”Skyhöga löneökningar hotar Islands ekonomi”, skriver Svenskt Näringslivs nyhetsorgan Arbetsmarknadsnytt. Vi rapporterade tidigare i våras om hotet om generalstrejk i Island, som också gav rejäla resultat visade det sig. De isländska lönearbetarna har länge stått tillbaka för ägarintressena och satte till slut ner foten, i synnerhet med tanke på att lägstalönerna är betydligt lägre i Island jämfört med övriga Norden samtidigt som hyrorna exploderade efter finanskrisen. ”[A]ldrig tidigare har det varit en så dåliga affär att hyra i Reykjavík som i dag”, skriver Islandsbloggen.

Stödet för rejäla lönelyft var massivt hos befolkningen och talande var att även den konservativa statsministern gick ut offentligt och påpekade att det var dags för det privata näringslivet att ta sitt ansvar, ja ni hörde rätt.

Vem kraschade ekonomin: lönearbetarna eller bankirerna? 

Ägarintressena lär ju knappast glatt påpeka att en viss löneökning är rimlig, om den skulle gå ut över vinstandelen – det vore ju att inte agera i aktieägarnas intresse. På så vis finns det aldrig någon ände i kapitalets begär. Därför blir det lite komiskt när ett särintresse för Sveriges kapitalister (som utgör någon procent av befolkningen) gör sig till talesperson för allmänintresset (”ekonomin”), dessutom för en liten ö ute i Nordatlanten.

Men den stora frågan kvarstår, vem är det som utgör ett hot mot ekonomin: var det de isländska lönearbetarnas lönelyft eller var det de isländska bankirernas vinstjakt som kraschade den isländska ekonomin 2008?    

ABE BERGGÅRDH