2017 kan bli året då euron faller isär. Det tror ingen mindre än Joseph Stiglitz, ”Nobelpristagare” i ekonomi, tillika fd chefsekonom och vice ordförande på Världsbanken i en kolumn hos Fortune.

– Historiker talar redan om eurozonens förlorade decennium, och det är möjligt att de snart kommer skriva om dess sista decennium också, skriver Joseph Stiglitz.

Eurozonen har precis nåt tillbaka till samma BNP per capita som före finanskrisen. Men i många länder är krisen fortfarande påtaglig. I Spanien är arbetslösheten nära 20 procent och i Grekland ännu högre. Stiglitz är kritisk till europrojektets utformning och poängterar att hela projektet byggde på antaganden utan verklighetsförankring, såsom att marknaden skulle garantera tillväxt och stabilitet om bara underskotten hölls under 3 procent av BNP, statsskulderna under 60 procent och inflationen under 2 procent. Dessutom hade två av de värst drabbade länderna, Irland och Spanien, överskott före krisen, och det var krisen som orsakade underskotten och skulderna, inte tvärt om, påpekar Stiglitz.

I verkligheten byggdes obalanser upp redan från början, med pengar som rusade mot periferin i tron att riskerna var borta bara för att växelkursen var avskaffad. Resultatet blev katastrof i länder som Grekland, Spanien, Irland och Portugal. De rika länderna har blivit rikare, och de fattiga har blivit fattigare. Europa har fått splittring istället för konvergens och solidaritet.

Stiglitz upprepar den vanliga kritiken mot eurozonens konstruktion: En gemensam valuta kräver tillräckligt rörlig arbetskraft, en tillräckligt stor gemensam budget för att kunna hantera chocker, samt ekonomisk likhet mellan länderna. Det saknas också insättningsgaranti och gemensam arbetslöshetsförsäkring, liksom en ideologisk samsyn kring den ekonomiska politiken.

– Åtstramningspolitiken som Tyskland menade skulle leda till en snabb återgång till tillväxt har misslyckats fatalt överallt där den har prövats. Följderna var förutsägbara och förutsägs av de flesta seriösa ekonomer runt om i världen. Många av de särskilda strukturreformerna har faktiskt försvagat länder där de har införts, sänkt tillväxten och ökat ländernas handelsunderskott.

Som en följd har ett gigantiskt demokratiskt underskott uppstått menar Stiglitz. Människor i Grekland, Spanien och Portugal har röstat för partier som är mot nedskärningarna men ändå har Tysklands krav accepterats. Hög arbetslöshet leder också till motstånd mot flyktingar och migrantarbetare.

Stiglitz ser två möjliga scenario för Europa 2017: Antingen känner de politiska ledarna hur akut situationen är och gör slutligen de reformer som krävs för att eurozonen ska fungera såsom insättningsgaranti och gemensam arbetslöshetsförsäkring istället för dagens halvmessyrer. Eller, vilket han håller för minst lika troligt, går utvecklingen åt motsatt håll och Europa tittar snart tillbaka på ett intressant men misslyckat experiment som hade goda intentioner. Kostnaden för Europas befolkning och demokratierna blir då stor.