Hade Lenin kunnat erövra Europa?

Året var 1952 och Josef Stalin hade ett dussin månader kvar vid rodret i Kreml. Med en anmärkningsvärd manöver kunde den oomtvistade ledaren för det realsocialistiska blocket i ett slag förändra villkoren för Europas utveckling. Till Walter Ulbrichts förtret var varken han eller den övriga ledningen för det socialistiska enhetspartiet i östra Tyskland informerade om initiativet från Moskva (den så kallade Stalins not). Men vad var det som oroade ledargarnityret, inte bara i öst utan även deras motparter under Konrad Adenauers kristdemokrater i västra Tyskland?

Stalins framstöt var enkel, men samtidigt farligt radikal i sitt sympatiska anslag. Tyskland skulle förenas som en neutral, alliansfri och liberal demokrati. Det var inte populärt i något läger – det tyska folket tillfrågades givetvis aldrig – då det utmanade maktbalansen där den västra ockupationszonen alltmer integrerades i den västkapitalistiska sfären och dess ekonomiska och militära samarbete. Hur seriöst förslaget var har debatterats hårt, men det historiska exemplet Österrike som fick gå sin egen neutrala väg mellan blocken 1955 visar att det knappast var en omöjlighet utan snarare handlade om politisk vilja. Även Stalins kortvarige efterträdare Lavrentij Berija drev en linje om ett neutralt förenat Tyskland, enligt utrikesminister Vjatjeslav Molotov.

Ett allianfritt stråk genom Europa kunde dämpat kalla krigskonflikten 

Med ett alliansfritt Tyskland vore Europa helt plötsligt inte längre delat av en järnridå, utan centrerat kring en rad av alliansfria och neutrala stater med Sverige och Finland i norr och Schweiz, Österrike och Jugoslavien i söder. Det skulle kunnat öppna upp för mindre konfrontation och polarisering, mer dialog och öppenhet i världen. Inte minst för att den allianfria rörelsen med länder som Indien och Indonesien kunnat får ett tydligare genomslag, med starkare europeiska exempel.  

Exemplet ovan är en av mina favoriter på kontrafaktisk historieskrivning: ”vad hade hänt om…?”. Vi är nog många som spekulerat friskt över en öl om det hade gått att påverka andra världskrigets förlopp i någon radikal riktning. Eller är det så att den materiella tyngden alltid tvingar igenom sin historiska vilja, att storleken på den amerikanska industrin beseglade så väl Sydstaternas som Axelmakternas öde?         

Ny svensk bok med kontrafaktiska scenarier 

Därför är det glädjande att Semic nu låtit några svenska historiker och militärer analysera ett antal militära slag och konflikter sedan 1600-talet i Viktiga slag i världshistorien – och vad som hade hänt om andra sidan vunnit (2015).

Redan det första scenariot, Karl X Gustavs misslyckade stormning av Köpenhamn 1659, är ett av de mer fantasieggande. Det fanns klara förhandlingskrav, men även mer långtgående planer som i praktiken hade inneburit att Danmark upplösts. Istället hade ett Nordiskt sjöblock inkluderande Norge, Island och Färöarna samt ensidig kontroll över tullsättningen i Öresund vuxit fram. Helt plötsligt framstår en nordisk kolonisering av delar av Nordamerika som mer realistisk än de tafatta försök som precis misslyckats i Delaware. En utveckling som för tankarna till datorstrategispelet Europa Universalis utan att det blir helt orealistiskt.    

EU redan 1815?

Så är däremot fallet i den mångårige redaktören för Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks tidning Pennan och Svärdet J P Nilssons genomgång av Sveaborgs fall 1808. Genom psykologisk krigföring i kombination med en svag svensk befälhavare kapitulerade Sveaborg inför en rysk styrka som aldrig kunnat storma och inta fästningen. Men hade man hållit ut och tröttat ut ryssen i ett utnötningskrig i den finska ödemarken hade det öppnat upp för ett revanschistiskt deltagande på Napoleons sida 1812, svenska styrmän hade hjälpt den fransk-spanska flottan till seger i den åländska skärgården och S:t Petersburg hade fallit. Med hjälp av kanonslupar enligt svensk modell hade sedan Napoleon även intagit London och Europeiska unionen formerats redan under Wienkongressen 1815. Allt för att några officerare förgiftade sin befälhavares svampstuvning på Sveaborg. Kanske mindre troligt.      

Analyserna av slaget vid Waterloo 1814 och vid Antietam 1862 är mer jordnära. Oavsett om Napoleon segrat hade än större österrikiska och ryska härar väntat. Likaså var den ekonomiska överlägsenheten hos Nordstaterna för stor under det amerikanska inbördeskriget, det hade krävts ingripande från utländska makter som Frankrike (i en repris på den amerikanska revolutionen) eller England för att skifta maktförhållandena när rationell industrikapitalism mötte agrar romantik på slagfältet.      

Men samtidigt finns slumpen och de små marginalerna där ibland. Som vid slaget vid Tannenberg, där den tyska chansningen (och ryska inkompetensen) på östfronten vid första världskrigets utbrott kunnat sluta i katastrof och öppen väg mot Berlin för de tsarryska styrkorna.

