Krisen i Grekland har gett upphov till en stor mängd propagandistiska högeranalyser. Orsaken är att nyliberalismen sällan totalkraschat hårdare än i Grekland och högern är livrädd för att hela Europa ska upptäcka anledningarna till kraschen. Men det finns också mer seriösa analyser av krisens orsaker. En av de bästa är gjord av Sandro Scocco, chefsekonom på Arenagruppens tankesmedja Arena Idé. Följande text är i huvudsak baserad på hans analys Därför hade alla fel om Grekland.

Den borgerliga propagandan

Borgerliga tidningar och ledare i hela Europa har matat ut propaganda om att Greklands kris är orsakad av låg pensionsålder, stor offentlig sektor, höga löner och allmän lathet.

Dessa utsagor håller dock inte för granskning när de stäms av mot verkligheten. Grekerna gick inte alls i pension vid 40 års ålder utan faktiskt senare än tyskarna, den offentliga sektorn var även vid krisens början mindre än snittet i EU, minimilönerna låga och grekerna jobbade flest timmar av alla inom EU.

Scocco använder DN som exempel, men min uppfattning är att dessa ”förklaringar” används outtröttligt av hela högern.

1. Grekland har före finanskrisen skuldsatt sig upp över öronen och drivit landet i konkurs.
2. Grekland lurade sig in i EMU med falsk statistik.
3. Nu får EMU-länderna betala dyrt för grekernas falkshet och tack vare EMU, inte minst räddningspaketen, har den grekiska ekonomin undvikit total kollaps.

Scocco granskar alla dessa påståenden närmare och visar att inget av dem stämmer.

Greklands statsskuld stabil fram till krisen

Greklands skuld förändrades nämligen inte påtagligt före krisen. Den låg på en hög, men relativt stabil nivå runt 100 procent av BNP mellan 1993 och 2007, efter att likt de flesta andra länder ökat sina skulder kraftigt under 70- och 80-talen.

Fusk? EU-Grekland 10-1

Påståendet att Grekland fuskade sig in i EMU stämmer inte. Det stora fusket stod EU för, menar Scocco. Greklands fusk var på marginalen och i sammanhanget obetydligt. EMU:s konvergenskrav med budgetunderskott på max 3 procent och en statsskuld på max 60 procent av BNP, var något EU helt blundade för. Anledningen var att Italien, en av grundarna av EU, också hade en statsskuld på över 100 procent. Frankrike var oroligt för att Tyskland och nordeuropeiska låginflationsländer med stark produktivitetsutveckling skulle dominera valutan och ville därför balansera detta med länder från syd, för att självt inte ha en svagare ekonomi än genomsnittet i valutaunionen. En hård konvergensregel gjordes om till en gummiparagraf och länder med högre statsskulder kunde bli medlemmar under villkoret att statsskulden minskade. Så här skriver Scocco:

När EU-fusket var på plats löste både Italien och Grekland sina behov med olika tekniska lösningar. […] Greklands och Italiens ”fusk” var begränsaat och inget av länderna var i närheten av 60 procent efter ”fusket”.

Grekland uppgav 2000 att dess underskott var 2,9 procent. Senare uppdagades att det verkliga underskottet var 3,2 procent. Detta saknar helt ekonomisk betydelse i storlekshänseendet och inget skulle förändrats av detta budgetunderskott på några tiondelar högre än vad som uppgetts.

Räddningspaket till franska och tyska banker

När krisen briserade blev ”lösningen” nya lån till en redan överskuldsatt ekonomi. Skuldbördan växte under räntor på upp till 30 procent, samtidigt som ekonomin krympte. Scocco:

Normalt när någon lånar ut pengar bär båda parter ett ansvar. Låntagaren ska ta ansvar för att den kan betala tillbaka och långivaren för att låntagaren faktiskt är kreditvärdig. Missbedömer båda parter läget och kunden uppenbarligen inte kan betala, så är det eimligt att parterna på en marknad söker en gemensam lösning. […] Detta sker dagligen i företagsvärlden och ibland för statsskulder, men så skedde inte här.

EU valde istället att lösa ut bankerna, främst franska och tyska. I andra räddningspaketet gjordes visserligen en mindre skuldavskrivning, en så kallad ”haircut” vilket högerledare gjort en stor poäng av och använt som ”bevis” på att de som tjänat stora pengar på lån till skyhöga räntor till Grekland nu också fått betala krisen. Problemet är bara att haircuten endast varit en minimal toppning, 50 procent på 13 procent av skulderna, det vill säga 6,5 procent av den ursprungliga tillgången. Och till råga på allt var bankerna då redan utköpta av skattebetalarna.

Läs del 2 som förklarar krisen i Grekland här.

Foto: Dzenanz, Wikimedia Commons