När grekiska parlamentet körde över folkomröstningsresultatet var det handeln, inte statsskulden, som spelade roll. ECB har nu visat vilken piska de hotat parlament med i flera år.

Den långa bankrusningen börjar

För att förstå hur ECB kunde vara så övertygande gentemot den grekiska regeringen måste vi gå tillbaka till början av våren. Redan innan Syriza vann valet i januari började mer känsliga kontoinnehavare flytta sina euros från grekiska banker till banker i andra euroländer. Det som oroade var risken att Grekland skulle lämna eurozonen och återinföra en nationell valuta som skulle flyta – och därmed sjunka – gentemot euron. Det här blev snabbt ett hot mot grekiska bankers likviditet.

Likviditet och soliditet i eurozonen

I ett modernt banksystem kraschar inte banker för att alla vill ta ut sina pengar samtidigt. Boten mot detta artonhundratalsproblem är en riksbank med direkt tillgång till pengapressen. Pengapressen kan aldrig få slut på pengar och därmed inte heller riksbanken, eller de som riksbanken backar upp.

Banker kan fortfarande krascha, men nu bara om de blivit konkursmässiga, deras tillgångar kan inte längre backa upp deras skulder. Det vill säga de är inte längre solventa. Men banker är kritiska i den moderna ekonomin eftersom väldigt många transaktioner görs genom bankerna, inte minst med allt fler elektroniska betalningar. Banker blir därför som regel inte satta i konkurs, utan de tas över av någon statlig instans som har i uppdrag att hålla verksamheten igång medan de lönsamma delarna skiljs av till en ny bank med nya ägare och (förhoppningsvis) ny ledning. I Sverige är det finansinspektionen som har i uppdrag både att avgöra när en bank är insolvent och att gå in och ta över den. I eurozonen är det ECB som har det uppdraget.

Den långa bankrusningen fortsätter

Bankrusningen accelererade efter valet av Syriza. ECB gick då in med likviditetsstödstöd till de grekiska bankerna i form av Emergency Liquidity Assistance – ELA. Marknaden blev inte lugnad, eftersom risken inte handlade om bankernas likviditet utan om Grekland skulle lämna euron. Under hela det utdragna förhandlingsspelet flyttades därför euros från grekiska banker till andra banker inom euron. ECB följde lydigt marknaden och höjde ELA.

Folkomröstningen och ECBs piska

Så kom då beslutet om folkomröstning. Redan innan folket fått säga sitt, så satte ECB ner foten: ingen mer höjning av ELA. Här agerade ECB varken i enlighet med sitt uppdrag som riksbank att hålla bankerna likvida eller sitt uppdrag som bankreglerare att ta över de banker inte är solventa. Istället agerade de helt och hållet politiskt, för att se till att sätta press på den grekiska regeringen, det grekiska parlamentet och det grekiska folket.

Piskans effekter

Banksystemet är kritiskt när det gäller att föra fram betalningar och en modern ekonomi är beroende av globala kedjor av varor och råvaror. Utan betalningar stannar kedjorna och i slutänden kommer inga varor och inga skickas. Effekten av ECBs beslut var i praktiken en blockad fram till dess att Grekland fått fram ett annat betalsystem. Varor stannade på kajerna, mat och mediciner började ta slut och så vidare.

De som kan piskas

Det vi sett i Grekland ger ökad vikt till irländska uppgifter att de hotades med att bankerna skulle stängas redan 2010 om de inte accepterade att ta över bankernas skulder och acceptera åtstramningspolitiken. Troligen har liknande hot utfärdats till regering efter regering i åtminstone krisländerna Portugal, Spanien, Italien och Cypern. Den gemensamma nämnaren för dessa länder är att de har ett underskott i bytesbalansen och om de lämnar euron skulle deras nya valuta troligen sjunka mot euron. Därför utlöser hotet om att bli utkastade en bankpanik. Landets statskulds storlek är däremot inte avgörande, innan krisen hade Spanien lägre statsskuld/BNP än Tyskland.

Tyskland och andra länder med handelsöverskott kan inte piskas, för om de skulle lämna euron skulle värdet av den nya valutan – och därmed värdet av insatta pengar – stiga. Så ingen bankpanik, och ingen piska.

ECB’s EU

Var lämnar det då demokratin i EU, när centralbanken gripit makten att bestämma regeringarnas politik i en stor del av EU? När Putin tog sig makten att avsätta och tillsätta lokala guvernörer fick det med rätta kritik, men presidentposten i Ryssland är åtminstone direktvald och inte utsedd av de lokala guvernörerna.

I EU däremot är medlemsstaternas regeringar – som representanter för respektive land i ministerrådet – den enskilt mäktigaste grupperingen i EU. Som struktur påminner det mest om Iran där val hålls, men bara väktarrådets godkända kandidater får ställa upp. Folket får rösta som de vill så länge ECB eller väktarrådets kandidater vinner.

Ett ministerråd som domineras av ECB-godkända regeringar kommer till exempel inte få för sig att ta tag i att reformera ECB. För att avsätta det europeiska väktarråd behöver vi bli av med euron. Frågan är bara hur.

MÅRTEN FJÄLLSTRÖM