1940: värdet av att inte följa order

En av faktorerna bakom Frankrikes snabba fall 1940 var att Heinz Guderian inte följde order utan avancerade hela vägen till atlantkusten med sina pansarstyrkor och därmed inneslöt stora brittiska och franska förband i Belgien. Den tyska militärledningen som prioriterade produktionen av artillerigraneter framför stridsvagnar var däremot förbredda på ett mer utdraget krig. Som skulle försvårat ett ingripande på Balkan för att rädda Mussolinis amatörmässiga räd från Albanien in i Grekland. Även operation Barbarossa hade förmodligen förskjutits med ett år till sommaren 1942, om det inte var för böjelsen hos pansarbefälen att inte lyda order.    

Den tidigare yrkesmilitären Anders Ehrborns beskrivning av Tetoffensiven 1968 lider tyvärr av ett tråkigt (underförstått) amerikanskt perspektiv som andas kalla kriget, där han konsekvent betecknar FNL-gerillan som ”vietcong”. Lik den amerikanska ledningen själv gjorde – gick på sin egen propaganda om att det var ett krig mellan kommunister och antikommunister – missar han att det i huvudsak var ett nationalistiskt befrielsekrig. Han frågar sig om det kunde sett annorlunda ut om medierapporteringen varit ”mer objektiv”? Han menar alltså att rapporteringen var vinklad ofördelaktigt för USA:s krigsinsats och eldade på antikrigsstämningen vid den amerikanska hemmafronten. Vad han fullständigt missar är att brutaliteten och massakrerna på civila var långt mer utbredda än vad som framkom under kriget, då arméledningen mörkade sina egna utredningar och tystade interna kritiker medan även liberal media inte (vågade?) plockade upp de värsta övergreppen. Allt redovisat i Nick Turses Döda allt som rör sig. Det verkliga Vietnamkriget (2014).   

Allt är Stalins fel

Slutligen en riktig godbit. Utanför Warszawas portar besegrades 1920 tanken på en internationell revolution, som sedan konsoliderades med Stalins politik om socialism i ett land. Avgörande i Röda Arméns misslyckande var faktisk Stalin som tillsammans med general Jegorov inte följde order utan bedrev sitt eget fälttåg mot Lwow i sydöstra Polen. Men stämmer det att Jozef Pilsudski räddade Europa från den ryska kommunismen? Adam Zamoyski hävdar det i Warszawa 1920. Lenins misslyckade erövring av Europa (2010): ”Polen och de baltiska staterna skulle ha blivit sovjetrepubliker, med all säkerhet följda av Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien, och högst troligen Tyskland”.  

Piotr Warwizenuk, historiker vid Försvarshögskolan, är avvisande. Han hävdar att Röda Armén knappast hade logistiska möjligheter att fortsätta in i Tyskland, där dessutom ett ännu inte decimerat Reichswehr hade väntat samtidigt som frivilligkårerna redan hade rensat gatorna från spartakister och andra revolutionärer. Däremot hade förmodligen ett fredsavtal med ett beskuret Polen enligt Curzonlinjen varit aktuellt, 20 mil längre västerut, medan Pilsudski aldrig kunnat svinga sig till makten som sammantaget skulle påverkat förutsättningarna för konflikten mellan Tyskland och Sovjetunionen på 1930-talet. Men nej, Lenin hade aldrig ”erövrat Europa”. 

Även om genomgångarna är givande att läsa, så varierar dock seriositeten i de kontrafaktiska delarna. De når ju knappast upp till nivån i Dennis Showalter och Harold Deutschs Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier (2010) som verkligen tar ämnet på allvar. Men ofrånkomligen är det alltid lite kittlande att fundera över: vad hade hänt om…?

ABE BERGGÅRDH    

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

OBS! Du ansvarar själv för innehållet i dina kommentarer. Dubbelpostningar, reklam, brott mot svensk lag, rasism, sexism, homofobi, våldsromantik och liknande är inte tillåtet. När du klickar i rutan godkänner du att dina uppgifter hanteras av oss i enlighet med vår integritetspolicy.

Relaterat

EUs sanktioner mot Ryssland och Minskavtalet – bedrägeri på hög nivå?

Denna artikel publicerades första gången 2016 07 03 EUs sanktioner mot Ryssland ska förlängas till slutet av januari 2017. Det har nyligen beslutats och ett av huvudargumenten är att Minskavtalet (Minsk 2) inte genomförts. Det är liktydigt med att beskylla Ryssland för att ligga bakom misslyckandet. Minsk 2 är undertecknat av representanter från OSSE, Kievsidan, […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Maidan 2014 och faktaresistens

Utrikes 2017-05-07 Synapze har publicerat flera artiklar om de dramatiska händelserna i Ukraina 2014. Nu tre år senare är det svårt att förstå hur den allmänna uppfattning bland svenska politiker och journalister om vad som hände fortfarande kan vara så ensidig som den är. Det talas mycket om faktaresistens och ’fake news’ när det gäller […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Denna webbplats använder kakor. Genom att acceptera så godkänner du användningen av kakor.  Läs mer