Robotar – vapen i klasskampen?

Kina är sedan 2013 världens största importör av industrirobotar. I november deklarerade Kinas Industri- och IT-minister Miao Wei en regeringsplan för att Kina år 2020 ska stå för närmare hälften av produktionen av industrirobotar i världen. Frågan är hur många robotar som kommer att producera andra robotar i de fabrikerna? 

Det här är inget att fnissa åt. Utvecklingen går i en hisnande fart. En industrirobot som kostade några miljoner för 20 år sedan kostar idag mindre än en tiondel. I kombination med stigande reallöner i Kina kommer allt fler arbetare ersättas med robotar, som även har den fördelen att de inte strejkar, protesterar eller tar livet av sig när de blir illa behandlade. 

På några decennier har Kina gått från att tillverka halvkackiga produkter baserat på extrem låglönepress till försöka bli världsledande inom industrirobotproduktion (som avskaffar istället för att exportera fabriksarbetaren). Ur det perspektivet blir talet om global arbetsdelning där olika länder står för olika delar av värdekedjan trams, den tiden är snart förbi.

Svenska politiker undviker frågan

Utifrån den Oxfordstudie som gjordes 2013 behandlade Stefan Fölster från Svenskt Näringsliv de svenska förhållandena på uppdrag av Stiftelesen för Strategisk Forsking och kom fram till att 53 procent av de svenska jobben kunde robotiseras (som inkluderar både industrirobotar och datorprogram) bort inom tjugo år. Och det berör både enkla och avancerade yrken, både industri och tjänster.  

Den här utvecklingen kommer att beröra grundvalarna för den nuvarande samhällsordningen. Nyligen skrev William H. Davidow och Michael S Malone en artikel i Harvard Business Review på ämnet:  What Happens to Society When Robots Replace WorkersFör det är inte längre ett tankeexperiment, utan något som tas på största allvar internationellt. Tyvärr verkar våra valhänta politiker ignorera frågan, en närmast desperat Anders Wijkman, ordförande för Rom-klubben, försökte lyfta frågan flera gånger under valåret:

Frågan är varför politikerna är helt tysta i dessa frågor i debatten inför årets val? Politik är att leda, inte bara att lyssna. Vart tog ledarskapet vägen?

Själv skrev jag ett par artiklar och adresserade de övriga debattörerna i flera valdebatter, men med mager respons. De stirrade mest tillbaka. 

Kapitalägarna kommer att bli de stora vinnarna, men…

För vad händer när allt fler arbeten kan utföras av maskiner? Anders Vlachos på ekonomibloggen Ekonomista tog nyligen nästan motvilligt tag i frågan:

”Vad ska alla jobba med när maskiner och robotar tar över allt fler arbetsuppgifter?”, är en fråga nationalekonomer brukar småle åt. ”Det är svårt att sia om, men arbetsuppgifter kommer alltid att finnas så det ska nog lösa sig”, lyder standardsvaret. Svaret är med stor sannolikhet sant — något kommer folk att göra — men också undanglidande. De samhällsekonomiska konsekvenserna av en tilltagande robotisering är dock för viktiga och intressanta för att glida undan.

Istället för att vifta undan frågan eller komma med närmast parodiska svar som den prisebelönade ”entreprenören” Jane Walerud ger i Veckans Affärer på vad vi ska jobba med efter robotorna: personlig tränare och restaurangbiträde. Ja, och bli entreprenörer så klart. Istället konstaterar Vlachos att 

Teknologisk utveckling som denna diskuteras bland annat av forskare som Brynjolfsson och McAfee i boken The Second Machine Age och det finns ingen anledning att tro att utvecklingen kommer att stanna av. Förändringarna i produktionsteknologi kan därför leda till ungefär samma utveckling av inkomstfördelningen mellan arbete och kapital som Thomas Piketty ser framför sig; världen blir rikare men inkomsterna koncentreras i allt högre grad till kapitalägarna.

Han fortsätter:

I en värld där robotarna blir allt effektivare kan kapitalägarnas ökande inkomstandel mycket väl gå hand i hand med fallande inkomster för det stora flertalet.

