Socialdemokraterna drev i valrörelsen en kampanj som utifrån ett arbetsrättsligt perspektiv lämnade mycket att önska för oss som är fackligt aktiva. Budskapet begränsades till att den nya regeringen skulle sätta stopp för staplandet av olika former av visstidsanställningar, och att man avsåg att riva upp Lex Laval. Övriga krav i partiets valplattform talades det inte särskilt högt om.

Första löftesbrottet: Lex Laval rivs inte upp
Efter valet tog det inte lång tid för den nyvalde arbetsmarknadsministern Ylva Johansson att bryta S-löftet om att riva upp Lex Laval, och jag har redan skrivit om det här. I korthet betyder det att arbetsgivarna i bl.a. bygg- och transportbranschen tillåts fortsätta dumpa löner och villkor genom utnyttjandet av oorganiserad lågbetald arbetskraft från andra länder. Priset för svek är alltid högt, och det är bl.a. i ljuset av detta som SD nu går starkt fram bland LO:s medlemmar.

Andra löftesbrottet: Staplingar av otrygga anställningsformer blir kvar
I den gångna veckan kom nästa svek. Nu i förhållande till löftet att stoppa staplandet av olika former av visstidsanställningar på varandra (vilket gör att arbetsgivarna kan undvika 2-årsgränsen i LAS).

Tidigare gällde att en arbetsgivare kunde utnyttja en anställd på visstidskontrakt i högst 2 år under en period av 5 år. Med det nya förslaget regleras den tidsramen något. Nu ska den som har haft allmänna visstidsanställningar hos samma arbetsgivare i mer än två år få fast anställning om den haft tidsbegränsade anställningar som staplats på varandra med uppehåll om högst 180 dagar.

Det är egentligen fel att kalla detta en ”urholkning” av det tidigare löftet om att stoppa staplingarna. Möjligheten att stapla allmän visstid med andra otrygga anställningsformer försvinner inte alls med detta förslag.

S- och Mp-regeringens inställning till visstidsanställningarna kan för övrigt skönjas som i grunden positiv. Så här väljer exempelvis Ylva Johansson att uttala sig till Ekot:

– Vi får bukt med missbruket av visstider men det finns fortfarande goda möjligheter att vara visstidsanställd och att anställa på visstid. Jag tycker att vi har hittat en rimlig balans.

Den ”rimliga balansen” betyder enligt TCO:s Samuel Engblom, samhällspolitisk chef hos TCO, att den arbetsgivare som arbetar systematiskt med ”utlasning” kan fortsätta stapla otrygga anställningar på varandra i upp till 6 år. Vilka regeringen har gått till mötes här behöver man väl knappast läsa mellan raderna för att förstå.

Vad säger LO?
Minst lika illavarslande är de fackliga ledarnas reaktioner på sveket. Jag hade åtminstone förväntat mig en skarp reaktion från LO-företrädare. Istället är tongångarna av det ”försiktigt kritiska” slaget. Torbjörn Johansson, avtalsansvarig och vice ordförande för LO, kallar i Arbetet förslaget för ”minimalistiskt”, och tillägger:

– Vi vill givetvis gå mycket längre, men vi vill hantera frågan mellan parterna och inte genom lagstiftning.

Skälet till att en av LO:s främsta företrädare inte vill se lagstiftning förklaras vara att man vill ha stabila avtalslösningar och slippa ”ping-pong-regleringar” av arbetsmarknaden. Dvs, man vill ha lösningar som inte rivs upp när borgarna vinner valet nästa gång.

Det kan kanske låta förnuftigt, men framstår inte som direkt trovärdigt: Arbetsgivarna är i allmänhet ointresserade av att gå med på att begränsa möjligheterna att utnyttja de otrygga anställningarna. De vill snarast gå i motsatt riktning och försämra LAS ytterligare. Ett exempel på detta är att flera arbetsgivarorganisationer i förra avtalsrörelsen ville utöka möjligheten att använda allmän visstid från 2 till 3 år (bl.a. Almega). Det är inte minst p.g.a. arbetsgivarnas oförsonliga motstånd som lagstiftning så uppenbart behövs.

En feg politik
Genomgående för den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringspolitiken är att man tämligen konsekvent avstår från att lägga förslag som riksdagsmajoriteten inte stödjer. Det är en feg politik, eftersom den konsekvent leder till en anpassning till vad motståndarna tros kunna acceptera. Det betyder i praktiken att skillnaderna mellan regeringsalternativen blir liten, om dessa inte helt upphävs.

På det arbetsrättsliga området betyder den här linjen att arbetarrörelsens politiska gren i nuläget inte tänker göra särskilt mycket alls för att förändra sakernas tillstånd. I en situation där det finns stora behov av krafttag mot en allt mer utbredd otrygghet i arbetslivet är detta förstås otillräckligt. Det leder också till demoralisering av arbetarrörelsen.

Vad göra?
Frågan är hur fackföreningarna ska förhålla sig till detta. Man borde kunna tycka att LO på samtliga avtalsområden inför 2016 års avtalsrörelse med kraft driver att exempelvis förbud mot stapling av otrygga anställningsformer ska skrivas in i samtliga kollektivavtal. Men erfarenheten ger oss ingen anledning att lita till att LO-ledningen och dess ledande kraft IF Metall kommer att behandla frågan på det sättet.

Att vänsterpartiet åtminstone har radikaliserat sina krav på regeringen (partiet kräver nu lagstiftning mot visstidsanställningar, ett stopp för användandet av bemanningsföretag för permanenta behov och rätten till heltid) är givetvis mycket bra. Men det räcker inte.

Inte minst förtroendevalda på lägre nivåer i alla fackliga organisationer borde agera och lyfta vänsterpartiets krav och andra krav i sina organisationer. Motioner och uttalanden som slår tydliga slag för att förändra styrkeförhållandet på arbetsmarknaden i grunden borde skrivas, debatteras och förankras. Nu är det viktigare än på länge att vi är många som insisterar på att våra fackförbund skärper beredskapen och tar kampen mot otrygghet och avtalsdumpning.

En sak är säker: Om inte vi som finns på arbetsplatserna och i arbetarorganisationerna agerar själva så är framtidsutsikterna allt annat än ljusa. Den sittande regeringen kommer inte att göra något om den inte känner sig tvingad till det. LO-ledningen, anförda av med S-partiet lojala ledare, kommer antagligen bara motvilligt och som ett resultat av tryck underifrån att ställa mer offensiva och utmanande krav som villkor för fortsatt stöd till regeringen. Och arbetsgivarna? Om inget händer kommer dom fortsätta att garva hela vägen till banken.

GUNNAR WESTIN