottrade rasistiska budskap på moskén. Hur ska den antirasistiska rörelsen bemöta detta? Är ”kärleksbombning” något för riktiga antifascister?

Under juldagen attackerades en moské i Nyfors utanför Eskilstuna. Fem personer fick föras till Mälarsjukhuset, varav en med allvarliga skador. I söndags attackerades en moské i Eslöv och igår på nyårsafton slängde någon en molotovcocktail mot moskén i Uppsala och lämnade rasistiskt klotter på dörren. Som tur var upptäcktes gärningsmannen och elden fick aldrig fäste.

Det vi ser nu är inte någon total överraskning. Mattias Wåg och Kim Fredriksson larmade i veckan i en intervju i Fria tidningar om en radikalisering av Sverigedemokraternas svans på rasistiska sajter och på Flashback efter ”decemberöverenskommelsen”. Överenskommelsen innebar för Sverigedemokraternas del att partiet går från en maktposition som vågmästare till att vara helt utan inflytande. Den besvikelse och känsla av maktlöshet som dessa individer nu känner kanaliseras hos några av dem genom attentat mot moskéer.

Hur bör då den antirasistiska rörelsen svara?

För det första, självklart måste alla socialister stå upp för religionsfriheten. Det är en demokratisk grundprincip som är lika fundamental som yttrandefriheten. Oavsett om du är ateist eller inte och oavsett vad du än tycker om religion.

För det andra, självklart måste vi visa stöd och solidaritet. Detta av två skäl: Alla ska känna trygghet i Sverige. De muslimer som nu drabbas och känner rädsla måste känna stöd och trygghet. Vi måste visa sammanhållning, att det är kontraproduktivt för rasisterna att fortsätta på den inslagna vägen, att vi blir starkare av attackerna, och att det inte lönar sig för dem att fortsätta.

Hur gör vi då detta? Efter attacken i Eskilstuna ordnade Tillsammans för Eskilstuna snabbt en manifestation, en ”kärleksbombning” av moskén där Eskilstunabor visade stöd med utklippta hjärtan och solidaritetshälsningar. Efter attacken i Uppsala har ytterligare ett initiativ till ”Kärleksbombning” tagits. På mindre än en dag har 13 tusen personer bjudits in och över 1 500 har sagt att de ska delta. Det är i mitt tycke helt fantastiskt och ett alldeles utmärkt sätt att bemöta attacken.

Men en observation: i min egen bekantskapskrets verkar många kvinnor men ganska få män vara positiva till detta initiativ. Jag vill inte tro att det har med könsroller att göra eller att män tycker att kärlek och hjärtan är töntigt eller obekvämt. Men om du tycker att så är fallet – tänk över det. Vilken strategi är i detta läge bättre för att både visa stöd för de drabbade och samla styrkorna? En riktig antifascist använder givetvis de metoder som är effektivast.