William H. Davidow och Michael S Malone är mer krassa:

This is why we will soon be looking at hordes of citizens of zero economic value. Figuring out how to deal with the impacts of this development will be the greatest challenge facing free market economies in this century.

Miljoner och åter miljoner människor kommer att bli överflödiga enligt deras utgångspunkt. Samtidigt pekar de på en avgörande punkt som även visar på fantasilösheten hos de som faktiskt tar sig an problemet och diskuterar det. De klarar inte av att se utanför boxen – kapitalismen – men Vlachos öppnar dörren – utan att nog begripa det själv när han diskuterar hur man ska hantera att allt mindre skatt kommer in från arbete – för ett annat samhällssystem:

Om kapitalinkomster blir allt viktigare finns det anledning att utforma skattesystemet så att inte kapitalinkomsttagare blir ett skattefrälse. Eftersom kapital kan vara svårt att beskatta lär därför konsumtion och fastigheter bli allt viktigare skattebaser framöver. Man kan även föreställa sig ett ökat statligt kapitalägande som potentiell offentlig inkomstkälla.

Ja, ni läste rätt: ökat statligt kapitalägande. Ni kan själv tänka er socialiseringsprocessens allt ökande omfång när fler och fler ska försörjas och den bittra strid det kommer att innebära. För precis som bloggen Infontology påpekar har även de utan ”ekonomskt värde” rösträtt, kapitalägarna lär därför utmana den liberala demokratins grundvalar. Så det skulle inte förvåna mig om att det återigen kommer höras röster om särskilda krav för rösträtt, till exempel att man betalar skatt.

Arbetstidsförkortning och basinkomst?

Men hur ska vi socialister förhålla oss till den här utvecklingen. I det långa loppet är det ju helt fantastiskt om mer och mer lönearbete kan avskaffas, men vi måste bereda oss på en tuff övergångsperiod. Wijkman resonerar kring det och landar i att både arbetstidsförkortning och basinkomst är möjliga vägar. Här tror jag att han har rätt, det är två parallella vägar framåt som inte står i motsättning, basinkomst kan fungera under delar av ens liv medan man arbetar under andra delar samtidigt som den generellea arbetstiden sakta men säkert förkortas i takt med att en allt större del av arbetslivet robotiseras. Alternativet är massiv utslagning då den tidigare dominerande inkomstbortfallsprincipen kommer att omfatta allt färre och färre. 

Det är alltså dags att dryfta dessa frågor och peka ut möjliga vägar framåt, för framtiden är redan här. Robotarna kan nämligen bli våra främsta vänner i klasskampen, i strävan efter en annan ordning bortom kapitalismen.      

ABE BERGGÅRDH

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

OBS! Du ansvarar själv för innehållet i dina kommentarer. Dubbelpostningar, reklam, brott mot svensk lag, rasism, sexism, homofobi, våldsromantik och liknande är inte tillåtet. När du klickar i rutan godkänner du att dina uppgifter hanteras av oss i enlighet med vår integritetspolicy.

Relaterat

Missriktade och ineffektiva sanktioner

I Sverige finns det en bred uppslutning bakom hårda sanktioner mot Ryssland motiverade av kriget i Ukraina. Politiker tävlar om att vara tuffast i klassen, särskilt när det gäller att strypa importen av olja och gas. Sanktionspolitiken har en analytiskt svag grund. Den är en form av självbedrägeri. Sanktionspolitiken som beslutats av USA, EU och […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Hur många kommer att dö av sanktioner?

Foto, L Drake. Svaret beror på hur hårda sanktioner som införs mot Ryssland motiverade av invasionen av Ukraina. I några tidigare sanktioner har många människor dött. Ett exempel är sanktioner mot Irak då minst en miljon irakier dog. De dog som en följd av att sönderbombade reningsverk inte kunde repareras pga brist på reservdelar och […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Denna webbplats använder kakor. Genom att acceptera så godkänner du användningen av kakor.  Läs mer