Trots massiva protester utanför och slagsmålsliknande scener inne i överhuset lyckades till slut premiärminister Shinzo Abe få igenom en ny tolkning av den japanska grundlagens artikel 9. Svenska nyhetsmedier uppmärksammade det knappt, än mindre verkade notera innebörden av det, medan CNN konstaterade att

The historic vote… marks the most dramatic shift in Japanese military policy in 70 years, and has triggered the largest protests seen in Tokyo in decades.   

Japan överger därmed sin pacifistiska grundhållning och öppnar upp för att delta i ”kollektiva självförsvarsoperationer”, deltagande i ”fredsbevarande” uppdrag och vapenexport. Regimen pekar ut hotet från Nordkorea, en hållning som den mångårige japanska diplomaten Hitoshi Tanaka delar: möjligheten att kunna stödja USA vid en konflikt på Koreahalvön.

Men att det handlar om ett långt vidare engagemang förstår man när den amerikanska senatens utrikesutskott välkomnade beslutet:

We welcome a larger role for Japan in regional and global security affairs and look forward to our country working with Japan to implement these new measures,” 

Den australiensiske statsvetaren Michael Heazle framhåller i Japan Times att ”[t]he U.S. is militarily [is] overstretched, especially in the Middle East and Eastern Europe, so it’s demanding countries like Australia and Japan do more”. Det är så man ska förstå det här beslutet: USA har länge legat på sina allierade att ta över kostnaderna för att upprätthålla den nuvarande globala säkerhetsordningen, en ordning som utmanas och söndras alltmer.

Japan är som det 42-åriga barnet som fortfarande bor kvar i USA:s källare

Japans självständighet har garanterats av USA i över ett halvt sekel, men nu är det dags att dra sitt strå till stacken: ”Japan is like the 42-year-old kid still living in the basement of the United States”, som analytikern Keith Henry påpekar. Trots den svåra ekonomiska situationen har man aviserat betydande militära satsningar. Frågan är om det stannar vid att stötta USA:s militära insatser, det nationalistiska ledarskapet kring Abe har såklart egna regionala ambitioner,som de återkommande konflikterna med Kina om Senkaku-öarna.

Förändringen innebär enligt kritiker att regeringen får ”very sweeping powers”. Det uppstår givetvis en stor godtycklighet i vad som ska definieras som ”kollektivt självförsvar” i en tid där alla hot globaliseras och abstraheras. Det såg vi inte minst i Sverige där sex av åtta riksdagspartier kunde argumentera för att det fanns ett nationellt säkerhetsintresse för svensk militär att delta i inbördeskrigets Afghanistan på andra sidan jordklotet i över ett decennium.

Svagt stöd hos den japanska befolkningen

För närvarande är motståndet kompakt hos befolkningen, enligt en undersökning motsatte sig 54 procent av de tillfrågade lagförslaget medan enbart 29 procent stödde det. Även om de pacifistiskt anstuckna japanerna kan hålla tillbaka alltför omfattande äventyrligheter är frågan vad som händer i det långa loppet. Minnena från den japanska imperialismen sitter fortfarande i – både i Kina och de båda Korea. Det här är trots allt den största förändringen i japansk politik sedan den amerikanska ockupationen avslutades 1952.

ABE BERGGÅRDH